lördag 31 december 2011
Dagens hyllning 4: Det fräscha alternativet
Denna veteran i tecknarsvängen, Gunna Grähs, tillhör de ohyllade värmlänningarna bara för att hon vuxit upp i Hallstahammar, men hon är född i Ferlinstad i som det heter en genuin arbetarmiljö. I tidskriften Ordfront litterära magasin - OLM - porträtteras eldsjälen (Ship to Bosnia), konstnären, samhällsdebattören och medmänniskan Gunna Grähs av Marianne Steinsaphir.
Världen enligt Gunna är i all sin bedrövlighet ändå möjlig att ta till sig. Hon gör den verkligen inte finare än vad den är, hon backar inte, väjer inte för sånt som annars de små förskonas ifrån när vi vill förskona dem från allt det som de redan känner till av egen bistererfarenhet eller en medfödd mänsklig intuition. Att inte låtsas, eller göra sig till, är en förutsättning för det som Gunna Grähs tar sig för attgestalta vare sig det nu gäller sataniskt satiriska bilder för dem som vet vad "utanförskap" inte betyder eller om det är bildberättelser för barn - och vuxna. Nästa års julklappstips - tala om framförhållning - heter med andra ord DET FRÄSCHA ALTERNATIVET, det vill säga namnet på Gunnas samlingsalbum som kommer att glädja/förarga med början 2012 nångång.
- Jag är fostrad i tanken att humor och satir har ett bäst-före-datum. Men när jag hade gått igenom alla mina lådor tänkte jag: det var ju precis så här det inte skulle få bli. Jag ritade med glatt humör ur den jävligaste vinkel jag kunde tänka mig. Och nu är allt genomfört. "Implemenetrat", som Carl Bildt säger. Vi var helt oförberedda på nyhögerns framfart...
Ja, hon är ingen medhårsstrykerska Gunna Grähs, men absolut nödvändig i vårt samhälle som alltför lätt vänder hennes huvudpersoner ryggen. Hon riktar sin muntra ficklampa mot dessa "våra minsta små" och lämnar plats för dem på ritblocket.
OLM-samtalet avslutas som en nyårsförhoppning: ... Jag vill ha ett roligare samhälle att vara medborgare i. Och solidaritet och rättvisa vill jag också ha - när jag ändå är i farten och beställer. Men allt det där kanske kommer snart.
Jo, det får vi hoppas - och kämpa för!
fredag 30 december 2011
Ett nytt år
Ett nytt år kommer sällan ensamt,
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor
Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset
Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa
Karlavagnen, medan champagneklirret
alltmer låter som någons hemväg
över nattgammal is
Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser
sin längtan tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)
Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande
nya som oliverna innan de landat
i Quattro Staggione-ugnen
Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer
att äga rum, att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken
Ett nytt år att stiga in i, för att där
mötas av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?
Bengt Berg
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor
Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset
Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa
Karlavagnen, medan champagneklirret
alltmer låter som någons hemväg
över nattgammal is
Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser
sin längtan tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)
Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande
nya som oliverna innan de landat
i Quattro Staggione-ugnen
Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer
att äga rum, att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken
Ett nytt år att stiga in i, för att där
mötas av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?
Bengt Berg
Dagens hyllning 3: En clementin, eller två?
torsdag 29 december 2011
Dagens hyllning 2: Lokal Buddha
Vi möttes för en hel del år sedan i Bangkok, ett kort möte som skulle dröja sig kvar åtminstone tills jag lämnar tideräkningen. Det är detta outrannsakliga, omutliga, fridfulla som kanske grep tag. Om det nu finns buddhastatyer i naturlig storlek så är detta en sådan, manshög och inte helt enkel att få med i handbagaget. Jag fattar faktiskt inte hur det gick till, men nu står han där intill trappan, dag ut och natt in. Utsöndrar ett lugn och samtidigt en intensiv närvaro i varje ögonblick, sedda som osedda.
onsdag 28 december 2011
Dagens hyllning 1: Disksvampen!
Från det ena till det andra, som det brukar heta. Till diskbaljan närmare bestämt. Den speciella känslan av oöverblickbarhet efter annandagskalaset med släkt, barnbarn och en generation som fanns redan före tv:n. Dessa, de uppvärmda läckerheternas förlovade tid. Och Jansson fortsätter fresta, men nu disksvampen. Till vilken denna hyllning riktas. Den gul-gröna, namnlösa medhjälparen när det gäller att gå lös på emaljkanterna på frestelsefatet, för att befria detta från de sista ansjovisinplantaten. Utan tvättsvamp skulle motivationen gå över i total uppgivenhet, feg kapitulation och ett ännu fegare undanställande av den eldfasta formen i grytskåpet.
Alltid lika pigg och beredd på nya prövningar är disksvampen. Jämför bara med den småsura disktrasan som motsträvigt torkar till där den hänger över diskbänkskranen. Utan disksvamp upphör i alla fall min glädje i diskbaljans skum. God fortsättning!
Bild: Disksvamp vilande på daldrällsduk.
tisdag 27 december 2011
Tredje dag jul, kväll ...
och i tv:n ett musikprogram från Kungliga slottet, inspelat för några år sedan med Domnerus och hans klarinett som spelar vackert fintstämt för finheta, det vill säga de under kristallkronorna församlade. Denna enkla visa för detta oenkla folk, som artigt applåderar den vackra musiken från de den urtvättade fattigdomens utmarker.
Vad kunde man plocka fram som motsatsen till detta?
I en kort dikt illustrerar den norske poeten Arvid Torgeir Lie det komplexa i mötet mellan högsta kvalitet, kultur, och publiken som alltsom oftast också tillhör den högsta kretsen i samhället. Dikten i svensk tolkning:
Beethoven
Kuvad av scen och salong
Han som skulle spelas
för smeder
Endast det bästa är gott nog också för det något enklare folket. Jag skulle önska mig att en symfoniorkester hade kunnat bjuda på lite Beethoven för den skara flottare som ställt upp sig till fotografering vid Frykens nordvästra strand.
De lyssnar ännu långt efter det att deras hjärtan upphörde att slå och deras namn kröp tillbaka in i kyrkböckernas dunkel. En av gubbarna heter Janne Berg, tvåan från vänster i bakersta ledet. Han var min farfars far och skulle nog ha gillat musiken även om han aldrig hört talas om Beethoven.
Vad kunde man plocka fram som motsatsen till detta?
I en kort dikt illustrerar den norske poeten Arvid Torgeir Lie det komplexa i mötet mellan högsta kvalitet, kultur, och publiken som alltsom oftast också tillhör den högsta kretsen i samhället. Dikten i svensk tolkning:
Beethoven
Kuvad av scen och salong
Han som skulle spelas
för smeder
Endast det bästa är gott nog också för det något enklare folket. Jag skulle önska mig att en symfoniorkester hade kunnat bjuda på lite Beethoven för den skara flottare som ställt upp sig till fotografering vid Frykens nordvästra strand.
De lyssnar ännu långt efter det att deras hjärtan upphörde att slå och deras namn kröp tillbaka in i kyrkböckernas dunkel. En av gubbarna heter Janne Berg, tvåan från vänster i bakersta ledet. Han var min farfars far och skulle nog ha gillat musiken även om han aldrig hört talas om Beethoven.
onsdag 21 december 2011
Vintermörkret...
Ännu ett svagt kopparfärgat stråk på himlen över skogsbrynet.
Det nordiska mörkret sänker sig, kvällen före vintersolståndet.
Tunga anklagelser har lagts på de svenska journalisterna i Etiopien,
vad kan man göra mer än kräva att Bildt & Co gör det de borde ha gjort?
Det nordiska mörkret sänker sig, kvällen före vintersolståndet.
Tunga anklagelser har lagts på de svenska journalisterna i Etiopien,
vad kan man göra mer än kräva att Bildt & Co gör det de borde ha gjort?
söndag 18 december 2011
Tidens tyngd...
måndag 12 december 2011
Vintersol
Det bleka solljuset sveper över ännu inte islagda Hänsjön. Det knastrar under skosulorna, landskapet bjuder på sparsam färgskala, tredje advent och en stilla klang i dagern.
Vinter, tidig frost: Det är så kallt att man
får sätta på sig dubbla långkalsonger
Under skorna knarrar alla de steg
som ännu inte är på väg, en armé
av tystnad som skall starta sin marsch
när rimfrostreväljen ljudit.
söndag 11 december 2011
Ett nytt filmavtal, tack! Eller vädja till Mamma Staten...
Det behövs en frustande debatt och en rejäl batalj men vilka är det som drar på sig de kastade handskarna. Om nu marknaden infinner sig i ena ringhörnan och de folkvalda i den andra så lär det bara bli ännu några ronder av skuggboxning. I detta lönsamhetens tidevarv där den glupande konkurrensen nödtorftigt draperar sina monopolmuskler är begrepp som mångfald, kvalitet och demokratisk tillgänglighet enbart slag i luften. Eftersom kulturens nödvändighet knappast utgjorde den hetaste frågan i sistlidna riksdagsval får vi nu fightas med en molande, malande ”den som lever får se-känsla” också inför filmen som konstform och filmavtalets vara eller inte vara.
Filmavtalet innebär att en viss procent av intäkterna från biobiljetter går till att finansiera ny film och även att tv-bolagen är med och betalar. Det är en bra ordning, men den nya tekniken gör att vi ser på film i allt fler medier och därmed har avtalsknuten dragits åt. Just nu verkar läget helt låst. Filmproducenterna, biografägarna, bredbandsleverantörerna och de andra inblandade har inte kunnat komma överens om finansieringen av framtidens svenskproducerade film. Flera viktiga aktörer har hoppat av förhandlingarna. Om inte branschen och regeringen hittar en utväg är det illa. Katten på råttan, råttan på repet – alla vill tjäna pengar, få vill bidra!
