onsdag 15 april 2009

i Indialand













Varanasi...

Hotel Temple on Ganges
Uppstigning 05.30, före ljuset
Den hinduiska böndeutroparen är i full gång.
Ett stigande ljus, men solen döljs i molndis.
Klockan sex börjar fåglarna.
Med ljuset väcks allt till liv och rörelse.
Morgonhimmel över Benares och en telefons ilskna vibrato.
Allt är rörelse och förändring; duvkurr, disslöjor
Tåget som skramlar över bron, bortom diset

I solen torkas tvätt och komockor, tillplattade torkar de ikapp med färggranna bomullstyger. Där ligger Ram Nagar, maharadjans sommarpalats. Tre brinnande likbål sänder sin tunna rök bredvid det nybyggda krematoriet, där det kostar 500 rupies för en kremering på ett modernt och effektivt sätt, medan ett traditionellt likbål inklusive ved, böner och övrigt som hör till kommer på det femdubbla. Stora villor står tomma i väntan på att ägaren ska närma sig döden och därför tillbringa den sista livstiden i närheten av Ganges heliga vatten (som utgör strömmar ur guden Shivas hår).
Moder Ganga, som den heliga floden kallas, har stora problem. Vattnet är starkt nedsmutsat och dessutom håller dess frusna källa, en glaciär uppe i Himalaya, på att smälta bort med väldiga översvämningar som följd och på längre sikt uttorkning. Men i Varanasi, en av jordens äldsta städer är vattnet lika heligt som skitigt, hit strömmar hinduiska pilgrimer från när och fjärran för att låta sig omslutas av det livgivande vattnet eller strö askan efter ett avverkat liv.


Allt på en gång, här och nu. Modernitet och uråldriga sedvänjor. Rationellt och kaotiskt. Trots allt fungerande, som den brusande oktanfloden som kallas trafik, genomkorsad av lugnt strövande kreatur som kallas kor. Livet och döden, doften av skit och lavendel, smärtans obarmhärtiga närvaro och skrattets plötsliga solkatt på verklighets skrovliga murverk.
Och detta överväldigande sortiment på gudar: Kofösaren Krishna med mörk hud och mänskliga egenskaper (hurudana nu dessa kan karakteriseras), Vishnu som är ordningsman för den värld som Brahma fixat till, den på en svart gås flygande Brahma ser till att de fyra väderstrecken pekar åt rätt håll, lyckoguden Ganesha med sitt elefanthuvud, gudinnan Sarasvati som är kulturens beskydarinna och sanskrits uppfinnare och så vidare. För den hinduiskt troende finns det att välja på

Och tigerekonomin…Ett brusande, otyglat nu rusar mot morgondagens nya tillväxtstaplar (9%/år), som utgör pelarna i det nya Indiens ekonomiska tempel. Den allt förmögnare medelklassen (som uppskattas till runt 300 miljoner människor) skapar en marknad med oerhört köpsug (varje dag säljs i Indien drygt 2000 bilar, 19.000 vespor, 225.000 mobilabonnemang) och lockar till sig utländska investerare, samtidigt som många indiska studenter studerar utomlands och exilindier bidrar till ett markant uppsving även på hemmaplan. Även om försvarsutgifterna och budgetunderskottet visar stora minustecken, dåligt understödda som de är av en alldeles för liten skattebas, så är det IT-undret och kunskapsindustrin som inger ekonomisk respekt utomlands. Men att klyftorna mellan rik och fattig faktiskt ökar är en ofrånkomlig en realitet, man räknar med att cirka 300 miljoner tvingas leva under fattigdomsgränsen. Medelinkomsten ligger på 5000 kr om året och antalet dollarmiljardärer lär vara 36 till antalet. Av den dryga miljarden invånare i Indien är 80% under 45 år.

