Montera ihop din egen soluppgång – utmed Fryksdalsbanan, Sveriges näst vackraste järnväg!

Välkommen till Värmland! 

Naturligtvis åker du tåg, rälsbuss eller som konduktören säger, "motorvagn". Om du är morgonpiff redan i slutet av mars, kan du äntra farkosten fem i sex i arla morgonstund, du kan luta ditt huvud mot dina egna tankar, du kan läsa en bok, du kan prata med en okänd eller gammal vän, du kan gnaga på ett äpple eller montera ihop din egen soluppgång. Om du börjar strax efter Oleby station, kanske gör en liten paus medan folk kliver på i Sunne så är du på god väg redan innan  tåget anlänt till Västra Ämtervik. Trevlig resa och glöm inte att ta ned byggnadsställningen, stråle för stråle!

Vägen till språket går genom alfabetet, men inte ens en författare kan leva av luft!

(Detta är originalet till en debattartikel som jag skrev före Barnboksmässan i Bologna, införd i GöteborgsPosten och där besvarad av kulturministern och Cecilia Magnusson (m) och glädjande nog verkar regeringen ha tagit sitt förnuft till fånga och lovar att inte ändra väl fungerande biblioteksersättning, Sveriges Författarfond och att kalla ersättningen för bidrag!)

Måndagen den 25 mars inviger kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth världens största barnboksmässa i Bologna, där Sverige i år är hedersgäst och där ett 50-tal svenska barnboksförfattare och illustratörer finns på plats. Temat är ”Barns och ungas rätt till kultur” och det hade inte skadat med ett ”alla” i början av den parollen!

Det är ingen slump att den svenska barnboken har ett så gott renommé på den internationella marknaden. Det är följden av en mångårig tradition i Astrid och Barbro Lindgrens, Lennart Hellsings, Maria Gripes och andra fantastiska berättare i ord och bild. Men också resultatet av en biblioteksverksamhet som inte bara spridit bra och efterlängtade böcker till alla barn utan också gett upphovsmännen betalt för deras arbete i form av den så kallade bibliotekspengen.

+

Med rätta har även de svenska bibliotekens närvaro i samhället betraktats med både beundran och förundran av omvärlden. Att kunna tillgodogöra sig all slags litteratur helt gratis, på centralt belägna bibliotek, med kunnig personal och en stor spännvidd på utbudet, har blivit en självklar hörnpelare i det demokratiska samhällsbygget. Det handlar inte bara om yttrande- och åsiktsfrihet utan också om folkbildning och om att göra litteraturen tillgänglig också alla för barn och ungdomar.

Det handlar inte bara om bibliotekens roll i samhället utan också om upphovsrätten och inte minst ekonomisk ersättning för utfört arbete. Denna rätt finns för övrigt fastslagen genom EU-direktiv (2006/15/EU), något som regeringen tycks ha bortsett från vid utformandet av direktiven till Litteraturutredningen.

Det finns i vårt land ett sedan decennier harmoniskt fungerande system för hur biblioteksersättningen hanteras av Sveriges författarfond, som fördelar en del av intäkterna på basis av de enskilda upphovsmännens utlåning och en del i form av fleråriga arbetsstipendier, resestipendier eller s.k. garanterad författarpenning.

Sedan mitten av 1950-talet har alltså svenska författare, litterära översättare och bildmakare fått ersättning för sitt arbete genom utlåningsstatistiken från folk- och skolbiblioteken.

Istället för denna ordning, där författarorganisationerna och staten har förhandlat om ersättningen för ett boklån föreslås nu att denna demokratiska ordning tas bort.

Regeringen vill ersätta biblioteksersättningen – och därmed Sveriges Författarfond? –  med överläggningar om en klumpsumma vart femte år. Symptomatiskt för regeringens syn på frågan är att man kallar den ekonomiska ersättningen för bidrag. Därmed förvandlas en förhandlingspart (bokskaparna) till en bidragstagare på mycket tvivelaktiga grunder.

I svävande och substanslösa formuleringar som motiv för omdaningen av ett välfungerande ersättningssystem (där hela fonden är självfinansierad och i vars styrelse företrädare för såväl upphovsmännen som staten sitter) vill kulturministern enligt egen utsago skapa ett mera ”modernt och transparent” system, vilket för alla med insikt i frågan verkar vara helt gripet ur luften.