När vi får allt fler sätt att se på film är det rimligt att även aktörerna bakom dessa är med och betalar. Däremot är de krav som har rests i förhandlingarna på att bredbandsbolagen ska blockera nedladdning inte rimliga. Vi motsätter oss sådana försök att låta privata företag agera polis. Vänsterpartiet vill att fildelningen ska släppas fri och att bra ersättningssystem till upphovsmännen tas fram. Upphovsrätten ska användas i kommersiella sammanhang, inte för att jaga privatpersoner.
De digitala bibliotek som vi vill inrätta är ett sådant system. Det innebär bibliotek på internet där man fritt kan ladda ned till exempel film. De som producerat, författat, komponerat och spelat in det som sprids ska få en statligt finansierad ersättning för detta. Ett sådant ersättningssystem innebär ett konstruktivt sätt att ta sig an fildelningsfrågan. Det skulle också kunna bidra till att lösa en del av knutarna i filmavtalsfrågan genom att filmproducenterna skulle få ersättning tack vare fildelning, snarare än trots fildelning.
Det är naturligtvis upp till parterna om de vill gå med på ett avtal eller ej, men vi politiker har ett ansvar att skapa så goda förutsättningar som möjligt för ett fungerande avtal. Det är ett ansvar som den nuvarande regeringen inte lever upp till. Om det slutgiltigt visar sig att avtalsvägen inte fungerar måste vi överväga om staten ska ta ett större direkt ansvar för att få fram medel till filmproduktion.
Filmen är en demokratisk kulturform som absolut måste ges visningsutrymme över hela landet, också på mindre orter i Norrlands inland, lika väl som på kulturella oaser i storstadsregionerna, de som finns i förorter som Kärrtorp och Rosengård.
Vänsterpartiet har tidigare påtalat nödvändigheten av stöd för dessa biografers digitalisering och krävt en snabbare utdelning av stödet för att undvika filmens sotdöd i ”det övriga Sverige”. Samarbetet med Folkets Bio, Hus och Parker är också väldigt viktiga för kvalitetsfilmens plats på den alltmer amerikaniserade och kommersialiserade filmduken – och därmed ett alternativ till SF:s distributionsmonopol.
När kulturpolitiken ersätts av marknadsanpassning, konstnärlig mångfald blir strömlinjeformad enfald och sänkta skatter framstår som det främsta argumentet för satsning på konst och kultur, ja då blir det som det nu är: en evig väntan på att något ska hända!
Men vik hädan tvivel och uppgivenhet! Vänsterpartiet pekar i Kulturkompassen, vårt ambitiösa kulturprogram, också på filmen som just den gränslösa och samtidsspeglande konstform som den är. Här bara några axplock:
Vi vill se att kvinnliga filmskapare ges rättmätigt utrymme när pengar fördelas via offentliga finansiärer – enligt målen för ett jämställt bidragssystem.
Vi vill bidra till produktionssamarbete mellan de nordiska länderna, höja barn-, dokumentär- och kortfilmens status, och förstås ta ett ansvar för nya, goda svenska långfilmer.
Vi vill satsa också på regionala filmcentra och främja tillväxten av nya, yngre filmskapare. Filmen är ett medium som appellerar till ungdomen och därför kan bidra till vårt samhälles kulturella tillväxt.
Bengt Berg, kulturpolitisk talesman för Vänsterpartiet
Filmavtalet innebär att en viss procent av intäkterna från biobiljetter går till att finansiera ny film och även att tv-bolagen är med och betalar. Det är en bra ordning, men den nya tekniken gör att vi ser på film i allt fler medier och därmed har avtalsknuten dragits åt. Just nu verkar läget helt låst. Filmproducenterna, biografägarna, bredbandsleverantörerna och de andra inblandade har inte kunnat komma överens om finansieringen av framtidens svenskproducerade film. Flera viktiga aktörer har hoppat av förhandlingarna. Om inte branschen och regeringen hittar en utväg är det illa. Katten på råttan, råttan på repet – alla vill tjäna pengar, få vill bidra!
När vi får allt fler sätt att se på film är det rimligt att även aktörerna bakom dessa är med och betalar. Däremot är de krav som har rests i förhandlingarna på att bredbandsbolagen ska blockera nedladdning inte rimliga. Vi motsätter oss sådana försök att låta privata företag agera polis. Vänsterpartiet vill att fildelningen ska släppas fri och att bra ersättningssystem till upphovsmännen tas fram. Upphovsrätten ska användas i kommersiella sammanhang, inte för att jaga privatpersoner.
De digitala bibliotek som vi vill inrätta är ett sådant system. Det innebär bibliotek på internet där man fritt kan ladda ned till exempel film. De som producerat, författat, komponerat och spelat in det som sprids ska få en statligt finansierad ersättning för detta. Ett sådant ersättningssystem innebär ett konstruktivt sätt att ta sig an fildelningsfrågan. Det skulle också kunna bidra till att lösa en del av knutarna i filmavtalsfrågan genom att filmproducenterna skulle få ersättning tack vare fildelning, snarare än trots fildelning.
Det är naturligtvis upp till parterna om de vill gå med på ett avtal eller ej, men vi politiker har ett ansvar att skapa så goda förutsättningar som möjligt för ett fungerande avtal. Det är ett ansvar som den nuvarande regeringen inte lever upp till. Om det slutgiltigt visar sig att avtalsvägen inte fungerar måste vi överväga om staten ska ta ett större direkt ansvar för att få fram medel till filmproduktion.
Filmen är en demokratisk kulturform som absolut måste ges visningsutrymme över hela landet, också på mindre orter i Norrlands inland, lika väl som på kulturella oaser i storstadsregionerna, de som finns i förorter som Kärrtorp och Rosengård.
Vänsterpartiet har tidigare påtalat nödvändigheten av stöd för dessa biografers digitalisering och krävt en snabbare utdelning av stödet för att undvika filmens sotdöd i ”det övriga Sverige”. Samarbetet med Folkets Bio, Hus och Parker är också väldigt viktiga för kvalitetsfilmens plats på den alltmer amerikaniserade och kommersialiserade filmduken – och därmed ett alternativ till SF:s distributionsmonopol.
När kulturpolitiken ersätts av marknadsanpassning, konstnärlig mångfald blir strömlinjeformad enfald och sänkta skatter framstår som det främsta argumentet för satsning på konst och kultur, ja då blir det som det nu är: en evig väntan på att något ska hända!
Men vik hädan tvivel och uppgivenhet! Vänsterpartiet pekar i Kulturkompassen, vårt ambitiösa kulturprogram, också på filmen som just den gränslösa och samtidsspeglande konstform som den är. Här bara några axplock:
Vi vill se att kvinnliga filmskapare ges rättmätigt utrymme när pengar fördelas via offentliga finansiärer – enligt målen för ett jämställt bidragssystem.
Vi vill bidra till produktionssamarbete mellan de nordiska länderna, höja barn-, dokumentär- och kortfilmens status, och förstås ta ett ansvar för nya, goda svenska långfilmer.
Vi vill satsa också på regionala filmcentra och främja tillväxten av nya, yngre filmskapare. Filmen är ett medium som appellerar till ungdomen och därför kan bidra till vårt samhälles kulturella tillväxt.
Bengt Berg, kulturpolitisk talesman för Vänsterpartiet
måndag 5 december 2011
Kåldolmen i våra hjärtan...
En nästan vintrig kväll alldeles på tröskeln till december ledde våra steg till Kungsträdgården i kungliga huvudstaden. Dagens huvudperson såg lite ensam och vilsen ut, där han stod blint pekande rakt ut i mörkret.
Vi som samlats gjorde det för att manifestera vår syn på medmänniskor och det gränslösa fosterlandet, symboliskt sammanfattad av den läckerhet som kanske Karl XII förde med sig från sin turkiska utflykt: kåldolmen. Denna maträtt som bör intas med lingonsylt och goda potäter är också en del av vårt mångbottnade svenska kulturarv. Utklädda koroloner, kaffemuggar och varm mellanmänsklig stämning präglade kvällen där i Kungsträdgården och Maja Hagerman höll ett insiktsfullt och personligt tal mellan de musikaliska inslagen. I fonden allt julglitter och glada rop från skridskobanan där stålskodda virtuoaser samsades med nybörjare som hasar runt på innanlädret.
fredag 4 november 2011
Mellan Nordkap och Syrakusa
Om kulturen i samhället och konsten i livet
Om broderiet och handens tysta kunskap
Om den nordiska idyllen mitt i den sargade världen
Om skogen, trädens liv och våra
Om att ”stå häst” och en österbottnisk poet
Om de jordlösa i Brasilien och deras rättigheter
Om att se i och genom mörkret, med Gramscis hjälp
Om en nattlig korvservering och diktens kraft
Om makt och maktlöshet
Om gruvorna i Bergslagen och drömmen om ljuset
Om solens energi och kärnkraftens skuggor
Om en promenad upp på Gultberget
Om midsommaren och flygfäna
Om politiken som drömmarnas återvinningsstation
Om att hamna i riksdagen
Om Maja Ekelöf och bibblans välsignelse
Om sensommaren och förhösten
Om italiensk film och norsk dugnad
Om de som inte nästan syns, än mindre räknas
Om vintern och en nyårsdikt
Om jublets kategorier
Om de döda vännerna och det ofattbara
– ja, det är ett sammandrag av Mellan Nordkap och Syrakusa, mina nya betraktelser, Heidruns Förlag, 2011
www.heidruns.se
söndag 30 oktober 2011
Backhopparen och landskapet II
Vi var många som hittade fram till denna fina utställning
där vi också mötte många gamla bekanta, var och en och tillsammans.
