Sommaren är för mig en sorts samtalscentrifug. Människor tycks vara fria från de små ljudlösa kugghjul som annars utmäter gränserna för fritt strövande i tillvaron. Bland mycket annat är vårt café och inte minst trädgården en mötesplats för människor, tankar i enskildhet lika väl som just samtal, förtroliga stunder i päronträdets skugga. Dessa möten sker precis så planlöst och till synes slumpartat som tänkas kan. Och kasten blir därefter, mellan himmel och jord, på liv och död. Minnen som täcks av när en gammal klasskompis dyker upp. Gemensamma insikter som uppstår i ordbytet med en helt ny bekantskap. Skratten från jordgubbstårtebordet där en tysk familj firar dotterns födelsedag för tredje året i rad.
Regnet faller, fönstren immar. Under tak blir samtalen dovare, mindre förtroliga verkar det. Däremellan ringer telefonen, kulan i livets flipperspel tar en ny riktning och ett nästan inte avslutat samtal går över i ett nytt med en helt annan klangbotten.
Rallarrosen har snart blommat upp till toppen, älggräsets söta doft ska också den slockna och renfanan tar över i vägkanten. Också blommorna mäter vår tid genom sommaren.
Rösten som säger: ”… som en vandrande solfläck under träden”. En fin bild för våra liv, där vi bidrog med några ord i ett långt större samtal. Och tystnaden, den stora och förstående tystnaden. Varför är vi så rädda för den?
Inlägg
