tisdag 31 december 2013
måndag 30 december 2013
Sara, vi minns dig med värme!
Idag skulle Sara Lidman ha fyllt nittio år. Jag hade glädjen av att få träffa henne några gånger och det var alltid en intensiv upplevelse. Hennes böcker hade en sådan vingbredd, ett sådant djup i myllan och ett så högt svävande, hennes språk var färgat av både den västerbottniska barndomen och resorna runt om i världen skapade en stark känsla av samhörigheten med alla människor oberoende hudfärg, kulturell bakgrund eller hierarkier av alla slag
När man knallar runt i Umeå och vill gå vilse på ett meningsfullt sätt bör man befinna sig i närheten av järnvägsstationen där också någon sorts bussrondell ligger. Där finns några vackra citat av Sara Lidman inhysta, upplysta i betongen. Ord på vägen, ord som gör vandringen lättare och mörkret mindre mörkt: ÄNNU HAR VI BIBLIOTEKEN,
ERT MOTSTÅND, NÄSTAN OTROLIGT;
SOM LAVSKRIKANS HJÄRTA
SKOGEN VAR FÖR STOR, FÖR FOLKTOM
DE FÅ STUGOR SOM FANNS I SOCKNEN
VAR DÄREMOT FÖR SMÅ OCH FÖR TÄTBEFOLKADE
Hon var sin röst och den rösten hade en skärpa som få, en energi och en diktion, det var som en blandning mellan björkens ljusa skratt och enens sega virke. Sara Lidman använde sin röst när hon talade till folket på gator och torg, under brinnande Vietnamkrig stod hon där, rasande och med ett engagemang som drabbade oss som lyssnade. När hon skrev sina mäktiga Norrlandsepos fanns också rösten med, man hörde den när man läste om järnbanan och människorna där uppe i Västerbotten.
Jag hade glädjen att locka henne till några av de möten som var en naturlig del av den politiska kampen på 70- och 80-talet. Det kunde gälla skogen som vi gemensamt ville värna, skogen som annat än råvara, skogen som ett hem inte bara för harar, myror, älgar utan också för oss. Under de stora miljödagarna i Torsby höll Sara ett glödande tal på trappan till Fryksände kyrka. Hon hade skrivit om besprutning och avlövning av Vietnams skogar, hon hade sett hur kalhyggen bredde ut sitt månlandskap över stora arealer, hon visste och hon kände och hon gav röst åt allt detta.
När vi i Karlstad skulle anordna en solidaritetskväll för Nicaragua var det naturligt att försöka få dit Sara. Jag minns att vi pratade om övernattning och annat praktiskt. Jag är så liten, sa Sara, jag kan sova i en cigarrlåda, eller en liten garderob.
När hon en höst besökte Heidruns café för ett berättarprogram, var det så mycket folk att hon fick stå på tröskeln mellan de två största rummen. Tillsammans med skådespelerskan Lena Granhagen gav Sara en oförglömlig stund,
Tidigare hade det handlat om apartheid och Sydafrika eller om den stora gruvstrejken i slutet av 60-talet. Hon var en reporter i världen och verkligheten, men också en väldig författare när det gällde att ge liv åt människor som en gång levat i trakterna runt Missenträsk.
När man knallar runt i Umeå och vill gå vilse på ett meningsfullt sätt bör man befinna sig i närheten av järnvägsstationen där också någon sorts bussrondell ligger. Där finns några vackra citat av Sara Lidman inhysta, upplysta i betongen. Ord på vägen, ord som gör vandringen lättare och mörkret mindre mörkt: ÄNNU HAR VI BIBLIOTEKEN,
ERT MOTSTÅND, NÄSTAN OTROLIGT;
SOM LAVSKRIKANS HJÄRTA
SKOGEN VAR FÖR STOR, FÖR FOLKTOM
DE FÅ STUGOR SOM FANNS I SOCKNEN
VAR DÄREMOT FÖR SMÅ OCH FÖR TÄTBEFOLKADE
Hon var sin röst och den rösten hade en skärpa som få, en energi och en diktion, det var som en blandning mellan björkens ljusa skratt och enens sega virke. Sara Lidman använde sin röst när hon talade till folket på gator och torg, under brinnande Vietnamkrig stod hon där, rasande och med ett engagemang som drabbade oss som lyssnade. När hon skrev sina mäktiga Norrlandsepos fanns också rösten med, man hörde den när man läste om järnbanan och människorna där uppe i Västerbotten.
