Sommarsummering

Sommaren ebbar ut i kapp med kulturen. Vi som framhärdar med att leva i ”det övriga Sverige”, det vill säga det fosterland som faktiskt finns utanför tillväxtens kranskommuner, vi ber att få tacka för oss och säsongen medan ni, storstadsmänniskor, packar ihop och återvänder till era tillväxter. Vi är så glada att ni kom, att ni vädret till trots (jodå, vi gjorde vårt bästa för att schasa undan lågtrycken från Engelska kanalen!) ändå försökte njuta hängmattssommar i våra inre stödområden!

Kulturen… Ja, det har filats på felor och dansats runt stänger, logar har fyllts och flaskor har tömts, Rönnerdal har dansat till Dan Anderssons gitarr: slowfox – och Love & Peace har avlöst sommarmorden på löpsedlarna. Fridfulla pittbullterriers har vandrat sida vid sida med småilskna kaninfröknar, precis som inte bara vi, utan också Jehovas vittnen vill ha det! En enda stor familj under ett enda jävla snurrande lågtryck och till råga på allt: nackspärr i London och blodbad i Syrien.

Den gick så fort den här sommarn, eller snarare: den kom aldrig! Efter två tjuvstarter i flödande majsol så var det stopp. Medan lupiner, rallarrosor, älggräs, guldris, renfana och vajande tistlar kantat vägrenen, så har molnen glidit fram över den västsibiriska taigan, som faktiskt sträcker sig hit, till gränstrakterna mellan Värmland och Hedmark. Så nu är det dags att ta nya postolympiska tag: allt återstår!

                                                Bengt Berg

K v ä l l s p r o m e n a d

       
det är 25 augusti, en varm kväll, forsen brusar som vore det vår

Vart tar tiden vägen...

Något om tid och speglingar, skuggor, ödehus, minnen

[Vid Marie Hettwers vernissage, Värmlands Museum, 25 aug. 2012]

Vart tar tiden vägen när den gått? Det har jag frågat mig många gånger. Årstiderna återkommer år för år, ljuset avlöser mörkret när snön smälter och det droppar från taket, sommaren framkallar färgerna och vinden sprider doften av nyutslagen syren och när sångsvanens ungar är flygfärdiga, är det dags att stiga in i hösten. Årstiderna rullar genom våra liv, återkommer, för att på nytt lämna oss.

Den store engelskamerikanske diktaren TS Eliot har sagt att närvarande tid och förfluten tid båda är närvarande i kommande tid, och kommande tid är inrymd i förfluten tid…

Och vad gör vi med tiden? Slår följe med den, möter den, uppgår i den eller försöker vi bekämpa den? Går tiden, eller kommer den, Är det tiden som står still och vi som går? Vem behöver tidsfördriv, vem jagas av tiden?

När man stiger in i ett ödehus är det som att stiga in i gången tid. Timmar, dagar, månader och år finns liksom kvar i väggarna, även när doften av granskog efter regn når oss genom de sönderslagna fönsterrutorna, och påminner oss om vårt eget nu, detta nu som snart blir nyss.

Ett fotografi kan sägas vara ett fruset ögonblick. Det finns på själva bilden inget före eller efter; bara denna 100-dels sekund som behövdes för att fånga den där skuggan, den blicken, den stämningen.

Nästan som spegelbilderna i Marie Hettwers tavlor, hur dessa fotografier, där några dessutom är ett slags dubbelexponeringar, återger inte bara de lätta gardinernas mjuka tystnad utan också oss, våra liv och kroppar, när vi står framför eller går förbi. Vi blir alla delaktiga i en labyrint av tid och speglingar.

Det finns, som Tranströmer påpekar: en korsväg i varje ögonblick.

