En människa har lämnat skogen ...

Igår hade jag hedersuppdraget att vara officiant vid en begravning, när det skulle tas farväl av en skogens man. Alla lade en liten grankvist på kistan som en sista hälsning, det var stort och vackert i sin enkelhet.

Jag läste bland annat följande dikt:

Det är samma regn, samma
regn igår, nytt regn
faller, lika gammalt
som allt regn; ljus mörker
mörker ljus, ner
mot oss på mossan,
till tröst, sakta når det oss
där vi står intill varann
under det höga träd
vi kallar livets

I det trädet finns allt lagrat
mellan årsringarna
som är skogens sätt
att mäta tid
Och där inne, i den vackra doften
av trä finns du, det som var du
och är du hos oss
i skydd av regnet,
det ofrånkomliga
regnet

I väntan på det ljusare ...

Vad ska vi säga om ljuset?

Katten ser rakt in i mörkret

utan ficklampa, lysmasken

syns utan neon

Ur mörkret stiga vi mot ljuset

heter det visst

i den gamla vackra visan

Detta nordiska ljus

som vi stiger in i och ut ur,

detta dystermängda mjuka mörker

som mossan och granskogen

tillhandahåller, dessa skimrande gläntor i taigan

som björkdungarna har dukat upp

– allt har färgat våra sinnen

med sitt ljus och med sitt mörker

Vad mer kan vi säga om ljuset,

det inifrån växande, det skapade

det trodda?

Och djupt där nere

i förkastningsklyftans vattendunkel

nosar hornsimpan runt

sökande sin utopi

I regnets höga gran kurar koltrasthonan

laddad med juliljusets batterier

medan vi andra, vi

av skonötarsläktet komna

vandrar barrskogstrottoaren

fram och åter

medan vi grunnar på: 

Vad ska vi säga om ljuset?

Sara, vi minns dig med värme!

Idag skulle Sara Lidman ha fyllt nittio år. Jag hade glädjen av att få träffa henne några gånger och det var alltid en intensiv upplevelse. Hennes böcker hade en sådan vingbredd, ett sådant djup i myllan och ett så högt svävande, hennes språk var färgat av både den västerbottniska barndomen och resorna runt om i världen skapade en stark känsla av samhörigheten med alla människor oberoende hudfärg, kulturell bakgrund eller hierarkier av alla slag

När man knallar runt i Umeå och vill gå vilse på ett meningsfullt sätt bör man befinna sig i närheten av järnvägsstationen där också någon sorts bussrondell ligger. Där finns några vackra citat av Sara Lidman inhysta, upplysta i betongen. Ord på vägen, ord som gör vandringen lättare och mörkret mindre mörkt: ÄNNU HAR VI BIBLIOTEKEN,
ERT MOTSTÅND, NÄSTAN OTROLIGT;
SOM LAVSKRIKANS HJÄRTA

SKOGEN VAR FÖR STOR, FÖR FOLKTOM
DE FÅ STUGOR SOM FANNS I SOCKNEN
VAR DÄREMOT FÖR SMÅ OCH FÖR TÄTBEFOLKADE

Hon var sin röst och den rösten hade en skärpa som få, en energi och en diktion, det var som en blandning mellan björkens ljusa skratt och enens sega virke. Sara Lidman använde sin röst när hon talade till folket på gator och torg, under brinnande Vietnamkrig stod hon där, rasande och med ett engagemang som drabbade oss som lyssnade. När hon skrev sina mäktiga Norrlandsepos fanns också rösten med, man hörde den när man läste om järnbanan och människorna där uppe i Västerbotten.

Jag hade glädjen att locka henne till några av de möten som var en naturlig del av den politiska kampen på 70- och 80-talet. Det kunde gälla skogen som vi gemensamt ville värna, skogen som annat än råvara, skogen som ett hem inte bara för harar, myror, älgar utan också för oss. Under de stora miljödagarna i Torsby höll Sara ett glödande tal på trappan till Fryksände kyrka. Hon hade skrivit om besprutning och avlövning av Vietnams skogar, hon hade sett hur kalhyggen bredde ut sitt månlandskap över stora arealer, hon visste och hon kände och hon gav röst åt allt detta.

När vi i Karlstad skulle anordna en solidaritetskväll för Nicaragua var det naturligt att försöka få dit Sara. Jag minns att vi pratade om övernattning och annat praktiskt. Jag är så liten, sa Sara, jag kan sova i en cigarrlåda, eller en liten garderob.

När hon en höst besökte Heidruns café för ett berättarprogram, var det så mycket folk att hon fick stå på tröskeln mellan de två största rummen. Tillsammans med skådespelerskan Lena Granhagen gav Sara en oförglömlig stund,

Tidigare hade det handlat om apartheid och Sydafrika eller om den stora gruvstrejken i slutet av 60-talet. Hon var en reporter i världen och verkligheten, men också en väldig författare när det gällde att ge liv åt människor som en gång levat i trakterna runt Missenträsk.