Jag hade glädjen att locka henne till några av de möten som var en naturlig del av den politiska kampen på 70- och 80-talet. Det kunde gälla skogen som vi gemensamt ville värna, skogen som annat än råvara, skogen som ett hem inte bara för harar, myror, älgar utan också för oss. Under de stora miljödagarna i Torsby höll Sara ett glödande tal på trappan till Fryksände kyrka. Hon hade skrivit om besprutning och avlövning av Vietnams skogar, hon hade sett hur kalhyggen bredde ut sitt månlandskap över stora arealer, hon visste och hon kände och hon gav röst åt allt detta.
När vi i Karlstad skulle anordna en solidaritetskväll för Nicaragua var det naturligt att försöka få dit Sara. Jag minns att vi pratade om övernattning och annat praktiskt. Jag är så liten, sa Sara, jag kan sova i en cigarrlåda, eller en liten garderob.
När hon en höst besökte Heidruns café för ett berättarprogram, var det så mycket folk att hon fick stå på tröskeln mellan de två största rummen. Tillsammans med skådespelerskan Lena Granhagen gav Sara en oförglömlig stund,
Tidigare hade det handlat om apartheid och Sydafrika eller om den stora gruvstrejken i slutet av 60-talet. Hon var en reporter i världen och verkligheten, men också en väldig författare när det gällde att ge liv åt människor som en gång levat i trakterna runt Missenträsk.
söndag 29 december 2013
Inga rasister på Karlstads gator!
Mot slutet av ett gammalt år, 2013, med regnfattig vind och alltmera trött julskyltning, fylldes Karlstads torg av flera tusen människor som tillsammans ville manifestera mot rasism och främlingsfientlighet: KARLSTAD FÖR – MÅNGFALD MOT RASISM.
Efter de nazistiska illdåden i Kärrtorp har det växt fram en pånyttfödd rörelse som tvärpolitiskt samlar människor i alla åldrar, med olika bakgrund och världsåskådning men med samma respekt för alla människors lika rätt och värde.
Efter de nazistiska illdåden i Kärrtorp har det växt fram en pånyttfödd rörelse som tvärpolitiskt samlar människor i alla åldrar, med olika bakgrund och världsåskådning men med samma respekt för alla människors lika rätt och värde.
På drygt tjugotalet platser i Sverige har liknande manifestationer ägt rum och nu var alltså turen kommen till Karlstad, där folk samlades i Museiparken framför Värmlands Museum för att under tystnad vandra genom stadens centrum till torget, från vars scen framfördes tal, dikter, sånger och rap-låtar. Bland annat sjöng Göran Samuelsson "Vanliga människor", som är tillägnad oss alla, vi som är vanliga människor samtidigt som var och en är alldeles unik!
Vi är alla lika, brukar man tänka. Men egentligen är vi inte det, tvärtom. Vi är alla olika, men också lika mycket värda. Varje människa är unik har har rätt till sitt eget sätt att leva, förutsatt att det inte sker på någon annan människas bekostnad. Men det är just olikheten som gör oss särpräglade och som gör det så spännande att leva, Med våra enskilda liv kan vi bidra till det stora livet som äger rum i själva samhällskroppen, ja, i hela världen.
lördag 7 december 2013
Nelson Mandela
Dessa dikter skrevs i mitten av 1980-talet och publicerades i Handels, det vill säga de handelsanställdas tidning. Då rådde ännu apartheid i Sydafrika och Nelson Mandela satt i fängelse.
Konstnären Leif Nelson gjorde de grafiska bilderna.
I
Kanske är det barnet
som måste säga det,
lyssna: Det finns svarta och vita,
det finns fattiga och rika, det
finns så många olika
men det är bara
utanpå …
II
Det är inte bara apelsiner
utan också handbojor
Det är inte bara druvor
utan också fotsulor
Det är inte bara majskolvar
utan också batonger
Det är inte bara tomater
utan också tårgasbomber
Det är inte bara plåt
utan också hud
Och under huden – blod
Och i blodet – sång
Och i sången – ett frö
som kan slå rot
också i oss
En gång, kanske i morgon
eller om ett år på våra bord:
Apelsiner, druvor, majs, tomater
Och vi kan äta utan skam
av det fria Sydafrikas
fria skördar
III
Som att brottas
med sin egen skugga
Som att fly
från sin egen skugga
Som att låta det förflutna jaga nuet
och tro att framtiden finns
i det förmultnade
trädets rötter
Kom
vind, sopa rent!