Så står vi där i tystnaden, i det hus som dröjt sig kvar sedan alla röster tystnat och de som en gång levde här sedan länge vilar under jord. Vi står där på tröskeln mellan det förflutna och det kommande, vi andas, vi ser, vi hör hur det

I ett hörn av tystnaden

brummar en humla

Ljuset bromsas upp, doften

av älggräs skaver mot flagnad knut

Vinden nuddar vid gardinfållem,

Som de vid våra liv

Det som finns kvar av glömskan

Kan vi ta på, och snart, snart

kommer en människa in i det

som en gång var ett kök, fyllt

av röster och kaffedoft

Golvet har nästan glömt hur fötterna lät

innan de gick ut på vägen och försvann

En människa som vet

hur man gör, när man som daggen

lägger sin närvaro

i ett ögonblicks famn

Vi lever en sekund i taget

och den sekunden är nu!

                                Bengt Berg

                    

Får man fresta med lite regional rättvisa?

Debatt

Så var det snart dags att packa ner ännu en sommar, vrida om nyckeln och dra iväg. Hem tillbaka och den andra, den verkligare verkligheten.

Den verklighet som växer till sig år för år, medan sommarlandet tunnas ut dag för dag. Utom om sommaren förstås, då vi behövs, vi som envisas med att befolka landet året runt.

Det finns redan i språket – ja var, om inte där – sådana begrepp och konstateranden som vi, tyvärr, tar till oss, utan kritisk granskning. Och det används olika ord för samma sak, beroende på var i landet som saker och ting sker. Det som i storstadsregionen heter investering kallas hos oss glesbygdsstöd. Vi som sedan generationer befolkat de produktiva delarna av fosterlandet, de som levererat malm, skog, vatten- och arbetskraft till exportindustrin och nationen, vi bor i Det Inre Stödområdet. Och om vi är riktigt snälla får vi ta del av, just det: glesbygdsstödet.

Klyftorna vidgas och djupnar, mellan olika grupper i samhället: mellan de utförsäkrade, arbetslösa, gamla och sjuka och de som har sitt på det torra många gånger om. Klyftorna ökar mellan innerstaden och förorterna, mellan storstäderna och det övriga Sverige. Glesbygdsproblematiken är inte längre något norrlandsfenomen, den har invaderat också landsbygderna i hela Sverige. Affären, posten, banken, skolan läggs ner och fritidsboendet eller i bästa fall pendlandet ökar.

Dragkampen mellan centrum–periferi ynglar av sig, uppträder i måttligare och mindre sammanhang. Kontrahenterna högst upp är möjligen och än så länge EU – de olika länderna i Europa som är anslutna eller står utanför. Nästa etapp är Stockholm/Göteborg/Malmö med tillhörande tillväxtregioner – övriga Sverige. I Värmland är det Karlstad som utgör majestätet och drömmer om befolkningstillväxt – i så fall på bekostnad av småkommuner och utmarksbygder. Och i Torsby kommun ligger tätorten och kommunens centrum, i södra delen men alla betalar vi samma skatt och har faktiskt rätt att kräva vår del av kakan.

Därför måste byskolorna räddas för det är viktigt både för kommande dagar och dagens barn – inte minst alla de som flyttar till landet och vill ha en god miljö. Och av samma skäl måste rälsbussen stanna så att de som vill åka med också kan kliva på! Och så vidare, i stort som i smått.

Den stora folkvandringen från landsbygden in till städerna äger rum i hela världen och i ofantligt större skala. Men löser den de livsavgörande problem och utmaningar som väntar med tanke på långsiktig överlevnad, global rättvisa och en nödvändig klimatpolitik?

En av våra verkligt viktiga politiska uppdrag är att inse vilka stora och goda möjligheter som den svenska landsbygden tillhandahåller. I Vänsterpartiet pågår sedan länge ett idésmide och en diskussion om hur vi kan utforma alternativ till den omöjliga utveckling som nu pågår. Att få tågen att gå och komma fram i tid, att skapa förutsättningar för småskalighet i produktionen av livsmedel och vidareförädling av råvaran, att ta till vara själva den livsmiljö som är så stärkande inte minst för stressade barnfamiljer, att låta hela Det Övriga Sverige åter mötas med annat än nedlåtenhet och betraktas som en tärande del av den hela tillväxten.

Det är dags att gå från ord till handling i svensk inrikespolitik också när det gäller lands-, kust och skogsbygderna!