+

Myndigheten för kulturanalys, som på regeringens uppdrag utvärderat den offentliga kulturpolitikens resultat har kommit med en rapport, där kulturens betydelse först och främst mäts i pengar, tillväxt och lönsamhetskalkyler. Fokus på ekonomin i stället för på demokratin, skulle man kort kunna sammanfatta, när det visar sig att de ekonomiska satsningarna främst är riktade mot entreprenadtänkandet och mindre på konstens fria utveckling, dess nyskapande och breddning i samhället. Det handlar helt enkelt om kulturens ekonomisering på bekostnad av dess funktion som potential för samhällets demokratiska utveckling och förändrande kraft.

Litteraturutredningen, som döpts till ”Läsandets kultur”, kan ses som en kartläggning av litteratur- och boklandet Sverige. Där framgår att läsandet minskar drastiskt hos våra yngre medborgare, särskilt för grabbar, män och för folk som bor i förorten. I stället för att göra riktade och nödvändiga insatser för dessa grupper i samhället tycks nu regeringen lägga sig vinn om att montera ner väl beprövade och sedan länge fungerande system för just läsfrämjande och därmed språkförståelse.

+

Vad säger de övriga Allianspartierna om kulturministerns befarade attack på biblioteksersättningen och därmed författarnas överlevnadsvillkor och den egenfinansierade Författarfondens framtid? Förhandlingsrätten – när det gäller utlånspenningen (nu 1.37 kr/lånad bok) – vill man slopa.

Kulturutskottets vice ordförande, folkpartisten Christer Nylander, lämnade sitt uppdrag i protest mot den förda kulturpolitiken som, vad jag kan förstå, gick stick i stäv med hans liberalt frisinnade hållning till kulturens självständighet i samhället. Men vad säger hans efterträdare, Ulf Nilsson? Och vad säger folkrörelsepartiet Centern, vars studieförbund Vuxenskolan var delägare i det av Lena Adelsohn-Liljeroth bortkapade förlaget ”En bok för alla”? Och KD, partiet som säger sig värna om de humanistiska värdena, nog måste väl månglartänkandet någon gång skava det rena samvetet?

När vår kulturminister likt Tingeling i Peter Pan svingar sitt gnistrande trollspö över församlingen i Bologna är det väl värt att påminna om att just nu protesterar bokmakarnas intresseorganisationer Sveriges Författarförbund, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare mot tanken på att rasera den väl fungerande biblioteksersättningen under ledning av just kulturministern!

PS. Efter diverse strul kungjordes att årets mottagare av Alma-priset heter Isol och kommer från Argentina. Stort jubel i Bologna när Vimmerbys budskap nådde fram.

Leve Astrid, leve barnboken och leve alla barns rätt att läsa och fantisera!

Barnboksmässan i Bologna, mars 2013 – del !

 För första gången var jag där på denna legendariska mässa som nu firade sitt 50-årsjubileum med den svenska barnboken i fokus. Man känner verkligen stolthet över denna vår goda tradition av bra böcker för alla barn något som också vår biblioteksverksamhet – och i förlängningen biblioteksersättningen till bokskaparna, både de som skriver och de som bidrar med bilder, konstnärerna och fotograferna.

Vi har ju haft en debatt om detta både i riksdagen och media och det är fint att kunna konstatera att kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth kunde sola sig lite i glansen av den svenska barnboken i allmänhet och Alma-priset i synnerhet. Astrid Lindgrens kunskap är förstås en del i detta rika och berikande barnkulturarv!

Flott anläggning den svenska, eleganta inramningar likaså.

Också mindre länder finns på plats: Litauen

och Palestina ...

De koreanska barnböckerna är ofta så otroligt 

vackra, en fröjd för ögat och känslan!

Kulturministern på storskärm...

 Men våren lyste med sin frånvaro, regngrått och kallt ...

 En barnkör sjön "När trollmor har lagt..."

....

En afton med Barbro Lindgren

Rälsbussen anländer i tid, 14:50 och första förbindelsen denna söndag. Barbro Lindgren kliver av, långt ifrån första gången i Torsby, men förr låg stationsbyggnaden på andra sidan av spåren. Lätt bagage: en marimekkoväska och ett varmt leende. Vi åker en liten tur på byn och hon rådbråkar både mig och sitt minne: låg inte slakteriet där? Och så bra att gamla posthuset finns kvar!