Kom sol, släpp skuggan fri!
söndag 1 december 2013
1 advent
mässingsljuset under blank himmel
en vind som trevar efter riktning
löpsedlar som tappat svärtan
liv som pågår, fortsätter
och letar efter en tunn skugga
att uppgå i, för att återfå en människas kontur
sista november
mörkret punkterat över kyrkogården
som om november tänkte sippra ut
och ansluta sig till ljuset
som är på väg
bortom almanackan
lördag 30 november 2013
Lägesrapport – mot vinter, till och med vår
Allt är sig likt, förväntningarna före och virvelvinden,
benrangel och spunnet socker, halvtomt i kålsoppstältet
och kö framför kebaben, sikherna med sina syntetgalgar
och svarta turbaner, idrottsföreningarnas armkrokstombolor,
barnvagnarna som kryssas fram i den där knepiga känslan av
att här kommer jag! Än har inte Helppo-Heikki packat ihop.
Karusellerna drivs av musiken, som popcorn av hetta
– en fanfar och löven börjar falla.
benrangel och spunnet socker, halvtomt i kålsoppstältet
och kö framför kebaben, sikherna med sina syntetgalgar
och svarta turbaner, idrottsföreningarnas armkrokstombolor,
barnvagnarna som kryssas fram i den där knepiga känslan av
att här kommer jag! Än har inte Helppo-Heikki packat ihop.
Karusellerna drivs av musiken, som popcorn av hetta
– en fanfar och löven börjar falla.
Det har pågått länge, i alla fall ett par veckor.
Har liksom legat på tungan, som en nödvändighen lätt suck:
Ja, nu är det höst.
Och löven som föll kunde inte ha gjort det bättre: syksy.
Det är bara att öppna sina sinnen, ta in den underbara doften
av förmultning och dunkel glömska; det obegripliga ljus
som rudbeckiorna fyrar av från kompostens allra högsta topp
strax innan skymningen: vi finns, mörkret är inte förgäves!
Har liksom legat på tungan, som en nödvändighen lätt suck:
Ja, nu är det höst.
Och löven som föll kunde inte ha gjort det bättre: syksy.
Det är bara att öppna sina sinnen, ta in den underbara doften
av förmultning och dunkel glömska; det obegripliga ljus
som rudbeckiorna fyrar av från kompostens allra högsta topp
strax innan skymningen: vi finns, mörkret är inte förgäves!
Det är som nära och mjukt
kanske på väg in i den andra stenen
letar efter vredet som någonstans
i tiden sig tillbakadragit har;
rösterna ligger strödda i mossan
hopknycklade som kolapapper
under ståplatsläktaren efter ett betydelselöst derby.
Söndag utan klockringning, hitom hörhåll
men slut på batterierna, det är inte
utan att det känns som om själva tiden
tömt sina insparade semesterdagar
– eller är det fel tänkt? kanske till och med otäckt;
förmodligen vrider sig det hela
rätt igen, men det kommer att dröja
och i väntan på det letar vi vidare
efter nyckelhålen, kolapapperen
och någon sorts mening?
kanske på väg in i den andra stenen
letar efter vredet som någonstans
i tiden sig tillbakadragit har;
rösterna ligger strödda i mossan
hopknycklade som kolapapper
under ståplatsläktaren efter ett betydelselöst derby.
Söndag utan klockringning, hitom hörhåll
men slut på batterierna, det är inte
utan att det känns som om själva tiden
tömt sina insparade semesterdagar
– eller är det fel tänkt? kanske till och med otäckt;
förmodligen vrider sig det hela
rätt igen, men det kommer att dröja
och i väntan på det letar vi vidare
efter nyckelhålen, kolapapperen
och någon sorts mening?
Vinter, tidig frost: Det är så kallt att man
får sätta på sig dubbla långkalsonger
Under skorna knarrar alla de steg
som ännu inte är på väg, en armé
av tystnad som skall starta sin marsch
när rimfrostreväljen ljudit.
får sätta på sig dubbla långkalsonger
Under skorna knarrar alla de steg
som ännu inte är på väg, en armé
av tystnad som skall starta sin marsch
när rimfrostreväljen ljudit.