fredag 10 april 2009

Konstrundan I



Den 13:e årgången av Övre Frykens Konstrunda har dragit igång och det har varit metallkaravaner efter de tjälskjutna vägarna och massor med människor som sökt sig till tjugotalet utställningar i norra Fryksdalen. här på Heidruns Bok & Bildcafé i Fensbol har genomströmningen varit god och våra utställare Berndt Wennström och Karin Petri Wennström har rönt stor uppskattning. De mest långväga gästerna kommer fran Sao Paolo i Brasilien, den närmast Enar i granngården alla lika välkomna!

tisdag 7 april 2009

Annan konst - i Göteborg








Erland Nilsson/Värmland, Ragnar Linnartsson som avbildat den poetiska spårvagnen i Göteborg samt Kello/Västergötland.
Foto: Lars Tunbjörk


"Konsten är ett mystrium"
står det skrivet över dörrposten hemma hos Kello bort i skogen, en av de medverkande artisterna i den underbart bångstyriga utställning – Annan konst – som visas på Göteborgs konstmuseum i vår, ja ända in i slutet av maj kan man ströva runt i salarna och förundras, jubla, grunna och ta del av, ta till sig detta flöda av skapande energi och denna energis resultat av svenska, norska och finska annorlunda-människor.
Bakom det hela står Postfuturistiska Sällskapets två eldsjälar, Borghild Håkansson och Staffan Bäcklund, som för något år sedan ställde samman en annan "folkvandrarutställning" om björktavlor. Men nu är det en betydligt vidare ram som alla mindre och monumentala konstverk ska rymmas inom. En gedigen katalog – Konsten är ett mystrium – finns att tillgå där ett 30-tal skribenter medverkar med personliga eller kunskapsdigra betraktelser.
Och när man vandrar runt... ja, det är i särlingarnas landskap som dessa konstverk uppstått, eller snarare arbetats fram. Och det är fantastiskt att denna skaparkraft kunnat samlas på en plats, ja, utställningen kommer att vandra vidare till södra Norge och Österbotten i Finland. Du som har möjlighet att besöka Göteborgs Konstmuseum, gör det!

söndag 5 april 2009

Skidsäsongen avslutad!


Även om nu isen på Hänsjön håller kanske en vecka till så sviktar underlaget på gärdena dit. Kan bara konstatera detta faktum, skidsäsongen avslutad. Grannarna har redan sänt långa blickar när jag klivit och kryssat mellan snöfläckarna...

Hänsjön, söndagmorgon, 5 april



På väg ner mot isen skuttar en utter genom fjolårsgräset och nere på isen möts jag av ett par tranor och några änder, medan sångsvanarna drar över nejden på låg höjd. Vattnet har börjat bryta fram där Ljusnan rinner ut i Hänsjön. Annars går jag mycket på ljus och tänker att skidorna skapar en stor bäryta, att isen inte hinner brista när jag stakar mig fram. Scooterspåren utgör rena "stakbanan" och det känns som om man viner fram. Älgtrampet utgör relief och de tunna fågelspåren vacker dekoration, som får en att tänka på örngott.

lördag 4 april 2009

Helsingfors V













Den finlandssvenska samtidslitteraturen håller en väldigt hög klass. På en befolkning av en dryg kvarts miljon utkommer så mycken spännande, egensinnig, olikartad bokflora att man kan bara bli lycklig. Trist nog tycks det fortfarande finnas både obegripliga och oöverstigliga hinder för dessa böcker att hitta fram till rikssvenska bokhandlar och läsare.

När jag är i Helsingfors publicerar Susanne Ringell, sin nya, prosalyriska bok med titeln Ryggens nymåne. Den får en strålande recension av Tuva Korsström i Hufvudstadsbladet och är väl värd den. I sommar kommer Susanne R att delta i Dalslands bokdagar och det är glädjande om flera rikssvenska litteraturälskare upptäcker denna unika författarröst, som också kan avlyssnas på förlagets Söderströms hemsida. Från denna är nedanstående hämtat:

Hon är ekonomisk med orden, Susanne Ringell. Väger dem noga med pennan i hand, låter dem sedan möta skrivmaskinstangenternas högljudda motstånd. Bara till sitt omfång är texten stram; innehållet famnar hela existensen. Så också i Ringells senaste verk, Ryggens nymåne (2009).