Vi bär våra våra tidigare dagar med oss
när vi kliver in i en ny, en timma som skruvas tillbaka
och vi har signalerat ok till vintern
Minnet kan också vara konstens mylla
på olika sätt och med olika uttryck
Det viss på Konstfrämjandet i Karlstad
när bror och syster Jofjell delar rum och ljus
för att återspegla sina minnen, sammanflätande
och var för sig: Backhopparen och landskapet
heter utställningen, fotografier och målningar
Det är tulluppsyningsmannen och backhopparentusiasten
Jofjell d.ä. som på 40-talet levde och verkade i Gunnarsvattnet
i nordvästra Jämtland, det är hans fotoarkiv som inspirerat
till Staffans utfärder i dessa topologiskt bångstyriga trakter
för egna möten med landskap och minnesbilder.
Kerstins äggtemperamålningar anknyter till ett annat landskap,
minst lika dramatiskt, från norra Island runt Akureyri,
färglagda ögonblick
som förmedlar en varm närvaro i just stunden, nuet.
Så gör även människokroppen i hoppbacken,
likt en nordlig Ikaros svävar han ut över landskapet,
för en stund befriad av både tid och rum.
Minnet är också konstens mylla, kan vara.
lördag 29 oktober 2011
Backhopparen och landskapet
På Konstfrämjandet i Karlstad öppnade idag, lördagen 29 oktober, en spännande utställning och ett möte mellan bror och syster: Staffan Jofjell och Kerstin. För båda betyder landskapet en hel del. Kerstins oljtemperamålningar har hämtat kraft, inspiration och uttryck från vidderna runt Akureyri på Islands nordkust, där hon vistades under ett år. Staffan, som är fotograf och filmare, har med hjälp av egna minnesbilder och sin fars fotoarkiv uppsökt norrländska trakter där familjen bott och flyttat runt.
onsdag 26 oktober 2011
Den arabiska våren...
Arabisk vår i nordisk höst
(Foto: Rodrigo Rivas)
Det finns många nedärvda talesätt som under tidens gång får ny, talande innebörd. Ett sådant skulle kunna vara ”droppen som får bägaren att rinna över.” Jag tänker på den 26-årige grönsakshandlaren från Sidi Bouzid, en liten landsortstad i Tunisien, som en vacker dag fick nog: nu räcker det! Det var en förtvivlad människa som indränkt i diesel satte lågan mot sin egen kropp. Hans namn var Mohammed Bouazizi och det var hans desperata handling som blev droppen som fick den uppdämda vreden att svämma över. Likt den frihetstörstande Jan Palach, som satte eld på sig själv på Vaclavplatsen i Prag i januari 1969, kunde inte Mohammed Bouazizi leva vidare längre i ett land så fyllt av förnedring och orättvisor som Tunisien. Nu räcker det! Hit men inte längre!
Vi minns den euoforiska stämningen som paradoxalt nog rådde ännu innan Egyptens maktfullkomlige härskare Mobarak insett att hans dagar var räknade. I Libyen fick många människor släppa livet till, så och den despot som styrt landet i drygt 40 år. I Bahrain och Jemen riskerar tusen och åter tusentals människor livhanken för att åstadkomma något bättre och i Syrien pågår vecka efter vecka en kraftmätning mellan den ännu regeringstrogna militären under Baathpartiets Bashar al-Assad och det syriska folket. Fredliga demonstrationer och begravningståg har förvandlats till rena blodband, där prickskyttar och tungt beväpnade styrkor skoningslöst låtit bly och död tala. Kidnappade barn har hittats lemlästade, allt i avskräckande syfte.
Häromsistens öppnade Kungliga Dramatiska Teatern sina portar och dess chef Marie-Louise Ekman hälsade hösthuttrande människor varmt välkomna till den arabiska våren, till den folkliga revolutionen och till en varm kväll fylld av rösters smärta och en varm, smittande gemenskap. Den arabiska vårkvällen på Dramaten inbjöd också till en föreställning med nyskrivna arabiska texter, film och musik. På stora scenen framfördes dessa av skådespelare, bland dem Björn Granath, Lil Terselius och den jemenitiska kvinnliga bloggaren Afrah Nasser, som sedan i våras har en fristad i Sverige.
En av de medverkande är den syriske exilpoeten Faraj Bayrakdar, med 14 år i fängelse bakom sig och de fruktansvärda erfarenheter som detta gett i form av tortyr och annan pennalism. I ett samtal med den utmärkta tidskriften Karavans redaktör Birgitta Wallin berättade Bayrakdar osentimentalt om sin bakgrund och läste sina dikter på vacker arabiska. Fem diktsamlingar har han hittills skrivt, belönats med priser och en fristad i Sverige när han efter internationella påtryckningar sluppit ut ur fängelset. På svenska finns BREV FRÅN ISOLERINGSCELL 13 (i tolkning av Jasim Mohammed, utgiven av Tranans förlag, 2011).
Fängelset är tid
Som du nedtecknar
På väggarna
De första dagarna
Och i minnet
Månaderna därefter
Men när åren blir
Ett oändligt tåg
Utan hopp om en kommande anhalt
Och utmattat av tjutandet
Försöker du göra något
Som liknar glömska.
I bokens efterord skriver Ola Larsmo om poesins nödvändighet och funktion för överlevnad i en så utsatt livsbelägenhet som ett fängelse är: ”Lyriken är till sin natur lätt att memorera, eller dölja – ibland också versbunden och därför möjlig att minnas utantill, som forntidens epik. Den låter sig också traderas muntligt likväl som spridas över webben…”
Ja, så är det också med denna konstart som kallas lyrik och som ibland betraktas som något ytterst perifert, exklusivt och förbehållet ett fåtal – det kan vara tvärtom! Just genom att enda människa ur djupet av sin smärta och sitt hjärta faktiskt förmår uttrycka det djupast mänskliga hos var och en av oss, trots att vi lever våra liv under betydligt drägligare omständigheter.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter i Syrien och i andra arabiska länder.
Till sist en kort och vacker dikt:
En enda fågel
räcker
för att himlen
inte ska störta.
Jag kommer att tänka på en tanke hos Asturias, den centralamerikanske nobelpristagaren: Det är inte bara fisken som behöver havet, havet behöver också fiske…
lördag 22 oktober 2011
Vems fötter?
lördag 15 oktober 2011
fredag 14 oktober 2011
syksy I - IV
måndag 8 augusti 2011
En hälsning från Österbotten, Finland
En god vän och författarkollega i svenskspråkiga Finland – Carita Nyström – skickade denna appell, som jag gärna vill dela med mig till flera av. Ett ta som Carita höll i början av augusti...
Sensommarhälsning: Bengt B.
Hiroshima-kväll i Närpes - 6.8.2011
Kära fredsvänner!
Mitt mest bestående minne av Hiroshima fick jag på 1970-talet i Helsingfors, då jag hade tillfälle att lyssna till en hibakusha som är den japanska beteckningen för en atombombsöverlevande. Hon hette Shizuko och var en spröd liten dam, som lugnt och detaljerat beskrev hur hon upplevde Pikadon, det igen japanska ordet för atombomben. Ljuset var som tusen solar, all hud brändes bort och huden var i flagor. Men hon levde, och lyckades krypa fram på marken mot sitt hem. En tid av outsägligt lidande följde, men hon överlevde också den. Jag minns hennes ord: Det som jag är gladast över är att jag vågade föda barn senare i livet! Atombombstragedin fick för mig genom Shizukos berättelse mänsklig gestalt.
Ljuslyktorna tänds här ikväll, som på många andra håll i vårt land och i världen, för att minnas och hedra de otaliga offren för atombomsangreppen på Japan i Hiroshima och Nagasaki. Av tradition minns vi samtidigt människors lidande i världens många krigszoner. Idag inte minst de miljoner svältdrabbade i Somalien.
Tidigare i år drabbades Japan av händelser som gav liksom ett eko från attackerna mot Japan i andra världskrigets slutskede- Jag tänker förstås på jordbävningen i Fukushima med efterföljande tsunami, och inte minst haveriet i de kärnkraftsanläggningar som låg i området. En olycka som fortsätter att påverka otaliga människors liv i Japan.
Men denna Hiroshima-kväll har fått ytterligare en aktuell tragisk underton av det som hände i Norge i juli. Ett brutalt angrepp på både landets centrala myndigheters byggnader med många dödsoffer som följd. Och ännu mer skakande - också ett massmord på landets engagerade ungdom som höll sitt traditionella sommarläger på Utöya.
Bilderna från det centrala Oslo liknade en krigszon. Visst var det ett slags krigshandling, ett terrorangrepp. Utfört av en enda person.
Det skedda är ett vittnesbörd om, att det är inte bara islamister som utför terrorhandlingar. Också ytterhögern och extrema nationalister av europeisk härkomst är kapabla till lika grymma handlingar. Behring Breivik hade ju, enligt egen utsago, fått inspiration av amerikanen Timothy McVeighs bombdåd 1995, då han sprängde Oklahomas federala byggnad i luften, med många dödsoffer som följd.
Vi har deltagit och deltar i norrmännens sorg, men berörs också och imponeras av deras förmåga att i sorgens tid stå upprätt och visa varandra omtanke och kärlek. Både folkets och statsledningens sätt att hantera denna ofattbara tragedi gör ett outplånligt intryck på oss, sätter ett exempel.
Dagarna efter dåden i Norge och ännu idag ringer en boktitel i mitt huvud. En bok om judeutrotningarna skriven av Primo Levi heter "Är detta en människa?" Den frågan har inte lämnat mig, när jag grubblat på Behring Breivik och hans motiv.
Och jag har varit tvungen att besvara frågan jakande. Ja, detta är också en människa. Sådana handlingar kan människor vara kapabla till.
Det kan slås fast, att Empati är en av mänsklighetens starkaste känslor. Den är kittet som håller oss samman och ger oss styrka i svåra situationer.
Är man inte förmögen till empati kan man begå ofattbart grymma handlingar.
Den norske förövaren måste vara ansatt av en närmast skriande brist på empatisk förmåga. Det vi kallar ondska - och annat kan man ej beteckna Behrings handlande som - är i grund och botten en total avsaknad av empati. Att känna med sina medmänniskor är ju grunden för all humanitet.