Det behövs inte längre några vägskyltar,
kartor eller väderstreck, alla är utrustade med
personligt gehör och vet hur man skall tolka ljud
i förhållande till både riktning och avstånd.
Natten är övergående, precis som månen.
Vårt land äger oss inte längre, vi heller inte det.
Orden har också de tagit en annan vändning, de har uppgått
i det som brukar kallas för vår kollektiva glömska.
Det verkar som om vi är i början av en ny fas,
som om vi testade ett tillstånd, när det knarrar så där
under fötterna känner vi igen varandras röster
utan att behöva säga något.
kartor eller väderstreck, alla är utrustade med
personligt gehör och vet hur man skall tolka ljud
i förhållande till både riktning och avstånd.
Natten är övergående, precis som månen.
Vårt land äger oss inte längre, vi heller inte det.
Orden har också de tagit en annan vändning, de har uppgått
i det som brukar kallas för vår kollektiva glömska.
Det verkar som om vi är i början av en ny fas,
som om vi testade ett tillstånd, när det knarrar så där
under fötterna känner vi igen varandras röster
utan att behöva säga något.
Det bara håller på, vi bara hänger med. Och vintern
blir bara vackrare, fast en varg har tjuvskjutits i Höljes.
Pälsresterna upphittade på en sjö.
Snart drar rallyt in över nejden, med sedvanlig folkfestfylla
och kommunalpolitiker i givakt där i snöplogskanten.
I ett nästan uppvärmt klubbrum samlas vi
för att diskutera bygdens framtid till forsens brus.
Klövsjöhöjden har fått 15 mm i smält form,
får man tacksamt veta om morgonen. Att havre
kan sänka blodets kolesterolhalt har forskarna känt till ett tag.
Nu vet också du detta: 15 mm i Klövsjöhöjden,
samt havrens välsignelse. Så håller det på, dag efter dag:
ny nederbörd i form av kunskap, växlande
med uppehållsväder och uttagningar i schlagersång.
I brist på bastu får man elda torrt gräs, avsågade grenar
och utslitna sandaler. Ett lätt dis som blandar sig
med björkdungarnas violetta skimmer och ljudet
från en bättre begagnad och rödblek SAAB
som genomkorsar lördagen i 34 km/tim.
Nu är vi i alla fall på väg!
(Dikt urboken Värmland – Världen, tur & retur)
blir bara vackrare, fast en varg har tjuvskjutits i Höljes.
Pälsresterna upphittade på en sjö.
Snart drar rallyt in över nejden, med sedvanlig folkfestfylla
och kommunalpolitiker i givakt där i snöplogskanten.
I ett nästan uppvärmt klubbrum samlas vi
för att diskutera bygdens framtid till forsens brus.
Klövsjöhöjden har fått 15 mm i smält form,
får man tacksamt veta om morgonen. Att havre
kan sänka blodets kolesterolhalt har forskarna känt till ett tag.
Nu vet också du detta: 15 mm i Klövsjöhöjden,
samt havrens välsignelse. Så håller det på, dag efter dag:
ny nederbörd i form av kunskap, växlande
med uppehållsväder och uttagningar i schlagersång.
I brist på bastu får man elda torrt gräs, avsågade grenar
och utslitna sandaler. Ett lätt dis som blandar sig
med björkdungarnas violetta skimmer och ljudet
från en bättre begagnad och rödblek SAAB
som genomkorsar lördagen i 34 km/tim.
Nu är vi i alla fall på väg!
(Dikt urboken Värmland – Världen, tur & retur)
söndag 22 september 2013
RUMÄNIEN
Rumänien ligger i Rumänien
men Torsby ligger i Värmland
I ett rött hus strax utanför Torsby
ligger en kartbok, i den ligger Rumänien
Rumänien ligger i Torsby, inte i Värmland
Jag har aldrig varit i Rumänien
men är född i Torsby och har familjegrav där,
nej Rumänien har jag aldrig varit i
Nästa år ska jag åka på semester till
… ja, Sicilien kanske, eller
till Flisa, vem vet
Årets bokmässa i Göteborg har Rumänien som temaland.