Av skog är du kommen …

Många av mina vänner är iakttagare av fåglar. De ser flygfän överallt och även om de inte ser utan bara hör så vet de vilken sort det är. Det märkliga är att ingen av dessa fågelskådare kommer från mina hemtrakter i norra Värmland. De kommer från storstan nästan alla och jag har funderat en del på det faktum att vi, vi skogsutbölingar (i alla fall jag), inte kan namnet på det som nyss kvittrade eller flög upp ur snåren. Är det deras längtan, stadsbornas alltså, till naturen som gör att de också inhämtat kunskapen?

Man brukar också säga: Man ser inte skogen för alla träd. Träden verkar stå i vägen, de liksom skymmer utsikten. På avstånd ser man skogen, den i solnedgången rodnande tallskogen, den varma granpälsen en solrik vårvinterdag med björkarnas violetta svepning innan försommarens hela färgskala bryter fram.

Men när man följer stigen in i doftriket, in i skogen, stiger träden fram, stam för stam och hälsar dig välkommen. Den rumänske poeten Nichita Stanescu skrev i en dikt: ”Det är inte du som ser träden, det är träden som ser dig.” Så kan man tänka, men jag vill nog gärna tänka att det är ett möte, ett ordlöst möte mellan träd och människa, mellan natur och kultur om man så vill.

När jag tar mina återkommande promenader i grannskapet styrs mina steg utan min medvetna vilja mot Hänsjön, vid vars strand den idoga bävern gnager ner nog så grova lövträd. De spetsiga, ”nervässade” björkstammarna liknar stora pennor som någon i hast lämnat och försvunnit. Och budskapet, var finns det? Hur tyder vi det språk som naturen skriver sina årstider på? Sommarens alfabet, finns det någon kurs att anmäla sig till?

                      I luften hänger en ormvråk,

                      i tystnaden vilar en vind,

                      i trädet vaknar ett språk:

                      Källans klara

                      sorlande sakta susning, hör!

                      Himmelska, höga solens strålar

                      le mellan löven:

                      Tystnen, lyssnen,

                      naturen sjunger skogarnas sång

                                            (Citat Carl Jonas Love Almquist)

Lika lite som skogen kan vi människor leva vårt eget liv. Vi är beroende av varandra, vi hämtar kraft, syre, mat, virke, utsikt – och insikt – ur skogen. Vi omges av den, ingår i den och utan skog finns ingen framtid vare sig i Värmland eller i världen.

Nej, någon fågelförståsigpåare är jag icke, men älskar förstås deras sällskap, deras närvaro i omgivningarna och i själen. Koltrasten är inte bara min utan fosterlandets nationalfågel och dess sång fyller verkligen sinnet med sommarens vackraste vemod. Just när jag pickar ner dessa rader kommer en sång farande genom rummet, vacker och lite sökande. Det är Nina Ramsby som tolkar Anna Järvinens sång, ”Koltrasten.” Lika lite som att naturen är en tillfällighet är inte heller detta det. Nina Ramsby kommer i julis sista söndag att tillsammans med Ludvig Berghes Trio att gästa Heidruns trädgård, liksom förhoppningsvis en koltrast.

                                                                                        Bengt Berg

Vid dagens slut I

Är det inte så att vi bär med oss olika grundackord. Det kan vara stadens ljud och brus som strömmade mot en redan i moderslivet, eller kustlandskapets öppna horisont, många känner igen sig det uppodlade kulturlandskapet- För mig är det skogen som gäller, dit återvänder jag utan annan mening än att vara där. Utan krav, bara uppgå i det doftrike som skogen inbjudertill. Skogen väntar, tålmodig och ibland utmanande.

Skogen är fattigmans päls, sades det förr.

Skogen var ett nödårens skafferi, där man kunde hitta

om inte annat så bark till brödet, man satte ut snaror och grävde fångstgropar,

man plockade bär och örter.

Men skogen har också gett material för husbygge, handaslöjd och bränsle.

Och skogen har genom tiderna varit en viktig arbetsplats

för dem som gjorde jobbet – och en stor inkomstkälla för dem som ägde råvaran.

Skogen är vår gemensamma gröna lunga, ett välbehövligt andningshål

för stressade storstadsmänniskor.

Skogen är också vår nordliga katedral, där finns källan för stillhet och kontemplation.

I varje människa bor en skog, befolkad av liv och röster, av historia

och susande hemligheter. Vi är en skog av skogar, komna av skog, på väg att tids nog förskogas: Av skog är du kommen …

+

Och all denna nytta, denna kunskap, denna glädje som skogen bjuder på!

Artrikedomen, dofterna, gammelskogens berättelse om det förgångna.

Eller enbusken, som segt och trofast klänger ihop sig på de torra och näringsfattiga åsarna.

Enen, med ett så vackert namn på latin: Juniperus communis.

Enens barr och kvistar i äldre dagar, upphackade och strödda på golvet

– för hälsan, färgen och doften

+

I början av september, för drygt 30 år sedan, är jag ute i skogen, på bärplockning. Det är en obeskrivligt vacker sensommardag i norra Värmland, kaffekorgen står där på en mossbelupen stubbe, fylld med nybakade bullar, termos och min egen längtan: snart!

Då säger Sara, tre år:

– Jag vill vara ett träd som aldrig ska fällas… Vill du vara en gren?

Ja, vad svarar man på en sådan fråga?

– Jo, en gren vill jag vara, en gren på det träd som aldrig ska fällas.