Här tillbringade hon sin barndoms somrar, hos släktingarna som innehade Bosättningsaffären. Det var under beredskapsåren och mycket militär och höstar i bygden. En befästningslinje i cement finns nog fortfarande kvar i mossbelupet skick runt samhället och uppe i Valberget de där fuktkalla skyddsrummen. Allt har hon skrivit om i diktboken Och jag var prins utav Arkadien. Nu läser hon ur den när vi väl kommit fram till Heidruns Bok & Bildcafé där publiken tålmodigt väntar.

"Där snön har dragit sig undan blommar redan vintergäck och snödroppar. Men det är svårt att glädja sig när tusentals människor dör i Japan. Och nu exploderar kärnkraftverken, det ena efter det andra, medan de människor som finns kvar flyr för sina liv." Ur nya boken "Även en ihålig nöt vill bli knäckt" (Nietzsche-citat) och just den texten måste vara skriven för två år sedan, i samband med Fukushima-katastrofen. Hon har tagit itu med filosoferna, Barbro, och låter dem kommentera sin vardag där i Glömminge på Öland. Det är modigt gjort och roligt att någon törs. Hon lyckas få Sartre på tu man hand och det tror jag att båda mår bra av.

                                                                    Bilder: Gurli Grönquist

Stig Torstensson, till minne

Skådespelaren, historieberättaren och värmlänningen Stig Torstensson har lämnat det jordiska i en ålder av 79 år. 

Så här skriver hans tre barn: ”Vår älskade pappa lämnade oss igår på sin födelsedag.

Han drabbades av Cancer för en tid sedan. Mot slutet tröstade han oss med orden:

- Jag är ledsen över min sjukdom men jag är så nöjd med mitt liv.

Vi saknar och beundrar en kärleksfull pappa, en fin skådespelare, en fantastisk historieberättare.

Lyckliga vi som har fått så många roliga år tillsammans med honom.”

Moa, Joel och Pia.

”När alla änglar sover” var namnet på en bygdegårdsturné som jag för sex år sedan genomförde tillsammans med Stig Torstensson och Göran Samuelsson, Vi hade förberett det hela runt köket i mitt annars tomma föräldrahem i Bergeby strax utanför Torsby.

Vi tillhörde på något vis varsitt decennium och kunde leta bland minnen och erfarenheter för att syresätta programmet med. Vi kom också från lite olika håll i Värmland: Stig från södern – Skåre, Göran från det leende Fryksdalen och jag själv från den nordliga vildmarkskanten. Men den röda tråden i vår anti-show var Gunnar Ehnes dikter, varav en fick ge programmet dess namn.

Stig hade en lång skådespelarbana bakom sig, efter scenskolan i Malmö vid teatrar i Stockholm och Göteborg, dessutom filmer och den största bland arenan: TV-apparaten.

Med ”Svenska hjärtan” steg han och Solveig Ternström rakt in i våra vardagsrum i skildringen av tillvaron i radhusområdet.

”Morsarvet” av och med Solveig Ternström blev också en av våra gemensamma uppdrag, även om min roll som ”Fröding” var nog så blygsam, men Stig fyllde rummet med sin muntra uppenbarelse.

Han älskade skrönor och historier, läste dikter av Kent Andersson och inte minst Gunnar Ehne när han åkte runt solo med sina berättarprogram.

Under flera år hade Stig och jag hedersuppdraget att avsluta bokmässorna i Göteborg och Karlstad med att läsa var för sig och tillsammans. En återkommande uppvärmningsreplik från Stig var: ”Ser ni mig? Hör ni mig?”

Nu ser vi honom inte längre, men minns honom desto mer. Och saknaden är stor.

            Bengt Berg, 15 mars 2013

Annan konst

Särlingar i konsten har vi hört talas om. Och kommentarer som: vart tog alla original vägen? Dessa sällsynta människor som ofta sågs över axeln medan de levde, men sedan upphöjs till kufiska ikoner när de är lagda i jord. Man kan också tala om konstens nödvändighet, för dem som har det där mystiska, märkliga, magiska i nävarna, och huvet, förstås.