Här en dikt om just detta vackra land, som också är rikt på poesi.
söndag 8 september 2013
Värmland – Världen, tur & retur
Nu är den på trycket, min nya bok "Värmland – Världen, tur & retur" (Heidruns Förlag), som mest består av fotografier och ledsagande texter, dikter och betraktelser runt den egna husknuten och världen bortom sockengränsen.Boken är tänkt rykande färsk till Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg, men här kommer ett första smakprov, som är ett slags förord till de resor och promenader som jag bjuder in till mellan denna boks pärmar.
Väl mött!
Det
är en svindlande vacker sommar och i Syrien rasar samtidigt
ett
fruktansvärt krig. Det sker nu, fjärilen som landar
intill
kaffekoppen på trädgårdsbordet och bombkrevaderna
där
långt borta, utom hörhåll. Det är här jag lever, i en liten
fredlig
by i norra Värmland och det härifrån jag företar mina
resor
runt om i Världen. Det är hit jag återvänder, det är här
jag
hör hemma.
Tur
& retur, det är så det heter när biljetten
ska lösas. Att
ge
sig av och komma tillbaka, återvända med en berättelse
och
några ögonblicksbilder. Märkvärdigare än så är det inte
heller
med den här boken: jag vill dela med mig av det jag sett
och
hört. En del är väldigt personligt och annat av en mera
allmän
karaktär. Förhoppningen är att läsaren vill ta del av
mina
upplevelser och tankar från mitt liv på hemmaplan och
resorna
som jag gjort de senaste åren. Det handlar dock inte
om
reseberättelser eller ren kunskapsförmedling, mera om
impulsiva
hugskott, ungefär som när man får syn på något
spännande
med kameran.
Det
finns verkligen mycket att upptäcka runt om i världen,
men
också runt hörnet i ens vardagsmiljö.
Att
bo i det inre av Skandinavien innebär att jag vandrar ut
ur
och in i årstiderna, det är för mig ett sätt att mäta om inte
själva
tiden så väl mitt eget liv.
Själva
grundackordet bär jag med mig sedan barndomen,
som
också den utspelade sig i dessa trakter. Ljus och dofter,
ljuden
som väcker minnen till liv, en liten detalj i landskapet
som
förmedlar en omedelbar kontakt som väcker en känsla
som
slumrat i årtionden.
Och
att ge sig ut på resa, rakt in i obegripligheten, att låta
de
främmande språken musicera i ens öron, alla möten med
nya
människor och miljöer som är lika lockande som spännande.
Att
försöka vara en människa bland alla de andra
människorna,
de som man inte visste fanns förrän man stod
öga
mot öga med dem, med världen och sig själv!
tisdag 30 juli 2013
Sommar, sommar... höst
Debatt
Sommar i kubik, ljumma badvikar, eldningsförbud och en strid ström av bilar genom provinsen.
Det är som om en annan civilisation uppenbarats i grönskans land. Barnen stojar och glammar i vattenglittret, de äldre sitter i syrénbersån och minns hur det var förr i tiden när hölassen gungade och det ännu fanns hästar som drog.
En av de vanligaste frågorna man som riksdagsman får är: hur länge är ni lediga? De flesta av oss svarar att själva riksdagen drar igång i mitten av september, men innan dess är det diverse exkursioner, partisammandragningar (för Vänsterpartiets del i Umeå 18 augusti, då partiets ledare Jonas Sjöstedt ska berätta om vad som vårt parti skall kämpa för under den närmaste framtiden), studiebesök och en rad informella träffar. Kanske är de senare de viktigaste, då man får lyssna på vad som folk flest tycker är trängande samhällsfrågor, på kort eller lång sikt. Ungdomsarbetslösheten är en sådan fråga, liksom den klimatförändringen som riskerar att drabba oss alla, men som alltid slår hårdast mot dem som redan nu har det sämst. Dessa frågor måste få sin rättmätiga plats i det kommande valårets debatter och i riksdagens likaså!
I sommar har jag läst en bok av min poetkollega och politiker i det finska Vänsterförbundet – Claes Anderssons Mina tolv politiska år. Den mångsidige Andersson, som varit verksam som psykiatriker och jazzpianist, fotbollsspelare och författare, tillika både partiordförande och kulturminister i en av dessa finska regnbågsregeringar. Han har mången klok tanke att förmedla och mycket av det han skriver om känner jag så väl igen. Till exempel: ”Att vara riksdagsman i opposition är att gå omkring med en ständig vrede som hotar att kväva en.” Och enligt Andersson är demokratin nödvändig för att såväl ta till vara människans goda förmågor, som att motverka de dåliga.