Bengt Berg,

riksdagsman för Vänsterpartiet

Kampdikt I – IV

I
Går ett par steg över daggen,
lyssnar och hör allt,
allt det som tiger

II
Augusti med sin vågskål:
i den ena ljuset, och
i den andra: o-ljuset

III
I kanten av skuggan
växer gräset, både
innan- och utanför

IV
I mörkret lyser de vita
trädgårdsmöblerna
förgäves – som vi alla!

OS12: .... och handbollsfinal!

Rundare 

Alla dessa fingrar på alla dessa händer,

alla

vill de krama bollen som spindeln sitt byte

Det finns

en nästan multinationell iver i hallen i kväll,

det verkar

som om alla ville uppnå samma sak

– men kors och tvärs!

Det är dåligt med enigheten,

det är bollen som råder

och den är rundare än jordklotet

som den då och då vidrör

med sina sorgsna dunsar mot golvet

när det är dags att dra upp ett nytt anfall

OS11: Karelin

Karelin håller på, Karelin stuvar om,

Karelin vänder upp och ner på folk,

vill visa världen på ett nytt sätt.

Karelin gräver guld med fingrarna,

hans ljusblå ögon tittar upp motklockan

när han gör sitt kast: T J O F F !

Karelin kommer inte från Karelen

men har stora fötter och är obesegrad.

Också i drömmen skymtar hans mor.

Karelin är nästan två meter lång,

väger runt 130 kilo, är stark som en björn

och dricker kaffe som en häst.

Karelin har inte tid att skriva brev,

han cyklar visslande genom regnet,

tänker på bärplockningen som närmar sig.

Karelin älskar blåbär.

OS10: Slägga, fritt ur hjärtat

Det svänger om muskulaturen
Släggan svarar för mångfalden
Anni Lööf byter bil

Friheten är oinramad
Reklamen räknas inte
Regnet faller nedåt

Människovärdet stiger nästan
oroväckande snabbt på Västkusten
De som vet tror att de vet

Och så ska det sjungas
Krokodilsångerna står på kö
Regnbågen glider ur sitt skal

                                                              Bild: Stig Olson

OS9: Dags för höjdhopp?

Upp och ner

Håll ryggen fri

Sikta mot stjärnorna

Ner kommer du alltid,

antingen ensam

eller i sällskap

Säkert föredrar du – i längden – lite sällskap:

även om ensam är stark,

tar också du, förmodligen, mark


Bild: Stig Olson

Packmopedsfinalen, Sillegården, V:a Ämtervik

Ett litet augustital,  tillägnat packmopedsgeneralen Göran Samuelsson:

Den musikaliska packmopeden fyller   20!

Det sägs, gärna av en värmlänning i exil, att  Värmland är något  speciellt. Sånger som ”En värmlandspöjk han kan,  ta supen som en man…” sjunges  på alla dessa wermländska sellskap som  finns landet runt (utom i Mellerud och  Kvikkjokk). Det lär vara fint  att komma från Värmland, förutsatt att det är  från Lagerlöfland,  Alsterdalen eller Jösse härad: hagförsinger,  kristinehamnere,  finnskoginger eller lesjöförsinger göre sig icke  besvär!

När  salig Selma i sin fantastiska kärleksdrapa blickar ut i  tomma intet,  det vill säga Frykens norra ände, är det bara öde- och vildmark  som  möter hennes blick. Plus en snedseglare till präst förstås: Forna Tiders   Göran Samuelsson!
För en sak vet vi: hade det funnits mopeder på  Gösta  Berlings tid så inte fan hade han väl behövt ta sig per fot  och hästskjuts ner  till Fryksdalen! Och Ebba Dohna och de andra  donnorna hade – i stället för en  slädtur på Fryken, framjagad av  ylande vargar – säkert suttit nedbäddade på  flaken till Samuelssons  packpmopeder jagade av blåljusbilar ända nerifrån  Karlstads  polisdistrikt!

Men nu är det som det är, O tempora, o   mores!, som romarna framsuckade. Vi skriver 2012, och det är 20  år sedan  den första samuelssonska musikmopeden rullade ut på de  värmländska vägarna.  Tänk vad fort tiden går, om man jämför med en  packmoped!