En liten, självlockig stig leder ner mot stranden. Under äppelträdet knyter sig en förhoppning om sin blom, tränger. Den är förlägen. Är den inympad, in ympad i stammen? Hon försöker att inte se åt den, det som är skirt är skört. Hon vet mycket om bräcklighet, men att den nu börjar dofta? Svaga men o misskännliga slingor av främmande förtröstans blå lavendel söker sig mot stigen och hennes påtagliga kropp på stigen.
Grästuvors bastanta buketter kantar gången.
Vardagliga, grova, trygga i sin avsaknad av löften.


Och gräsen, gräsen täcker jorden.
Elefantgräs.
Tåtel.


Kerstin. Hon heter Kerstin. Det är ett namn som öppnar munnen, ett namn att bita i, det är ett namn som är för saftigt för henne. Ett äppelnamn. Hon är inget äpple. Hon är inte frisk på det sättet.
Hon är inte frisk som Dublin, hon är frisk som Belfast och Berlin, friskare än dy.


Delad. Van vid att vara delad. Försiktig.
Grästuvors bastanta knippen kantar stigen. Vardagliga, grova, trygga i sin avsaknad av löften om blom och farlig fägring.

onsdag 1 april 2009

Helsingfors IV













Claes Anderssonpå Mannerheimvägen, Helsingfors (Foto: B. Berg)

Det så kallade märkesåret pågår, till åminnelse av Finlands övergång från svensk till rysk överhöghet, 1809. I anledning av detta ger sig också tidskriften LYRIKVÄNNEN in på den blå-vita arenan med ett praktfullt och ytterst läsvärt temanummer om staden Helsingfors. Svenska, finska och finlandssvenska skribenter delar på utrymmet, ja, även den amerikanske poeten Robert Creeley förmedlar några intryck från 1988. Mycket läsvärd är Matti Soutkaris essä "Min eviga stad", med den finska poeten Hlvi Juvonen som ett slags ledstjärna. Ur Juvonens dikt "Berggrunden":

När jag älskar stenarna, när jag älskar graniten
låt det vara mig tillåtet.
Det är min barndoms berggrund
som bär upp människorna, kristallerna
pressade in i varandra, mångfärgade och kantiga.


Agneta Rahikainen skriver om den legendariske och i förtid bortgångne Henry Parland, som också var nära vän med den klassiske modernisten Gunnar Björling; Helsinforsdiktarna Thomas Warburton,Mårten Westö, Bo Carpelan och Tomas Mikael Bäck i en stafett och litterära miljöer söks upp och porträtteras, lokaler som spelat en både litterär och framför allt social roll för många författare genom åren, restauranger med nystärkta dukar, lagom skum belysning och en serveringspersonal som förmådde skapa ett slags urban hemkänsla.
Till dessa lokaler hör tvivelsutan Kosmos på Kalevagatan, där jag själv – tillsammans med Per Helge – i stort sett samlade material till ett helt Finlandsnummer av den nu sedan länge insomnade kulturtidskriften Rallarros.
Därför känns det mycket naturligt att ha Kosmos som adress för en lunch tiullsammans med Claes Andersson, som kommer farande direkt från en skrivargrupp han träffat på förmiddagen. Vi brukar träffas med ojämna mellanrum för att uppdatera liv och samhälle, byta böcker och konstatera att snart är våren här.
Ur den långa dikten "Svart bok I" citerar jag slutstroferna:

Endast fakiren och miljardären önskar sig ingenting
Många med mig nöjer sig med det måttliga: lite
vänskap enstaka orgasmer kammarmusik rödvin fotboll

Konstigare än så är inte mitt jordiska himmelrike
Dagarna går blir månader, år, barnen blir gamla
allt händer långsammare utom tiden som skyndar iväg
mot