Sommar, som sagt. Tid att leka fri, att studera fjärilarnas lek med luften, att träffa både sina närmaste och att göra nya bekantskaper. Tid att samla kraft för den mörka årstiden och för de nya utmaningarna som väntar både utanför och innanför politiken. Fortsatt fin sommar – och gärna lite svalkande nattregn!
Bengt Berg,
Vänsterpartiet
måndag 8 juli 2013
Första sommarkvällen i Heidruns trädgård: 7/7
Så var det dags för premiär, fram med bänkarna som har stått i vinterdvala, upp med partytält för INKA-Jonas som så utmärkt kör ljudet säsong efter säsong, så tacksamhetens tankar till vädret makter för denna solflödande dag, upp med lite P-disciplinerande skyltar ... och med Heidruns vänner hjälp blir det en så fin kväll, givetvis också tack vare den entusiastiska publiken och absolut artisterna:
Gycklarbröderna från Lebbiko/TRIX som hivade knivar, slukade eld, körde improvisationer och skojade med publikum. Så kom Edith Backlund med sin gitarr och sina fina sånger, direkt från Fryksdalsbanans heta rälsbuss.
PAUS med kaffe och vad övrigt från köket, kanske en titt i antikvariat och bokhandel, eller rundvandring i den gammelskog som visas, i fotografisk form av Roine Magnusson. Andra halvlek blir det Tom Waits-låtar förmedlade av Karin och Karin, Danielsson och Tenggren, ackompanjerade på gitarr av Kristoffer Sundberg. Allt förlöpte väl, folk njöt och första sommarkvällen var till ända.
Gycklarbröderna från Lebbiko/TRIX som hivade knivar, slukade eld, körde improvisationer och skojade med publikum. Så kom Edith Backlund med sin gitarr och sina fina sånger, direkt från Fryksdalsbanans heta rälsbuss.
PAUS med kaffe och vad övrigt från köket, kanske en titt i antikvariat och bokhandel, eller rundvandring i den gammelskog som visas, i fotografisk form av Roine Magnusson. Andra halvlek blir det Tom Waits-låtar förmedlade av Karin och Karin, Danielsson och Tenggren, ackompanjerade på gitarr av Kristoffer Sundberg. Allt förlöpte väl, folk njöt och första sommarkvällen var till ända.
söndag 23 juni 2013
Av skog är du kommen …
Många av mina vänner är iakttagare av fåglar. De ser flygfän
överallt och även om de inte ser utan bara hör så vet de vilken sort det är.
Det märkliga är att ingen av dessa fågelskådare kommer från mina hemtrakter i
norra Värmland. De kommer från storstan nästan alla och jag har funderat en del
på det faktum att vi, vi skogsutbölingar (i alla fall jag), inte kan namnet på
det som nyss kvittrade eller flög upp ur snåren. Är det deras längtan,
stadsbornas alltså, till naturen som gör att de också inhämtat kunskapen?
Man brukar också säga: Man ser inte skogen för alla träd.
Träden verkar stå i vägen, de liksom skymmer utsikten. På avstånd ser man
skogen, den i solnedgången rodnande tallskogen, den varma granpälsen en solrik
vårvinterdag med björkarnas violetta svepning innan försommarens hela färgskala
bryter fram.
Men när man följer stigen in i doftriket, in i skogen,
stiger träden fram, stam för stam och hälsar dig välkommen. Den rumänske poeten
Nichita Stanescu skrev i en dikt: ”Det är inte du som ser träden, det är träden
som ser dig.” Så kan man tänka, men jag vill nog gärna tänka att det är ett
möte, ett ordlöst möte mellan träd och människa, mellan natur och kultur om man
så vill.
När jag tar mina återkommande promenader i grannskapet styrs
mina steg utan min medvetna vilja mot Hänsjön, vid vars strand den idoga bävern
gnager ner nog så grova lövträd. De spetsiga, ”nervässade” björkstammarna
liknar stora pennor som någon i hast lämnat och försvunnit. Och budskapet, var
finns det? Hur tyder vi det språk som naturen skriver sina årstider på?
