Ett Nytt År

Ett nytt år kommer sällan ensamt,

i släptåg hänger alla de föregående

dagarna, som snäckor trädda

på ett snöre av vind, fyllda av

bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett

med årsringens sigill; efter några månader

kan man köpa det nyss nya årets almanacka

till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel

för att vi skall försonas med gnistregnet

från nyårsraketerna som försöker

överträffa Karlavagnen,

medan champagneklirret alltmer låter

som någons hemväg över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,

precis som julen nyss gjorde oss till barn

på nytt. (Skillnaden är att barnen

ser sin längtan tillfälligt gå i uppfyllelse

medan vi vuxna ser till att de levande

ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det

som vi inte vill skall hända, inte skall hända,

att det nya årets morgnar skall vara

lika skinande nya

som oliverna innan de landat

i Quattro Stagioni-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,

som att oförmodade leenden

kommer att dyka upp i gatuvimlet,

att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,

att vårdagjämningen, att den blomstertid,

att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas

av den alltid lika aktuella frågan:

Vad är det som hindrar dig

från att bli lycklig?

               Bengt Berg

Sara, vi minns dig med värme!

Idag skulle Sara Lidman ha fyllt nittio år. Jag hade glädjen av att få träffa henne några gånger och det var alltid en intensiv upplevelse. Hennes böcker hade en sådan vingbredd, ett sådant djup i myllan och ett så högt svävande, hennes språk var färgat av både den västerbottniska barndomen och resorna runt om i världen skapade en stark känsla av samhörigheten med alla människor oberoende hudfärg, kulturell bakgrund eller hierarkier av alla slag

När man knallar runt i Umeå och vill gå vilse på ett meningsfullt sätt bör man befinna sig i närheten av järnvägsstationen där också någon sorts bussrondell ligger. Där finns några vackra citat av Sara Lidman inhysta, upplysta i betongen. Ord på vägen, ord som gör vandringen lättare och mörkret mindre mörkt: ÄNNU HAR VI BIBLIOTEKEN,
ERT MOTSTÅND, NÄSTAN OTROLIGT;
SOM LAVSKRIKANS HJÄRTA

SKOGEN VAR FÖR STOR, FÖR FOLKTOM
DE FÅ STUGOR SOM FANNS I SOCKNEN
VAR DÄREMOT FÖR SMÅ OCH FÖR TÄTBEFOLKADE

Hon var sin röst och den rösten hade en skärpa som få, en energi och en diktion, det var som en blandning mellan björkens ljusa skratt och enens sega virke. Sara Lidman använde sin röst när hon talade till folket på gator och torg, under brinnande Vietnamkrig stod hon där, rasande och med ett engagemang som drabbade oss som lyssnade. När hon skrev sina mäktiga Norrlandsepos fanns också rösten med, man hörde den när man läste om järnbanan och människorna där uppe i Västerbotten.

Jag hade glädjen att locka henne till några av de möten som var en naturlig del av den politiska kampen på 70- och 80-talet. Det kunde gälla skogen som vi gemensamt ville värna, skogen som annat än råvara, skogen som ett hem inte bara för harar, myror, älgar utan också för oss. Under de stora miljödagarna i Torsby höll Sara ett glödande tal på trappan till Fryksände kyrka. Hon hade skrivit om besprutning och avlövning av Vietnams skogar, hon hade sett hur kalhyggen bredde ut sitt månlandskap över stora arealer, hon visste och hon kände och hon gav röst åt allt detta.

När vi i Karlstad skulle anordna en solidaritetskväll för Nicaragua var det naturligt att försöka få dit Sara. Jag minns att vi pratade om övernattning och annat praktiskt. Jag är så liten, sa Sara, jag kan sova i en cigarrlåda, eller en liten garderob.

När hon en höst besökte Heidruns café för ett berättarprogram, var det så mycket folk att hon fick stå på tröskeln mellan de två största rummen. Tillsammans med skådespelerskan Lena Granhagen gav Sara en oförglömlig stund,

Tidigare hade det handlat om apartheid och Sydafrika eller om den stora gruvstrejken i slutet av 60-talet. Hon var en reporter i världen och verkligheten, men också en väldig författare när det gällde att ge liv åt människor som en gång levat i trakterna runt Missenträsk.

Inga rasister på Karlstads gator!

Mot slutet av ett gammalt år, 2013, med regnfattig vind och alltmera trött julskyltning, fylldes Karlstads torg av flera tusen människor som tillsammans ville manifestera mot rasism och främlingsfientlighet: KARLSTAD FÖR – MÅNGFALD MOT RASISM.

Efter de nazistiska illdåden i Kärrtorp har det växt fram en pånyttfödd rörelse som tvärpolitiskt samlar människor i alla åldrar, med olika bakgrund och världsåskådning men med samma respekt för alla människors lika rätt och värde.

På drygt tjugotalet platser i Sverige har liknande manifestationer ägt rum och nu var alltså turen kommen till Karlstad, där folk samlades i Museiparken framför Värmlands Museum för att under tystnad vandra genom stadens centrum till torget, från vars scen framfördes tal, dikter, sånger och rap-låtar. Bland annat sjöng Göran Samuelsson "Vanliga människor", som är tillägnad oss alla, vi som är vanliga människor samtidigt som var och en är alldeles unik!

Vi är alla lika, brukar man tänka. Men egentligen är vi inte det, tvärtom. Vi är alla olika, men också lika mycket värda. Varje människa är unik har har rätt till sitt eget sätt att leva, förutsatt att det inte sker på någon annan människas bekostnad. Men det är just olikheten som gör oss särpräglade och som gör det så spännande att leva, Med våra enskilda liv kan vi bidra till det stora livet som äger rum i själva samhällskroppen, ja, i hela världen.

Nelson Mandela

Dessa dikter skrevs i mitten av 1980-talet och publicerades i Handels, det vill säga de handelsanställdas tidning. Då rådde ännu apartheid i Sydafrika och Nelson Mandela satt i fängelse.
Konstnären Leif Nelson gjorde de grafiska bilderna.

I

I 

Kanske är det barnet

som måste säga det,

lyssna: Det finns svarta och vita,

det finns fattiga och rika, det

finns så många olika

men det är bara

utanpå …

II

Det är inte bara apelsiner

utan också handbojor

Det är inte bara druvor

utan också fotsulor

Det är inte bara majskolvar

utan också batonger

Det är inte bara tomater

utan också tårgasbomber

Det är inte bara plåt

utan också hud

Och under huden – blod

Och i blodet – sång

Och i sången – ett frö

som kan slå rot

också i oss

En gång, kanske i morgon

eller om ett år på våra bord:

Apelsiner, druvor, majs, tomater

Och vi kan äta utan skam

av det fria Sydafrikas

fria skördar

III

Som att brottas

med sin egen skugga

Som att fly

från sin egen skugga

Som att låta det förflutna jaga nuet

och tro att framtiden finns

i det förmultnade trädets rötter

            Kom vind, sopa rent!

            Kom sol, släpp skuggan fri!

            Kom morgon, öppna daggens kåpa!

1 advent

mässingsljuset under blank himmel
en vind som trevar efter riktning
löpsedlar som tappat svärtan
liv som pågår, fortsätter
och letar efter en tunn skugga
att uppgå i, för att återfå en människas kontur

sista november

mörkret punkterat över kyrkogården 

som om november tänkte sippra ut 

och ansluta sig till ljuset 

som är på väg 

bortom almanackan