Sommaren, vår årstid

Sommaren är vår årstid, den stora bägare som vi dricker barndomsminnen ur, vi som passerat mittlinjen. När jag på Facebook publicerade ett porträtt av en höhässja fick jag rekordmånga gilla och otroligt många kommentarer.

Bilden hade uppenbarligen väckt slumrande minnen hos många av mina FB-vänner, minnen från somrarna före ”avhästningens tid”, det vill säga när den svenska landsbygden bestod av levande byar, lanthandlar, folkskolor och dammiga grusvägar som tog oss till badbryggorna någon kilometer bort. Livet var om inte bättre, kanske, men enklare och mera hanterligt.

När nu landsbygden förekommer i media och i olika debatter är det mest som ett problem, en black om foten på tillväxt och storstädernas expansion. Men föreställ er, gott folk, om den svenska landsbygden blev totalt utglesad, folktömd och nedlagd – vart skulle då semesterfirarna och turisterna ta vägen, när tiden är inne för öppna sinnen, lediga dagar och möten med alla de andra från när och fjärran?

  Det var psalmverser, Sörgården, Sveriges kungar

  det var marknad nån gång ibland

  det var tömmar i näven – och hölassen gungar

  det var havre och råg och potatisland

  Det var hemgjord har och hemgjord plog

  det var hemgjorda stolar och bord

  det var hemgjorda kälkar och timmer skog

  det var hemgjorda tankar och ord

Så låt oss ta till vara på sommaren – och landsbygden. Låt oss minnas hölassen som gungar i Gunnar Ehnes dikt men för den sakens skull inte glömma bort att sommaren tillhör oss alla, här och nu. I sommar kommer givetvis Alma Löv att ha spännande konst att visa, men dessutom skapande verkstad för ensamkommande flyktingbarn – Världen finns inpå knuten och vi hör alla hemma i den. Ja, världen är allas vår hembygd!

Värmland brukar med fog kallas berättandets landskap och arvet från Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding förvaltas och utvecklas på många sätt. I sommar kommer Västanå Teater att presentera en av Finnskogens spelmän, Lomjansguten, efter en roman av Lars Andersson, och det blir en fin legering mellan den mörka finnskogen och den ljust glittrande Fryksdalen.

I år firar vi 25 stolta verksamhetsår på Heidruns Bok & Bildcafé och när man bläddrar i minnets album dyker alla dessa sommaransikten upp, inramade av den blomstertid som år efter år kommer till oss.

Så vi står beredda att möta ännu en sommar i Värmland – och Världen: Välkomna!

                                   

Värmland – Världen, tur & retur, vernissage 24 maj 2015

Värmland/Världen

Freden 70 år ...

Freden fyller i dessa dagar 70 år, i alla fall den efterlängtade fred som gjorde slut på det andra världskriget.

Jag var inte med då, 8-9 maj 1945, men nästan. Jag föddes ett drygt år senare i det gränsland som både skiljer och förenar våra systerfolk. Ja, här i det inre av Skandinavien har vi dessutom berikats med inslag från Savolax i Finland, sedan många generationer tillbaka.

Den gränslinje, som på kartan liknar en ringlande röd ulltråd, har genom historien också utgjort en skiljelinje mellan krig och fred. Inte minst under 1940-talets första hälft: å ena sidan det av tyskarna ockuperade Norge och å den andra ett Sverige som försökte hålla den neutrala balansen, ibland på slak lina.

Medan Ulla Billqvist sjöng om sin soldat, någonstans i Sverige, så bombades Elverum på andra sidan gränsen och tyska permittenttåg for genom vårt land. Den svenska beredskapen sades vara god, gränstrakterna mot norska gränsen var fyllda med beredskapens soldater.

Det som var grym verklighet i Norge blev ett moraliskt prov för oss på andra sidan gränsen. Många flyktingar kom över skogen, för att få skydd i Sverige. Men alla kom inte fram …

Som barn fick man långt efter krigets slut ta del av dessa äventyrsberättelser från gränslandet, hur man hört kanonmuller och sett nattliga eldssken.

Ja, vi hade nästan nuddat vid kriget och hört berättas hur heroiska norska motståndsmän kört utför fjällstupen med ockupantbussarna.

+

När vi står här vid den vackra Røgden sjö, en solig förmiddag i maj, kan är det svårt att föreställa sig all den dramatik som utspelade sig här för drygt 70 år sedan.

Det finns mycket att vara tacksam för idag, inte minst vi som är födda efter kriget och som fick förmånen att växa upp i ett land förskonat från krigets fasor.

Här, i gränstrakterna levde och verkade författaren och finnättlingen Åsta Holth, en egensinnig dam med proletära rötter i den stenrika mark som präglar Finnskogen. Åsta var med om att utropade Republiken Finnskogen med egen grön-svart-vit fana och traditionsbundna festligheter en helg per år.

Hon har också skildrat det hårda och strävsamma liv som varit nödvändigt för släktled efter släktled på Solør Finnskog; Stenen blommar, heter en roman, Kornet och freden, en annan och en kokbok med den typiska titeln: Fattigmans kokbok.

Varför nämner jag Åsta Holth? Jo, hennes liv och verk är ett exempel på människans överlevnadskraft och Åsta Holth är bärare av ett kultur- och språkhistoriskt arv som betyder mycket både för samtiden och framtiden.

FRED ER Å SKAPE, var det en norsk vän som sa. FRED ÄR ATT SKAPA. Så är det. Det gäller inte minst för barnen, som har förmågan att lära sig att olikhet inte är farligt. Jag tror att barnen har en särskild känsla för rättvisa. Vi har mycket att lära av dem – för framtiden.

Så, kära vänner, låt oss hoppas att den röda ulltråden på kartan kan förbli en fredens och frihetens förenande gräns!

                                                                                        Bengt Berg, 9 maj 2015