Alla dessa katastrofer, Fukushima och Utöya, har skakat om världen. Den har skakat om människors medvetenhet om den belägenhet både vi och vår glob befinner sig i nu i 2000-talets andra decennium.
Som ni vet är globens geologiska tidsåldrar indelade i långa tidsräckor med olika namn. Vi har under 10.000 år levt i en era som kallas Holocaen, som man räknar börjat med den äldre stenåldern. Tidigare perioder var Pleistocaen Pliocaen osv.
Nu anser många att vi rört oss in i en ny era, som de kallar Antropocaen- Antropo- står ju för människan... Den började egentligen med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vi lever således nu i en tid då människan ofrånkomligt har påverkat och påverkar globens öde.
Med denna insikt växer allas vårt enskilda ansvar i oerhörd grad. Allt det vi gör i stunden, alla våra dagliga rutiner påverkar de stora sammanhangen. Vår glob är en sårbar varelse, som kräver vår omtanke och omsorg.
Vi är alla sårbara varelser och lever en begränsad tid på denna glob. Mångas liv stäcks i förtid, både i Fukushima och på Utöya. Och fortsätter att göra det i svältdrabbade Somalia. Vi behöver både mod, viljestyrka och empati för att vägleda våra handlingar i nuet.
Jag vill ännu citera ur Jens Stoltenbergs tal vid den första minnesmarschen i Oslo:
"Vi är krossade men vi ger oss inte. Med facklor och rosor ger vi världen besked. Vi låter inte fruktan knäcka oss. Och vi låter inte fruktan för fruktan lägga munkavle på oss. /---/ Ondskan kan dräpa ne människa men aldrig besegra ett folk. Med det starkaste av alla världens vapen: det fria ordet och demokrati, stakar vi ut kursen för framtiden."
Också vi här i Finland och inom fredsrörelsen kan dra styrka ur hans ord. Vi skall slå vakt om om vår förmåga till empati! Också denna ceremoni ger uttryck för vår empati!
Jag vill avsluta mitt anförande med att citera ur religionshistorikern Karen Armstrongs Charter for compassion/ Traktat för medkänsla:
"Vi måste snarast göra medkänsla till den självklara och dynamiska kraften i vår polariserade värld. Grundas medkänslan på fast beslutsamhet att ersätta själviskhet med medkänsla, kan den bryta ner alla de murar som byggts i politikens, ideologiernas, dogmernas och religionernas namn. Eftersom den fös ur vårt beroende av varandra är medkänslan nödvändig i alla mänskliga relationer och i mänskligheten som helhet. Den leder till förståelse ochbehövs för att skapa en rättvis ekonomi och ett fredligt världssamfund.
Vi skall inte vara rädda för varandra. I stället skall vi skall vara rädda om vår jord... OCH VARANDRA.
Carita Nyström, Korsnäs
Sensommarhälsning: Bengt B.
Hiroshima-kväll i Närpes - 6.8.2011
Kära fredsvänner!
Mitt mest bestående minne av Hiroshima fick jag på 1970-talet i Helsingfors, då jag hade tillfälle att lyssna till en hibakusha som är den japanska beteckningen för en atombombsöverlevande. Hon hette Shizuko och var en spröd liten dam, som lugnt och detaljerat beskrev hur hon upplevde Pikadon, det igen japanska ordet för atombomben. Ljuset var som tusen solar, all hud brändes bort och huden var i flagor. Men hon levde, och lyckades krypa fram på marken mot sitt hem. En tid av outsägligt lidande följde, men hon överlevde också den. Jag minns hennes ord: Det som jag är gladast över är att jag vågade föda barn senare i livet! Atombombstragedin fick för mig genom Shizukos berättelse mänsklig gestalt.
Ljuslyktorna tänds här ikväll, som på många andra håll i vårt land och i världen, för att minnas och hedra de otaliga offren för atombomsangreppen på Japan i Hiroshima och Nagasaki. Av tradition minns vi samtidigt människors lidande i världens många krigszoner. Idag inte minst de miljoner svältdrabbade i Somalien.
Tidigare i år drabbades Japan av händelser som gav liksom ett eko från attackerna mot Japan i andra världskrigets slutskede- Jag tänker förstås på jordbävningen i Fukushima med efterföljande tsunami, och inte minst haveriet i de kärnkraftsanläggningar som låg i området. En olycka som fortsätter att påverka otaliga människors liv i Japan.
Men denna Hiroshima-kväll har fått ytterligare en aktuell tragisk underton av det som hände i Norge i juli. Ett brutalt angrepp på både landets centrala myndigheters byggnader med många dödsoffer som följd. Och ännu mer skakande - också ett massmord på landets engagerade ungdom som höll sitt traditionella sommarläger på Utöya.
Bilderna från det centrala Oslo liknade en krigszon. Visst var det ett slags krigshandling, ett terrorangrepp. Utfört av en enda person.
Det skedda är ett vittnesbörd om, att det är inte bara islamister som utför terrorhandlingar. Också ytterhögern och extrema nationalister av europeisk härkomst är kapabla till lika grymma handlingar. Behring Breivik hade ju, enligt egen utsago, fått inspiration av amerikanen Timothy McVeighs bombdåd 1995, då han sprängde Oklahomas federala byggnad i luften, med många dödsoffer som följd.
Vi har deltagit och deltar i norrmännens sorg, men berörs också och imponeras av deras förmåga att i sorgens tid stå upprätt och visa varandra omtanke och kärlek. Både folkets och statsledningens sätt att hantera denna ofattbara tragedi gör ett outplånligt intryck på oss, sätter ett exempel.
Dagarna efter dåden i Norge och ännu idag ringer en boktitel i mitt huvud. En bok om judeutrotningarna skriven av Primo Levi heter "Är detta en människa?" Den frågan har inte lämnat mig, när jag grubblat på Behring Breivik och hans motiv.
Och jag har varit tvungen att besvara frågan jakande. Ja, detta är också en människa. Sådana handlingar kan människor vara kapabla till.
Det kan slås fast, att Empati är en av mänsklighetens starkaste känslor. Den är kittet som håller oss samman och ger oss styrka i svåra situationer.
Är man inte förmögen till empati kan man begå ofattbart grymma handlingar.
Den norske förövaren måste vara ansatt av en närmast skriande brist på empatisk förmåga. Det vi kallar ondska - och annat kan man ej beteckna Behrings handlande som - är i grund och botten en total avsaknad av empati. Att känna med sina medmänniskor är ju grunden för all humanitet.
Alla dessa katastrofer, Fukushima och Utöya, har skakat om världen. Den har skakat om människors medvetenhet om den belägenhet både vi och vår glob befinner sig i nu i 2000-talets andra decennium.
Som ni vet är globens geologiska tidsåldrar indelade i långa tidsräckor med olika namn. Vi har under 10.000 år levt i en era som kallas Holocaen, som man räknar börjat med den äldre stenåldern. Tidigare perioder var Pleistocaen Pliocaen osv.
Nu anser många att vi rört oss in i en ny era, som de kallar Antropocaen- Antropo- står ju för människan... Den började egentligen med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vi lever således nu i en tid då människan ofrånkomligt har påverkat och påverkar globens öde.
Med denna insikt växer allas vårt enskilda ansvar i oerhörd grad. Allt det vi gör i stunden, alla våra dagliga rutiner påverkar de stora sammanhangen. Vår glob är en sårbar varelse, som kräver vår omtanke och omsorg.
Vi är alla sårbara varelser och lever en begränsad tid på denna glob. Mångas liv stäcks i förtid, både i Fukushima och på Utöya. Och fortsätter att göra det i svältdrabbade Somalia. Vi behöver både mod, viljestyrka och empati för att vägleda våra handlingar i nuet.
Jag vill ännu citera ur Jens Stoltenbergs tal vid den första minnesmarschen i Oslo:
"Vi är krossade men vi ger oss inte. Med facklor och rosor ger vi världen besked. Vi låter inte fruktan knäcka oss. Och vi låter inte fruktan för fruktan lägga munkavle på oss. /---/ Ondskan kan dräpa ne människa men aldrig besegra ett folk. Med det starkaste av alla världens vapen: det fria ordet och demokrati, stakar vi ut kursen för framtiden."
Också vi här i Finland och inom fredsrörelsen kan dra styrka ur hans ord. Vi skall slå vakt om om vår förmåga till empati! Också denna ceremoni ger uttryck för vår empati!
Jag vill avsluta mitt anförande med att citera ur religionshistorikern Karen Armstrongs Charter for compassion/ Traktat för medkänsla:
"Vi måste snarast göra medkänsla till den självklara och dynamiska kraften i vår polariserade värld. Grundas medkänslan på fast beslutsamhet att ersätta själviskhet med medkänsla, kan den bryta ner alla de murar som byggts i politikens, ideologiernas, dogmernas och religionernas namn. Eftersom den fös ur vårt beroende av varandra är medkänslan nödvändig i alla mänskliga relationer och i mänskligheten som helhet. Den leder till förståelse ochbehövs för att skapa en rättvis ekonomi och ett fredligt världssamfund.
Vi skall inte vara rädda för varandra. I stället skall vi skall vara rädda om vår jord... OCH VARANDRA.
Carita Nyström, Korsnäs
måndag 25 juli 2011
Det är den drömmen
När det ofattbara händer är det orden som fattas oss, vi äger ett språk men orden gömmer sig. Orden som skall kunna uttrycka vad vi känner och samtidigt säga något mer. Vi vill så gärna att allt skall ha en mening, men ibland är det just det meningslösa som iscensätts och försätter oss i ett tillstånd av vanmakt, förtvivlan, sorg.
Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.
Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.
Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.
Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst. Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.
Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.
Bengt Berg
Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.
Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.
Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.
Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst. Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.
Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.
