Är det inte så att vi bär med oss
olika grundackord. Det kan vara stadens ljud och brus som strömmade mot en
redan i moderslivet, eller kustlandskapets öppna horisont, många känner igen
sig det uppodlade kulturlandskapet- För mig är det skogen som gäller, dit
återvänder jag utan annan mening än att vara där. Utan krav, bara uppgå i det
doftrike som skogen inbjudertill. Skogen väntar, tålmodig och ibland utmanande.
Skogen är fattigmans päls, sades det
förr.
Skogen var ett nödårens skafferi,
där man kunde hitta
om inte annat så bark till brödet,
man satte ut snaror och grävde fångstgropar,
man plockade bär och örter.
Men skogen har också gett material
för husbygge, handaslöjd och bränsle.
Och skogen har genom tiderna varit
en viktig arbetsplats
för dem som gjorde jobbet – och
en stor inkomstkälla för dem som ägde råvaran.
Skogen är vår gemensamma gröna
lunga, ett välbehövligt andningshål
för stressade storstadsmänniskor.
Skogen är också vår nordliga
katedral, där finns källan för stillhet och kontemplation.
I varje människa bor en skog,
befolkad av liv och röster, av historia
och susande hemligheter. Vi är en
skog av skogar, komna av skog, på väg att tids nog förskogas: Av skog är du
kommen …
+
Och all denna nytta, denna kunskap,
denna glädje som skogen bjuder på!
Artrikedomen, dofterna,
gammelskogens berättelse om det förgångna.
Eller enbusken, som segt och trofast
klänger ihop sig på de torra och näringsfattiga åsarna.
Enen, med ett så vackert namn på
latin: Juniperus communis.
Enens barr och kvistar i äldre dagar,
upphackade och strödda på golvet
– för hälsan, färgen och doften
+
I början av september, för drygt 30
år sedan, är jag ute i skogen, på bärplockning. Det är en obeskrivligt vacker
sensommardag i norra Värmland, kaffekorgen står där på en mossbelupen stubbe,
fylld med nybakade bullar, termos och min egen längtan: snart!
Då säger Sara, tre år:
– Jag vill
vara ett träd som aldrig ska fällas… Vill du vara en gren?
Ja, vad svarar man på en sådan
fråga?
– Jo, en gren
vill jag vara, en gren på det träd som aldrig ska fällas.
Inlägg
2 kommentarer:
Tänkvärt. När jag var barn blev jag lärd att älska havet - men mest från landbacken. Vi bodde vid en strand. När det blåste hårt eller kallt sökte vi oss till skogen! Ibland bara till en solig glänta där vi låg på marken på en filt och läste. Vinden fick vina ovanför oss. Jag har alltid känt för både ock - hav och skog. Inte långt till hav och horisont i alla fall, men man behöver inte guppa därute hela tiden. Om jag måste välja mellan en öde ö och skogen väljer jag skogen. Fast jag har ett hav inom mig. Tror jag. En av mina dikter handlar om det - du kanske minns den? Men nu får havet gärna frysa och skogen bli vit av snö! BIMS
Vi bär en grundton i oss, från barndomen. För mig skogen, för dig havet, den som vuxit upp i stden har ljud och dofter, ljus och känslor inympade i minnet, den som lärt sig hantera vinden på slätten blir inte otålig (som jag) när det blåser. För den som flyttat mycket i barndomen och bytt "grundton" vet jag inte hur det är...
Skicka en kommentar