Sommarens alfabet, finns det någon kurs att anmäla sig till?
I
luften hänger en ormvråk,
i
tystnaden vilar en vind,
i
trädet vaknar ett språk:
Källans klara
sorlande
sakta susning, hör!
Himmelska,
höga solens strålar
le
mellan löven:
Tystnen,
lyssnen,
naturen
sjunger skogarnas sång
(Citat Carl Jonas Love
Almquist)
Lika lite som skogen kan vi människor leva vårt eget liv. Vi
är beroende av varandra, vi hämtar kraft, syre, mat, virke, utsikt – och insikt
– ur skogen. Vi omges av den, ingår i den och utan skog finns ingen framtid
vare sig i Värmland eller i världen.
Nej, någon fågelförståsigpåare är jag icke, men älskar
förstås deras sällskap, deras närvaro i omgivningarna och i själen. Koltrasten
är inte bara min utan fosterlandets nationalfågel och dess sång fyller
verkligen sinnet med sommarens vackraste vemod. Just när jag pickar ner dessa
rader kommer en sång farande genom rummet, vacker och lite sökande. Det är Nina
Ramsby som tolkar Anna Järvinens sång, ”Koltrasten.” Lika lite som att naturen
är en tillfällighet är inte heller detta det. Nina Ramsby kommer i julis sista
söndag att tillsammans med Ludvig Berghes Trio att gästa Heidruns trädgård,
liksom förhoppningsvis en koltrast.
Bengt Berg
lördag 11 maj 2013
Tre majdagar i Berlin, 2013
Dagarna före Kristi himmelfärds-helgen besöker riksdagens kulturutskott Berlin, vi anländer samtidigt med den överväldigande grönskan som får långa och kalla vår i Höga Nord undanhållit oss länge nog. Första besöket blev på den svenska ambassaden, som ingår i den nordiska grupperingen i Berlin, vilket för en nordiskt känns både rimligt, roligt och logiskt. Skådespelerskan, regissören och även Sveriges kulturråd i Berlin, Marika Lagercrantz, tog väl emot oss och gav en rejäl dos kulturinspiration.
Ambassadören Staffan Carlsson beriefade om det aktuella politiska läget i Tyskland och vittnade om de goda förbindelserna mellan det återförenade riket och Sverige i norr.
Det är verkligen ett häpnadsväckande byggnadskomplex detta nordiska diplomatcentrum och för de svenska linjerna på ritpapperet svarar förstås arkitekten Wingårdh.
Besök i Berlins delstatssparlament och därefter i det ultramoderna riksdagshuset, där vice talmannen Wolfgang Thierse besvarade våra kulturpolitiska undringar och jämförelser mellan Sverige och Tyskland. Barlin är både en till invånarantalet (3, 5 miljoner) liten delstat, men ändå så viktig inte bara för Tyskland utan för hela Europa. Studiebesöket avslutades med att vi bandrade upp i riksdagshusets kupol varifrån man har fri sikt åt såväl olika väderstreck som den dramatiska tyska 1900-talshistorien.
Ambassadören Staffan Carlsson beriefade om det aktuella politiska läget i Tyskland och vittnade om de goda förbindelserna mellan det återförenade riket och Sverige i norr.
Det är verkligen ett häpnadsväckande byggnadskomplex detta nordiska diplomatcentrum och för de svenska linjerna på ritpapperet svarar förstås arkitekten Wingårdh.
På Akademie der Künste visades en mycket spännande utställning, i modell och med datagrafik och internetuppkoppling, över ett antal renommerade byggnadsverk från hela världen: "Kultur:Stadt" med guidad visning av kuratorn Matthias Sauerbruch och arkitekten Wilfred Wang.
Besök i Berlins delstatssparlament och därefter i det ultramoderna riksdagshuset, där vice talmannen Wolfgang Thierse besvarade våra kulturpolitiska undringar och jämförelser mellan Sverige och Tyskland. Barlin är både en till invånarantalet (3, 5 miljoner) liten delstat, men ändå så viktig inte bara för Tyskland utan för hela Europa. Studiebesöket avslutades med att vi bandrade upp i riksdagshusets kupol varifrån man har fri sikt åt såväl olika väderstreck som den dramatiska tyska 1900-talshistorien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)