Bengt Berg
tisdag 19 juli 2011
Ändhållplats Palestina
Kära vänner, här kommer en rapport från en annan verklighet än den nordiska sommaridyllen. Det är Marcus Engström som skriver, en ung man som vistas i det Heliga landet som främjare av fred, humanism och medmänsklighet. Jag fick hans brev och bilder och vill gärna dela med mig av dem.
Med varmaste sommarhälsning (under ett paraply)!
Eder Bengt i norra Värmland – och nu byter vi breddgrad...
Ändhållplats Palestina
Marcus Engström, Hebron på Västbanken, 2011-07-15
I skuggan under ett träd strax utanför Hebrons stadskärna sitter en gammal man och vakar över sitt land. Han har levt alla sina åttio levnadsår här. Från sin mark har han sett de historiska årtalen i Israel-Palestina-konflikten komma och gå: 1948, 1967, 1993…
Abd al-Hasib Atta Zaloum håller hårt i den mark som han fortfarande har i sin ägo. För länge sedan ägde han 21 dunam jordbruksmark, men nu har han bara fyra dunam kvar. Resten har konfiskerats och hamnat på andra sidan av det stängsel som skiljer Abd
al-Hasibs nuvarande land och övriga palestinska områden från Kiryat Arba, Hebrons största bosättning med åtminstone sju tusen invånare (2008). Det är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen att som ockupationsmakt förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperad mark. Kiryat Arba är därför, liksom alla övriga israeliska bosättningar, olaglig enligt internationell humanitär rätt. Därtill utgör bosättningarna ett enormt hinder på vägen mot fred. Med åren har Abd al-Hasib fått ett allt större folkrättsbrott till granne.
När kontrollen över Västbanken delades upp mellan den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten under Osloprocessen, hamnade Abd al-Hasibs land under ”Område C”, det vill säga under full israelisk kontroll. Det är extremt svårt för palestinier att få bygglov för hus inom ”Område C”. Abd al-Hasib gjorde därför som så många andra, och byggde sitt hus utan bygglov. Det var därför ganska väntat att israelisk militär förr eller senare skulle komma för att riva huset. Det gjorde det säkert inte lättare när det väl var dags en dag år 2000. Ruinerna av huset ligger fortfarande kvar endast tjugo meter från det spartanska hem som han bott i sedan dess: en två gånger åtta meter stor gammal buss som hans son köpt åt honom för 400 shekel (800 kr) från ett bussbolag i Beit Sahour. Man skulle kunna tro att han skulle vara förbittrad, men inte:
¬¬- Jag har allt jag behöver här: bröd, vatten, radio och tv. Jag bor mycket hellre här på min egen mark än i ett femstjärnigt hotell, säger Abd al-Hasib.
Synen av insidan av bussen får mig att bli ödmjuk inför den gamle mannens tålamod och styrka. Där finns några madrasser, en TV och en mycket enkel spis men varken rinnande vatten eller toalett. Hur han klarar vintern är bortom min föreställningsförmåga.
Han vägrar lämna sitt land av rädsla för att bosättare skall försöka ta över det för att kunna expandera Kiryat Arba. Förr hände det med jämna mellanrum att bosättare kom ner för att bråka med honom, men det har varit lugnare sen stängslet byggdes för åtta år sedan. Och bosättarna har visat intresse för hans land. För två-tre år sedan kom en advokat och erbjöd ett högt pris för jordbruksmarken. Abd al-Hasib spelade med och lyckades få upp priset till cirka tio gånger det normala priset för den arealen, innan han till slut inte kunde hålla sig längre utan skällde ut och jagade iväg advokaten. Ett sådant högt pris är det mest sannolikt bara bosättarna som är beredda att ge.
Fram tills för åtta månader sen hade Abd al-Hasib sällskap av sin fru i bussen, men numera bor han själv. Diabetes fick frun att flytta över till sonens familj, några hundra meter bort. Jag frågar om han är nöjd med att bo här eller om han blir uttråkad ibland.
- Nej! Här på min mark är jag kung. Jag har en TV och kan lyssna på Umm Kulthum på radion [alla tiders arabiska sångdiva, från Egypten]. En gång var jag på en av hennes konserter i Kairo! Jag får många besök också. Kungen av Jordanien må ha fler livvakter, men jag behöver bara en beskyddare: Gud!
När vi lämnar Abd al-Hasib går solen sakta ned över hans tysta, ståndaktiga protest. Ikväll somnar en gammal man på bussen, och vaknar igen på ändhållplatsen. Yrvaket ser han sig om och ser ett landskap som bara vagt påminner om det där hans resa tog sin början: Palestina.
......
1 dunam = 1000 kvadratmeter, Wikipedia, Sökord: Dunam, http://en.wikipedia.org/wiki/Dunam, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Settlements & land, http://www.btselem.org/settlements/statistics, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, International law, http://www.btselem.org/international_law/humanitarian_law, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Planning & building, http://www.btselem.org/planning_and_building, Hämtad: 2011-07-15
Marcus Engström: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (engstrom.marcus@gmail.com), och/eller Johanna Wassholm på Sveriges Kristna Råd; (johanna.wassholm@skr.org).
söndag 10 juli 2011
I begynnelsen var Ordet, sen kom värmländskan …
Häromdagen tog jag en tur genom försommargrönskan. Som att sväva i ett grönt akvarium, liljekonvaljernas knappt förnimbara doft, rönn i blom och i fjärran de blånande nordvärmländska bergen.
Spoven som lågtflygande lägger ut sina osynliga ovaler över marken och älvens mörka vatten mellan snartutblommade vitsippsstränder.
I början av ännu en sommar, tidig blomning. Det är så vackert att det nästan gör ont.
Vid bönhuset står det för ovanlighetens skull flera bilar parkerade, klockan är fem i sex en lördagseftermiddag och på affischtavlan som måste använda all sin kraft för att stå upprätt läser jag på A4-bladet:
E F S
Vi lyssnar på Ordet
Vi sjunger Lina Sandells sånger
Servering
Så vackert och så enkelt. Inga krusiduller, några få välkomnande rader. I begynnelsen var Ordet, sedan kom Evangeliska Fosterlandstiftelsen och fyllde på, både språk och kaffekopp.
+
Men det är inte alltid som tillvaron ter sig så enkel och vacker. I det stora landet i väster har följande välkända aforism kommit till, den lyder i svensk tappning:
Inte nog med att det inte finns någon Gud. Försök få tag på en rörmakare under veckoslutet.
Det är sådana aforismer som tyder på att Woody Allen faktiskt har sina förfäder vilande på kyrkogården i Västra Fågelvik.
+
För många utanför Värmland betraktas vår dialekt som snällt pålitlig, på gränsen till enfaldig kan jag tänka mig. Det är nog svårt att bli riktigt arg på en värmlänning som med ett leende bemöter kontrahentens ilska.
Men vi värmlänningar upplever inte att värmländskan är ett gemensamt språk för hela provinsen:
Det östvärmländska tungomålet är färgat av Bergslagens malmklang, medan jössehäringarna låter norskt muntra, vilka katastrofer de än talar om.
Nedåt Karlstad och Vänerdeltat är tonfallet särdeles snällt om man jämför med den dovare dialekten som brukas norr om Tossebergsklätten, den som uppåt Finnskogen än mer hittar sin rytm av vajande granskog.
+
Om värmlänningar sägs det annars att vi ”vrir och ljuger” – ingenting kunde vara mera sant. Nils Ferlin preciserade, när han skulle definiera diktens uppgift: Jo, dikten är ett sätt att ljuga sig fram till sanningen på …
Många är de historier som visar just detta, värmlänningens osvikliga sinne för att leverera ett svar utan att ta en massa hänsyn till vad som är sant eller inte. Ofta är det de numera utdöda originalen som förvaltade denna svåra konst, att ge sin version av tillstånden i verkligheten.
Ett av dem, Olles Johan, bodde i Torsby och var en lokal ordvrängarlegend som ofta blev utmanad. Som den gången när ett par rödkindade östmarkingar kom fram till honom vid Koppra och sa:
– Kan du int ljug lite för oss!
– Nej, svarar Olles Johan, jag hinner int nu för de deler ut potatis gratis ôpp ve järnvägsstation. Vilken man naturligtvis inte gjorde.
Det är sådana små anekdoter som den likaledes insomnade tidskriften Finnbygden kunde bjuda på. Alla dessa gulnade, snart bortglömda historier som bjudit på många glada skratt.
+
Värmland öppnar sin gröna famn för en ny sommar, med nya möten och njutbara ensamma stunder, med dagg i gräset och med glass som smälter. Pratbubblorna kommer att ömsom fyllas av värmländska ordklasar, ömsom av andra dialekters tonfall. Och som varje sommar händer så otroligt mycket runt om i vårt vackra landskap – det är bara att lägga ifrån sig klockan om man ska hinna med! Eller som han sa, den gode vännen som likt Elis i Taserud riskerade att komma för sent till järnvägstation: Missar jag tåget, så är det inte med mycket!
Men sommaren missar vi inte, den står där och väntar på oss vid vägkanten. Som en försynt och vacker linblomma, välkommen!
Spoven som lågtflygande lägger ut sina osynliga ovaler över marken och älvens mörka vatten mellan snartutblommade vitsippsstränder.
I början av ännu en sommar, tidig blomning. Det är så vackert att det nästan gör ont.
Vid bönhuset står det för ovanlighetens skull flera bilar parkerade, klockan är fem i sex en lördagseftermiddag och på affischtavlan som måste använda all sin kraft för att stå upprätt läser jag på A4-bladet:
E F S
Vi lyssnar på Ordet
Vi sjunger Lina Sandells sånger
Servering
Så vackert och så enkelt. Inga krusiduller, några få välkomnande rader. I begynnelsen var Ordet, sedan kom Evangeliska Fosterlandstiftelsen och fyllde på, både språk och kaffekopp.
+
Men det är inte alltid som tillvaron ter sig så enkel och vacker. I det stora landet i väster har följande välkända aforism kommit till, den lyder i svensk tappning:
Inte nog med att det inte finns någon Gud. Försök få tag på en rörmakare under veckoslutet.