Hursomhelst:  20 år, vad är väl det i ett  evighetsperspektiv? Jo, det ska jag tala om för  er: det är jävligt  mycket! För utan 20 år + 20 år + 20 år + 20 år + 20 år osv.  så  skulle vi överhuvudtaget inte ha någon evighet! Och det hade väl i alla   fall varit lite synd!

Så därför vänner och kamrater, låt oss  höja våra  förgasare mot Vintergatan och utbringa ett 4-faldigt: Leve  för Göran och hans  musikaliska karavan, den leve: HIPP, HIPP, HIPP, HURRA!

Sillegården, V:a Ämtervik 4 augusti 2012

OS8: Melbourne, here we come

Ner för landning

Världen finns utanför, och vi inuti flygplanskroppen
på väg ner mot Melbourne, 42 år för sent,
genom kvällsmörkret och den tidiga hösten
i början av maj; där nere ligger banorna
och vattnen – Gert Fredrikssons paddel har stillnat,
Egil Danielsens spjut är slut: vad kan vi göra åt det?

Vem minns Gun Larking, eller hette hon egentligen Gunhild,
den långbenta gasellen från Jönköping som saxade sig över
1,76 – samma höjd som silverdamerna delade på,
vem minns?
Eller Viljálmur Einarsson som erövrade Islands första
olympiska medalj med 16,26 i tresteg,
vem minns?
Men dressyrdramat ägde rum i Stockholm där
hästfolket fick tampas med såväl björkstocksbommar som
djurskyddsvänner, inte minst vid hindret som växte till
ett ryttarolympiadens eget moment 22.

Snart ska även vi ta mark på det klot vi kallar Jorden,
i den sandgrop som heter Melbourne.

+

Hotellet heter All Seasons vilket passar bra
och kyparen på ANTIPODES lär oss
att Melbourne är Greklands tredje största stad.
Annars är det regnet jag minns,
detta australiska durkslag till himmel
som gör alla rekordförsök överflödiga
och åtta vykort förblir opostade.

+

Men vem minns tränarna, massörerna, trunkbärarna
och alla de andra omhändertagarna som också de var med
där i Melbourne -56? Vem minns förresten alla dessa morsor
som tvättat alla dessa fotbollströjor
från alla dessa division VI-derbyn
i det inre av Norrland och övriga Sverige?
De som alltid kom i tid, fanns på plats
och varken sparade på naglar eller minuter när det verkligen gällde.

+

Varför heter Melbourne Melbourne?
Kanske tack vare William Lamb Melbourne,
i slutet av 1830-talet premiärminister
och nära vän till drottning Victoria
fram till hennes giftermål 1840 (och dessförinnan
både inrikes- och Irlandsminister).

Hursomhelst ligger staden Melbourne
i delstaten Victoria och på det regnvåta torget
står en man och agiterar för aborigiernas sak,
medan bussarna väntar på grönt.

OS7: Kula

Utstöt

I väntan på bussen
kan man alltid stöta kula en stund,
väga de gamla tankarnas tyngd i sinnet,
skicka dem ut ur kroppen
med en knappt synbar knyck på nacken

Kanske är det lika bra
att inte utlova några rekord i förväg,
kanske är det bäst att använda sig av slumpen
när det gäller nästa försök till utdrivning
av genomlidna oförrätter

Inne i bussen, med
den lilla violetta biljetten i fickan
är det redan för sent att klara kvalgränsen
Nu är det andra hållplatser på gång,
nya mål i sikte

OS6: Kultursafari: Kristinehamn

För att få lite distans till studsande gymnaster, loja fjäderbollspetare och forhandunkande tennisspelarinnor tar jag ett break och drar till Kristinehamn, där det fina konstmuseet finns inrymt i den grönska som förr genomgungades av mentalpatienter. Konst var ju tidigt en av de olympiska grenarna så det är inte helt urbota, särskilt inte som Tage Åsén ställer ut sina "tårtbitar" som han själv kallar dessa magiska akrylmålningar och akvareller, som ställer en hel del över ända. Med bibehållen, eller snarare uppskruvad, realism avbildas den mänskliga skröplighet, fåfänga och nog hjälplöshet som vi annars gör vårt bästa för att förtränga. När jag 1981 skrev om Åséns måleri kallade jag det för SEÖVNING, denna fortsätter även på den här sidan av milenniestrecket. Se- och tankeexercis är vad det handlar om och mynnar ut i.