På Värmlands Museum i Karlstad visas under mars och april en utställning som heter "Annan konst" och den är så underbart fri och öppen för blick och tanke. En större utställning har visats tidigare på Göteborgs Konstmuseum, Liljewalchs i Stockgolm och runt om i Norden. Bakom detta både hals- och banbrytande projekt står Borghild Håkansson och Staffan Backlund, båda stiftare även av det Postfuturistiska sällskapet. Det är varken mer eller mindre en kulturgärning de gör, när de letar fram dessa konstskatter ur ofta skuggbelagda trakter. Man blir riktigt upplivad av att gå runt i denna ohämmade färgglädje, men även en oerhört begrundande formkänsla och ett berättande som finns inympade i bilder, skulpturer, myller och enskilda uttryck.

Redan med sina utställningar med björktavlor lyckades Borghild och Staffan skapa ett gränsöverskridandemellan konst och "annan konst", mellan det som anses fint och det som är det, helt enkelt och rakt ur hjärtat. Denna nyuppsatta utställning på VM har också en hel del värmländska inslag och jag kan bara önska att alla som unnar sig en omtumlande och glädjerik upplevelser går till Sandgrundsudden och glor, njuter, kommenterar och förundras.

Läs gärna Nina Bondesons text som kan aktiveras nedan, under bildcollaget

ANNAN KONST på Värmlands Museum i Karlstad

Konsten är ett mystrium 2 mars-30 april

Från älghuvuden i trä till cementfigurer i skogen, från färgsprakande målningar till magiska dockor, till hemsnickrade moskéer och vindlande murar av sten. Dessutom fotografier av den internationellt välkände konstnären Lars Tunbjörk.

Det finns en kreativitet utanför den etablerade konstvärlden, en Annan Konst som vanligtvis inte ställs ut på konsthallar eller gallerier. Detta skapande är mångfasetterat och oförutsägbart och låter sig inte så lätt beskrivas. För att kunna se och uppskatta denna konst behöver man betrakta världen tämligen fördomsfritt och tillåta sig att häpna över sånt man inte tidigare sett eller reflekterat över.

Utställningen Annan Konst presenterar en förbisedd och parallell konstvärld som skapats av självlärda konstnärer från stad och landsbygd. Poetiska och egensinniga verk av sjuksköterskor, skogsarbetare, städerskor, tjänstemän, tandläkare, pensionärer och arbetslösa. Ett vardagligt skapande som hela tiden pågår runt omkring oss – men sällan uppmärksammas.

Utställningen är en hyllning till dessa olikartade, komplexa, sofistikerade, humoristiska, folkliga, lustfyllda och förföriska konstnärer med sin märkliga förmåga att tänka utanför givna ramar. Det är en utställning som vill inbjuda till samtal mellan olika estetiska uppfattningar och ställa frågor kring kreativitetens roll i samhället. Vad krävs för att något skall vara intressant som konst och anses ha hög kvalitet som konstverk? Vem blir godkänd? Vem avgör och varför? Utställningen lyfter fram exempel på en kreativitet som ställer frågor om konst, kulturpolitik, klass och estetiska regler, god och dålig smak.

Vi vill dela med oss av vår häpnad och förtjusning över vad människor utan konstnärlig utbildning kan åstadkomma. Kanske kan den inspirera till eget skapande och egna ställningstaganden och få fler att välkomna en vidgad kultursyn där allas rätt till kreativitet är en självklarhet.

Curators för utställningen är Borghild Håkansson och Staffan Backlund från Postfuturistiska Sällskapet. Utställningen Annan Konst har med varierande verk tidigare visats bland annat på Göteborgs Konstmuseum, Liljevalchs konsthall i Stockholm samt i Norge och Finland.

Du kan läsa mer i den rikt illustrerade antologin Annan Konst där 29 nordiska författare, poeter, samlare och konstnärer diskuterar frågor om konst och kulturpolitik, klass och estetiska regler, god och dålig smak. 

Boken är utgiven 2009 av Postfuturistiska Förlaget, ISBN: 978-91-633-3768-0.

Läs när Nina Bondeson skriver om "Den illojala konsten oändliga möjligheter"här