Det är sådana aforismer som tyder på att Woody Allen faktiskt har sina förfäder vilande på kyrkogården i Västra Fågelvik.
+
För många utanför Värmland betraktas vår dialekt som snällt pålitlig, på gränsen till enfaldig kan jag tänka mig. Det är nog svårt att bli riktigt arg på en värmlänning som med ett leende bemöter kontrahentens ilska.
Men vi värmlänningar upplever inte att värmländskan är ett gemensamt språk för hela provinsen:
Det östvärmländska tungomålet är färgat av Bergslagens malmklang, medan jössehäringarna låter norskt muntra, vilka katastrofer de än talar om.
Nedåt Karlstad och Vänerdeltat är tonfallet särdeles snällt om man jämför med den dovare dialekten som brukas norr om Tossebergsklätten, den som uppåt Finnskogen än mer hittar sin rytm av vajande granskog.
+
Om värmlänningar sägs det annars att vi ”vrir och ljuger” – ingenting kunde vara mera sant. Nils Ferlin preciserade, när han skulle definiera diktens uppgift: Jo, dikten är ett sätt att ljuga sig fram till sanningen på …
Många är de historier som visar just detta, värmlänningens osvikliga sinne för att leverera ett svar utan att ta en massa hänsyn till vad som är sant eller inte. Ofta är det de numera utdöda originalen som förvaltade denna svåra konst, att ge sin version av tillstånden i verkligheten.
Ett av dem, Olles Johan, bodde i Torsby och var en lokal ordvrängarlegend som ofta blev utmanad. Som den gången när ett par rödkindade östmarkingar kom fram till honom vid Koppra och sa:
– Kan du int ljug lite för oss!
– Nej, svarar Olles Johan, jag hinner int nu för de deler ut potatis gratis ôpp ve järnvägsstation. Vilken man naturligtvis inte gjorde.
Det är sådana små anekdoter som den likaledes insomnade tidskriften Finnbygden kunde bjuda på. Alla dessa gulnade, snart bortglömda historier som bjudit på många glada skratt.
+
Värmland öppnar sin gröna famn för en ny sommar, med nya möten och njutbara ensamma stunder, med dagg i gräset och med glass som smälter. Pratbubblorna kommer att ömsom fyllas av värmländska ordklasar, ömsom av andra dialekters tonfall. Och som varje sommar händer så otroligt mycket runt om i vårt vackra landskap – det är bara att lägga ifrån sig klockan om man ska hinna med! Eller som han sa, den gode vännen som likt Elis i Taserud riskerade att komma för sent till järnvägstation: Missar jag tåget, så är det inte med mycket!
Men sommaren missar vi inte, den står där och väntar på oss vid vägkanten. Som en försynt och vacker linblomma, välkommen!
fredag 24 juni 2011
Tre böcker att mota molnen med...
Hej, är mina tre boktips för sommaren – vilka är dina?
Sven-Erik Liedman: Hets! En bok om skolan
(Albert Bonniers Förlag, 2011)
Att läsa denna bok som ger perspektiv och insikt i ett så viktigt och omdebatterat ämne som skolan borde vara obligatoriskt för alla som jobbar inom och utanför skolan, det vill säga alla. Liedman skriver både enkelt och skarpt som den tänkare han är. Ämnen kan anses nog så tungt, men Liedmans prosa lyfter...
Azar Mahloujian: Älskar du någon annan?
(Atlas, 2002)
Azar Mahloujian är född i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1982. På ett mycket levande språk skildrar hon hur tillvaron kan te sig för dem som kallas “de nya svenskarna”, de som i alla fall hoppas kunna bli det. Det finns givetvis många mycket bra författare med annan språklig och kulturell bakgrund än den svenska och Azar är en av dem, som genom sina böcker berikar vår egen svenska självbild, samtidigt som vi öppnar ögonen mot världen.
César Vallejo: Uppfylld av världen
(Nordan, 1981)
Vallejo tillhör den rika latinamerikanska litteraturtraditionen, och som så många andra levde han en tid av sitt alltför korta liv i exil, i Paris.
Hans dikter skär genom liv (hans) och samhälle (vårt) och blir så påtagligt närvarande, anmodande. Denna bok som förhoppningsvis kan uppbringas på något bibliotek, ger dessutom en kurs i spanska genom att vara tvåspråkig.
Junihälsning från norra Värmland
B.
söndag 5 juni 2011
På bibblan...
får man inte stampa av sig blötsnön på syntetfibermattan, inte får man använda leverpastejsmörgåsen som bokmärke i Varats olidliga lätthet, inte sjunga ”Vildandens sång” (ens tyst) i tidningsrummet. Man får inte dansa hambo med henne i INFORMATION, man får inte släpa in Zündappen till referensavdelningen, inte låna telefon för att ringa lokalt till Nya Zeeland, inte leka Tarzan i gardinerna, inte fira guldbröllop i personalrummet, inte dricka maskrosvin ur plastmuggar, inte spela klädpoker, inte åka rullskridsko. Inte rykta hästen får man, inte ens tapetsera om, inte låna de redan utlånade böckerna. Inte ens skriva om slutet i de sorgliga romanerna, får man – men utan boken stannar Sverige!
(ur Det omöjliga alfabetet)
Och utan bibliotek har vi inga gemensamma mötesplatser för oss och böckerna! Det gäller att slå vakt om både vårt kulturarv och vår demokratiska rätt att ta del av det – utan avgifter, utan lönsamhets-
tänkande och utan styrning vare sig från kommersiella krafter eller från politiskt håll. Biblioteken skall vara oberoende oaser i samhället dit alla är välkomna. Ett bibliotek är såväl ett själens apotek som en social kraftkälla som tillhandahåller kunskap, drömmar, idéer och upplevelser av vitt skilda slag.
(ur Det omöjliga alfabetet)
Och utan bibliotek har vi inga gemensamma mötesplatser för oss och böckerna! Det gäller att slå vakt om både vårt kulturarv och vår demokratiska rätt att ta del av det – utan avgifter, utan lönsamhets-
tänkande och utan styrning vare sig från kommersiella krafter eller från politiskt håll. Biblioteken skall vara oberoende oaser i samhället dit alla är välkomna. Ett bibliotek är såväl ett själens apotek som en social kraftkälla som tillhandahåller kunskap, drömmar, idéer och upplevelser av vitt skilda slag.
söndag 24 april 2011
Vattenbärerskor
Över hela världen ser man kvinnor som bär hem vatten i krukor på huvudet. Ofta är det lång väg att gå flera gånger om dagen. I vår tid med vattenbrist och klimatförändringar ökar problemen med tillgång till rent vatten framför allt i Syd. Arbete med vatten är en stor del av kvinnors liv varje dag.
På Heidruns Bok & Bildcafé visar textilkonstnären Elsa Agélii sina Indieninspirerade och "vattenagiterande bilder".
Det är ett pågående solidaritetsprojekt som hon hållit på med sedan flera år. Hon har också utgivit en vacker bok över detta solidariska kvinnoprojekt: Vatten och öken (Heidruns, 2010)
Så här skriver Elsa Agélii i ett infoblad:
"Vid min första vistelse i öknen 2006 träffade jag en grupp socialarbetare, som gör ett hängivet och Gandhi-inspirerat arbete i öknens byar. Det gäller hälsa, näringslära, skolgång, alfabetisering, hjälp till självhjälp på olika sätt. Bl.a pågick just då en kurs i broderi för yngre kvinnor i byn Bilaon.
Jag fick idén och lusten att pröva om det vore möjligt att göra något i samarbete med denna kvinnogrupp. Traditionellt är broderierna mest dekorerande och mycket vackra och rika, men nu ville jag testa om det gick att brodera berättelser, något som kom ur kvinnornas egen verklighet, bilder om vattnet i deras liv."
Läs mer i mina resebloggar.
www.waterindesert.blogspot.com (2008-2010)
www.elsaiindien.blogspot.com (2007)
Du som vill stötta projektet, gå in på Elsas hemsida: www.agelii.net/elsa
måndag 18 april 2011
Möte med en annan verklighet i Bahia, Brasilien
Flygresan från Lissabon till Brasilien ägnas åt en lektyr som skall underlätta mötet med en verkligare verklighet än den vi är vana vid i vår trygga vardagslunk. Brasilien – hoppet och rädslan är en bok som skarpt och uppfordrande förmedlar tankar om världen i allmänhet och Latinamerika i synnerhet. Han känner väl till dem båda, Eduardo Galeano, när han skriver: ”Visar televisionen vad som händer? I våra länder visas det man vill ska hända; och inget hände om det inte syns på teve. Teven, det sista ljuset som räddar dig från ensamheten och från nattens mörker, det är verkligheten. För livet är en show: till den som uppför sig väl lovar systemet en bra sittplats.”
Väl framme är det verkligen inget trestjärnigt hotell som vi tar in på, men vi har en fin utsikt mot redden där fraktfartygen tålmodigt väntar på kajplats. Hamnen här i Salvador var den stora inskeppningshamnen för slavhandeln till Brasilien i mitten av 1500-talet, och än idag präglas mycket av livet och sedvänjorna i Bahia av de afrikanska rötterna. Nej, det är mer av ett vandrarhem som hyser oss under ett par veckor i detta väldiga land som just på vår ankomstdag den 1 januari kan glädja sig åt sin första kvinnliga president, Dilma Rousseff från Belo Horizonte i delstaten Minas Gerais. Ännu kan man här och var skymta spåren efter den valrörelse som förde Dilma och till presidentmakten sedan hon tagit över stafettpinnen efter den legendariske Lula. Deras gemensamma parti, PT (Arbetarpartiet), har siffran 13 inuti den röda stjärnan som pryder husväggar och murar här och var också i S:to Antonio, den både nedslitna och upputsade stadsdel som utgör vår frukostbas innan vi tar itu med dagens uppgifter.