                                            (Ha kakan kvar, 1990-92)

(Ur utställningsbladet:) 

Tage Åsén debuterade 1966 i Uppsala, men det här är första gången hans konstnärskap presenteras på ett konstmuseum. Hans bildspråk har en särprägel som han konsekvent hållit fast vid i fyra decennier. Anslaget i hans bilder känns tidlöst – Åsén återger en miljö som tycks inspirerad av ett Sverige för länge sedan. Bilderna är noggrant genomarbetade och de är mycket detaljrika. Många har tyckt sig se ett släktskap med surrealisterna – inte minst Magritte – men Åsén själv vill inte kännas vid sådana paralleller. Det finkulturella etablissemanget hör snarare till de företeelser som får en och annan råsop av Åsén. I sina mycket humoristiska bilder kommenterar han samhällsfrågor, allt från politik till religion och jämställdhet. Utställningen på Kristinehamns konstmuseum har fått titeln Mina tårtbitar. Om tårtbitarna sa Tage Åsén i en VF-intervju 2008: ”På samma sätt som en tårta kan delas upp i ett stort antal bitar vill jag också man ska se mina verk. Var och en säger de inte så mycket men tillsammans får de en större innebörd.”

Tage Åsén föddes i Hallens församling i Jämtland 1943. Familjen flyttade till Värmland, där Åsén växte upp i Sunne. I slutet av 1950-talet flyttade han till Uppsala för att studera, men la snart studierna på hyllan. På sextiotalet började han ägna sig alltmer åt konsten, och han debuterade alltså 1966. Som konstnär är Åsén självlärd, och han arbetar framförallt med grafik och måleri. Han har också gjort en del bok- och skivomslag genom åren, bland annat till gruppen Samla mammas manna.

                            Klart att gubbarna ska ha mat ... (1999-2003)

En givande utställning är det och man kan fortsätta umgänget med Tage Åsén och hans tankar och visioner på hemsidan www-brobytornet.se


– Hemsidan och tankarna bakom den hänger helt klart ihop med mina bilder, förklarar Tage Åsén. Sidan är uppbyggd som en labyrint som det inte är så lätt att hitta i. Tanken är att sidan handlar om och symboliserar föreningen mellan det lokala. Fryksdalen till exempel, och det globala, internet.

OS5: Ingo–Floyd, men inte riktigt som...

Ingmar Johansson som ju uppträdde olympiskt vid Helsingforsolympiaden, i finalen som skuggboxare, blev inte han diskad? Detta att visa så gott omdöme att man hellre dansar balett än får en massa stryk, borde inte det på något vis premieras? Kanske var det därför som Ingo proffsade till sin karriär och blev världsmästare? Ni minns kanske den Ingo-Floyd-feber som utbröt framför Sveriges alla radioapparater, mitt i natten och inget öra kallt! Också vi i Torsby-trakten drabbades av denna hysteri och Jan B och undertecknad skickade efter var sitt par boxhandskar till någon postorderfirma. Bosse på Haga hade hamrat ner fyra kapade björkstammar i den värmländska vårtjälen och samlat ihop nog mycket rep så att det kunde bli en ring. Vadslagning utbröt på skolan,stämningen steg och matchdagens morgon infann sig. Vi som skulle uppträda, det vill säga boxas, var såpass nervösa att vi startade en timme tidigare för att komma undan publiktrycket. Vår grundträning var inte önskvärt god utan i tredje ronden hängde mina armar rakt ner och den gode medarbetaren/motståndaren kunde puckla på mig ganska ostört ända tills jag kvicknade till och kastade mina handskar mot honom. Och blev diskad!