Vi har kommit till Bahia för att träffa representanter för de jordlösas rörelse, MST, på deras delstatskontor i Salvador och för att resa runt längs krokiga, urregnade vägar i ett vackert böljande landskap och besöka bosättningar och tillfälliga läger. Både som mångkunnig Brasilienvän och portugisiskspråkig reseledare har vi Lennart Kjörling att tacka för alla hans personliga kontakter som vi får vi tillfälle att möta, både nyckelpersoner i organisationen, som t.ex. Lucia Barbosa, och för oss namnlösa men obeskrivligt öppenhjärtliga ockupanter, som vi läst om i Kjörlings bok Så länge det finns hunger.
Några representanter för dessa kämpande jordlösa träffade vi redan i höstas när de besökte Sverige. Vi möttes på en säter i norra Värmland för att diskutera gemensamma problem som har med naturresurser och en hållbar framtid att göra, i såväl Sverige som i Brasilien och den övriga världen. Här, på delstatskontoret i Salvador får vi en uppföljning om MST:s generella politik kring gender, miljö, produktion, utbildning och kultur.
”Lutar nâo é crime!” står det på de jordlösas röda kepsar, vilket har sin grund i den grundlag som säger att jorden är till för att brukas, alltså inte bara ägas som grund för makt och prestige. Dessa människor som tar sitt öde i sina egna händer kan ibland riskera både livet och hoppet om de angrips av dem som formellt anser sig äga rätten till den jordlapp som de ockuperat. Den här organiserade kampen har pågått sedan 1980-talets mitt och omfattar idag runt en halv miljoner familjer som antingen bor på legaliserad grund eller i tillfälliga läger – i väntan på svart på vitt.
Landskapet är böljande vackert, men den usla vägen utmanar chaufförens improvisationsförmåga och avsaknaden av fjädring våra rumpor, där vi sitter instoppade i en lånad bil vars framruta bär den nytillträdda Dilmas bild.
Vi besöker några bosättningar utanför Santo Amaro och träffar de ansvariga för utbildningen både lokalt och ute i regionen. Här föds också idén om att stöda bygget av en skola i en MST-bosättning som länge saknat en skolbyggnad.
Vi fortsätter till den region inom MST som ligger strax söder om Salvador, Baixo Sul, till den lilla staden Wenceslau Guimarães. Bosättningen som tillägnat Che Guevara sitt namn ligger precis granne med staden, men man ser knappt gränsen. Då vi besöker platsen har MST just kallat samman unga människor för att utveckla sin produktion i området, det handlar i första hand om kakao. Här finns en del av regnskogen (Mata Atlantica) kvar, vilket betyder att klimatet är något mildare så att det är möjligt att producera frukt.
Det politiska läget i Wenceslau Guimarães är intressant; en allians bakom PT, bestående av MST och facket (lantarbetare och lärare), tror att de kan vinna borgmästarvalet 2012. Flera av de lokala aktivisterna kommer och besöker oss och alla är frikostigt öppna och generösa i sitt möte med oss.
Även i Bahia ter sig livet på vischan lugnare och enklare än vad det gör i storstaden, där fattigdomen sticker i ögonen mot det prunkande överflöd som också finns, och dessutom de stora problemen med knark och kriminalitet. En förmiddag har vi stämt möte med Ana Vaneska som helt ideellt arbetar för De taklösas rörelse (Sem Teto) inne i Salvador, i en serveringslokal som får visst stöd av den schweiziska organisationen Kök utan gränser. Där möter oss en tyngre verklighet präglad av brottslighet, arbetslöshet, droger och hotet från den våldsamma polisen.
Samma slags omgivning brottas Bagunçaço med, en kulturförening (namnet betyder ”det stora kaoset”) som arbetar med ungdomar i Salvadors utkant. Där får vi lära oss mycket om de problem barn och ungdomar har i Salvador och hur kulturen kan vara ett sätt att arbeta med problemen. Sedan starten är det Joselito Crispin som både styr och skapar utrymme för barnens och ungdomarnas lek och kreativitet.
– Jag vill ge barnen deras värdighet, man behöver en bra barndom för att bli en bra vuxen, säger Joselito med ett brett leende. Hans dröm är att skapa liknande hus i andra delar av Salvador och Brasilien.
I det tidigare så förfallna huset, som varit tillhåll för både droghandel och prostitution innan det ockuperades av unga entusiaster som ville ägna sig åt musik, sjuder det idag av olika aktiviteter även om resurserna är mindre än små: det trummas på oljefat och en saxofon finns till utlåning. En inspelningsstudio finns också, men framförallt en känsla av gemenskap och energi. Ett kreativt kaos helt enkelt.
I efterhand känns det som om vi från den rika delen av Europa skulle ha väldigt mycket att lära oss, men också att vi har massor gemensamt när det gäller att handskas med jordens resurser och att formera våra krafter. Eller som en av våra nya vänner uttryckte saken: ”Vi måste också kunna globalisera våra drömmar om en bättre värld, inte bara slås ner av de mäktigas makt”.
”Mötet med de jordlösa fyller oss med hopp”, artikel i Ny Tid (Fi),
text&foto Bengt Berg
Lästips:
Lennart Kjörling, Så länge det finns hunger.
De jordlösas rörelse i Brasilien (Ordfront, 2004).
Lennart Kjörling, Lula. Brasilien – hoppet och rädslan (Ordfront, 2005).
Eduardo Galeano: Omfamningarnas bok (Lindelöws, 2010. Övers. Kerstin Jonsson).
söndag 10 april 2011
S V T P L A Y
Ikväll och kvällen sig lik och jag
sitter med vänner som inte är här
Bordet som står framför mig är fyllt av de papper
som under dagen rann mellan fingrarna, mötet
tog hela dagen som själva dagen tog hand om skidföret
Därutanför med flödande vårvintersol
och bortom panoramafönstret
blånande berg, ja fjäll, och ni i kvällen har en fluga väckts till liv
och surrar runt i lampljuset; det är som du förstår den 12 mars,
helgen efter Vasaloppet, helgen före nästa helg
och på Japans nordöstkust har den stora vågen slagit till
mot människor och kärnkraftverk, den turbulenta tidens
obegripligavåldsamhet förstärkt av Kadaffi och andra
bepansrade despoter,
medan Claes Andersson berättar om en i Oslo spik nykter Saarikoski:
”när dagen grydde kunde jag inte minnas dikten”, säger Pentti
i virkad mössa och snart ska löven slå ut och
vårens första lärka sjunga.
Själv fick jag budet om hans död i en brant backe som jag gick uppför,
det var en sommar för månget år sedan, vi hade varit nere i stan
och gick uppför underbacken bland rallarros och vidjesnår, nu öppnar
Mia i gnistrande rött grinden till fågelsången och sista viloplatsen,
där jag själv bjöd myggen blod och på natten ringde mobilen, jag
trodde det var ett dödsbud från min far som levde då och var rätt skral,
men det var en berusad kvinna som ringt fel från Stockholm,
min enda natt i kloster, men mest minns jag bryggan nere vid sjön,
som gjord för en junidikt på finska språket.
(12 mars 2011)
sitter med vänner som inte är här
Bordet som står framför mig är fyllt av de papper
som under dagen rann mellan fingrarna, mötet
tog hela dagen som själva dagen tog hand om skidföret
Därutanför med flödande vårvintersol
och bortom panoramafönstret
blånande berg, ja fjäll, och ni i kvällen har en fluga väckts till liv
och surrar runt i lampljuset; det är som du förstår den 12 mars,
helgen efter Vasaloppet, helgen före nästa helg
och på Japans nordöstkust har den stora vågen slagit till
mot människor och kärnkraftverk, den turbulenta tidens
obegripligavåldsamhet förstärkt av Kadaffi och andra
bepansrade despoter,
medan Claes Andersson berättar om en i Oslo spik nykter Saarikoski:
”när dagen grydde kunde jag inte minnas dikten”, säger Pentti
i virkad mössa och snart ska löven slå ut och
vårens första lärka sjunga.
Själv fick jag budet om hans död i en brant backe som jag gick uppför,
det var en sommar för månget år sedan, vi hade varit nere i stan
och gick uppför underbacken bland rallarros och vidjesnår, nu öppnar
Mia i gnistrande rött grinden till fågelsången och sista viloplatsen,
där jag själv bjöd myggen blod och på natten ringde mobilen, jag
trodde det var ett dödsbud från min far som levde då och var rätt skral,
men det var en berusad kvinna som ringt fel från Stockholm,
min enda natt i kloster, men mest minns jag bryggan nere vid sjön,
som gjord för en junidikt på finska språket.
(12 mars 2011)
lördag 5 mars 2011
Gertrud Gidlund, till minne
Det är den tiden nu, när det vita blir svävande blått, vårvinterljuset som bländar så mjukt, som skickar iväg skuggor över snön, skuggor som tycks vilja fortsätta men som ändå stannar upp i kanten av sig själva.
Så icke döden, den fortsätter över kanten men från motsatt håll, den hämtar, jag skrev nästan hämtar hem men så är det väl inte, inte hem?
Vårvinterljuset, det skimrande blå. Jag ser på bilden som även den skimrar i blått och vitt, en akvarell, vitsippor som lagts på ett vått ark med varsam hand. Den är inte färdig, kommer aldrig att bli det, lika lite som allt annat. Men den visar sitt upphörande, sin gräns mellan blått och vitt. Och den skimrar.
Av en tillfällighet, i brist på bättre kallar vi sånt slump, fick jag en dikt under blicken, det är första gången jag läser dessa dikter i Gs bok.
De är skrivna på det vackra nynorska språket, dikten i min trevande översättning:
Dagarna fyllda till randen, svämmar över
Allt som hänt vänder tillbaka
Det är här
Det har hänt
och händer
och skall fortsätta med att hända
alltid
Ett saltkorn som genomtränger allt
med smaken av salt
Kroppens lilla etui. Ett hölje
genomlyst som vatten
Mitt i det verkliga
Tvärs genom det overkliga
Han fyller händerna
med det som är
och luften flyter mellan oss
som mjölk
som honung
Det är Paal Helge Haugen som skrivit dikten. Det är Gertrud Gidlund som målat bilden. Hans röst finns kvar, finns i en liten tingest om jag slår ett visst + 47-nummer. Gertruds röst finns också kvar, men hon svarar inte längre, men hennes röst finns tillsammans med de andra rösterna, de levande och de dödas röster, dem som vi bevarar närmast hjärtat.
De talar ännu till oss, både Krister och Gertrud, vi bär deras röster vidare när de själva bytt ut orden mot den stora tystnaden som också den finns mellan oss och de vårvinterblå skuggorna på snön en kväll i mars 2011.
fredag 4 mars 2011
Landet i väster
Vi har glädjen att publicera en dikt ur Gunnar Balgårds nya dikt/fotobok, Landet i väster, som kommer ut i slutet av mars på Heidruns Förlag.
American Gothic
De sitter på den väggfasta bänken
som på sin gamla kuskbock,
hon blek, genomskinlig, beslutsam,
ett livslångt äktenskap har hon
tagit dem båda igenom, och han,
som tappat tömmarna för länge sedan,
lyssnar till henne och inflikar
något enstaka ord. Sonen har någon
synpunkt på sin far, sonhustrun är tyst.
Deras fordon kränger
inte längre. Han har redan tjocknat
av det söta iste de dricker,
på henne biter ingen sötma.
Bordet har grå perstorpsplatta.
Dessa människor byggde landet,
det är fel att säga att de förlorat det,
de vann. För många år sedan
kostade Hardees hamburgare 15 cent.
Sonen hämtar en ny servett.
Det är i Kings Mountain, N. C.
måndag 21 februari 2011
söndag 20 februari 2011
Timmarna är färskvara...
-når monologen får napp bryt dialogen vassflata ringar oss inn.......................... ...................................................... Hjernen har millionar av ubrukte celler. Eg vil prøve å bruke ei av dei her på bloggen. Så her går eg ,svinsar,skrid,haltar,hoppar, flanerer i nærmiljøet (m/unntak). Kjem ein langt nok unna er dette ein eksotisk stad. Dessutan er det store å finne i alt smått og omvendt. Etter 40 års jobbing i psykiatrien veit eg og at -folk flest- ikkje finst og at -langt unna- ikkje er ein dimensjon for utspel verken av komedien, tragedien det surrealistiske.Heller ikkje for det ultimate vakre. Reprisar finst ikkje. Timane er ferskvare. Samstundes ER det lite nytt under den store sola og 40-watts-pæra er slik ho alltid har vore. Men vår eigen fiberoptikk tek heile tida nye vegar. Om vi hjelper litt til. Her legg eg ut heimelaga. Prøver i all beskjedenheit og skreddersy tekst til bilde. Skuldersaum. I beste fall ei strippa løgn som liknar noko sant...Glimt frå det verkelege,vanlege absurde...
Olava Bidtnes, Tromsø
Olava Bidtnes, Tromsø
lördag 19 februari 2011
Snön...
Benny Andersen
Snö, snö, snö och åter snö
I
Det snöar från himlen över staden
det snöar på taken bakom parken i staden
det snöar på buskagen och på träden i parken
på tomma parkbänkar faller snön tätt
papperskorgen är snart fylld av snö
det snöar på folk som går genom parken
det snöar på folk som skyndar sig bort
från all den snö som snöar i parken
det snöar på de stående och på de sittande statyerna
det snöar på snögubben på gräsmattan
det snöar på gräsmattan mellan statyerna
det snöar på snön på gräsmattan
det bara fortsätter att snöa
det snöar på snön på snön på snögubben
i snön på gräsmattan i parken
det verkar som om det inte skulle bli något uppehåll
trots att rådhusklockan slår fem
tvärtom
det snöar på rådhuset och på klockan
det snöar på slaget fem
och lång tid efter
fram emot sex snöar det ännu mer
snö för alltid
överallt
så vitt man kan se
för all snö
himlen är fullständigt pulveriserad
II
Märkligt nog liknar ingen
av statyerna i parken
Jens August Schade
trots att det är han som skrivit
en av världens mest oförglömliga snödikter
Den börjar så här:
”Nå, så fick vi ju snö,
och jag, som trodde, att vi inte skulle få någon snö,
och så verkar det verkligen som om vi får rejäla drivor
så vi inte för evigt och alltid skall behöva gå
och tänka på snö, förgäves”.
Men även om nu en av statyerna i parken
i stället för att föreställa en eller annan torrboll till hjälte
föreställde Schade
skulle man inte kunna se det
på grund av all snö
Man kan bara hoppas
att det en vacker dag
när snön börjat smälta
blir han som dyker upp
ur all den snö han diktat om.
III
Medan barnen i parkens snö
leker med den nyligen nedfallna visdomen
kommer de vuxna
om ett år att patetiskt fråga sig
var finns den snö
som föll i fjol?
samma snö
som barnen leker med
i detta nu
den är inte något som ska klaras av
och senare ses tillbaka på
utan formas till konkreta bollar
kastas i nacken på sentimentala
och bättre vetande vuxna
joho
tjo
en snöboll i nacken är bättre
än de tio som föll i fjol.
IV
En liten flock domherrar
i en naken buske
i Asserbo, isvintern 1963
De knirrade lågmält med varandra
När de bytte fot för att hålla sin andra fot varm
föll det ner snö
från de snötunga grenarna
på snön därnere.
Sen dess har jag inte sett dem.
Sen dess har jag inte tänkt på dem.
Har varit upptagen av annat
Mina barn växte upp
blev stora
flög ur boet som man säger
Mitt liv kom att gå i
en annan riktning än den planlagda.
Jag var naturligtvis spänd på
den spännande upplösningen
och glömde därför
den lilla flocken tysta domherrar.
Eller trodde jag hade glömt dem
tills de nu dyker upp
mer än tjugo år efteråt.
Där sitter de plötsligt
utan vidare
samma stilla fåglar
precis lika tydliga
i samma nakna rosenbuske
på samma tid och plats i mitt inre
och när de byter fot för att värma sig
faller det lite snö från klorna som griper om grenen
ner på snön där nere.
Jag hade alltså trots allt inte glömt dem
eller de hade inte glömt mig
och jag tänker
var har jag månne varit under tiden?
V
Det snöade på trettiotalet
det snöade jämt
ända från det att jag
knappt två månader gammal
trädde in
kravlade in
bars in i trettiotalet
till dess att jag
i slutet av trettiotalet
lämnade trettiotalet
men frågan är
om jag någonsin lämnat det
Det snöade på trettiotalet
det snöade hela tiden
och när man skulle ut
och äntligen hade skjutit upp dörren
och pressat snön åt sidan
gick den inte att stänga igen
så mycket snö var det
och till råga på allt
rasade det ner mer snö i huvudet på en
från takåsen
för all denna snö fick inte plats
på vårt lilla tak
Det var säkrast att stanna inomhus
när det föll så mycket snö
men det var det minsann ingen som tänkte på
Det snöade alltid på trettiotalet
bortsett från ett par sommardagar
eller en veckas regn om hösten
men annars föll snön
hela trettiotalet igenom
Visserligen erinrar jag mig
att jag tidigare erinrade mig
trettiotalet som en oändligt lång sommar
barfota och med myror
och grodyngel
bara med korta avbrott för ett par skollektioner
och enstaka snöflingor
men nu är det precis tvärtom
somrarna är fjärran pauser som dammet hunnit lägga sig tjockt på
men annars snöade det oavbrutet
Livet tog sig form av snö
men på trettiotalet kunde folk inte stå ut med
att i längden se all denna snö ligga där orörd
de var tvungna att skotta alla trottoarer fria
gräva farbara gångar från bakdörrar till vedbodar
göra snögubbar
grottor i snön
forma enorma snöbollar
det formlösa lockade fram människans skaparlusta
På samma gång
fanns det något puritanskt och ärbart
över trettiotalet
man såg inte gärna
att det rördes vid nyfallen snö
eller att man formade nakna snögubbar
med bara händer
Tjocka, luddiga vantar
omöjliga att leka i
skulle det vara
för de inspirerade snökonstnärerna
snön fastnade i ludden
stelnade till stora klumpar
till klasar av isknottror
det var inte: ”på med vantarna”
det var av med dem
och mitt i skaparglädjen
med snögubbens huvud mellan sina händer
började man dö
Dödsprocessen var en aning lömsk
först blev fingrarna onaturligt levande
röda och uppsvällda
dunkande, tickande, smärtande
som stuckna av getingar
ett sista bloss av liv
innan de gulnade och blev känslolösa
från naglarna rakt in mot hjärtat
där man stod kraftlös och såg
sig själv förvandlas till lik
Då skedde det oförklarliga
det underbara
då skedde undret
En vuxen i närheten
på trettiotalet fanns det alltid
en vuxen i närheten
när det snöade
och det snöade alltid på trettiotalet
en vuxen kom alltid fram
tillkallad av barnets dödsskrik
och började gnida och gno
de döda fingrarna
med vad
med SNÖ
och se
det kom liv
de döda vaknade
de livlösa fick liv igen
blev röda och ömmande och dunkande igen
men levande
de såg ut som
kändes som
VAR
fingrarna på ett barn med livet i behåll
rivet ur dödens käftar
med hjälp av den snö
som nästan tagit livet av det
Det finns inget i världen
som snö
snö gör mig nervös och trygg
snö gör mig varm och kall
I hela världen finns det inget
som snö
Av snö är jag kommen
snö skall jag möjligen åter varda
av snö är jag allaredan som barn
tills vidare återuppstånden.
(ur Världens sista dikt, Heidruns Förlag 2010.
tolkning Elisabeth Korndahl & Juris Kronbergs)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)