onsdag 15 september 2010
STOPP! Nu räcker det…
Det har pågått ett sifferkrig de senaste veckorna ifrån de politiska skyttegravarna inför valet den 19 september. Inte minst Alliansen tycks vara helt införstådd med att ersätta hjärnan med en miniräknare och hjärtat med en plånbok.
Plötsligt har undersköterskorna stått som spön i moderatbacken, när det gäller att locka röster med skattesänkningar. Att inte borgarfronten tidigare stött undersköterskorna och andra som utför ett hederligt arbete inför nya löneavtal är märkligt. Att man heller inte vill se fler anställda i vården, i den offentliga sektorn, är också konstigt. I stället för skattesänkningar för alla både välbärgade och höginkomsttagare borde man rimligen stödja fler händer och mindre utbrändhet i just vården, omsorgen och skolan!
Jag har på outgrundliga vägar kommit över några hemligstämplade dokument, som pekar mot nya besparingar inom den privatiserade hälsosektorn:
– SJUKDOM ÄR INGEN FRÅNVAROORSAK! Läkarintyg accepteras inte längre. Kan du ta dig till doktorn så kan du också ta dig till arbetet.
– TJÄNSTLEDIGHET PGA. OPERATION. Beviljas ej. Anställd äger ej rätt att avlägsna någon del av sin kropp. Den utrustning som fanns vid anställningens början ska vara kvar och hållas i användbart skick. Om något avlägsnas sänks också den anställdes värde och lönen ska reduceras i motsvarande omfattning. Kvinnliga skönhetsoperationer som sker på semestern är däremot att betrakta som kontinuerligt underhåll.
Och så vidare. Besparingarna kommer att medföra ytterligare skattesänkningar…
+
Det pågår ett systemskifte i vårt samhälle, steg för steg och nog är det hög tid att säga STOPP! Det räcker, hit men inte längre. Privatiseringarna av vården, skolan, omsorgen genomförs av koncerner vars vinster betalas av ”det allmänna” via våra skattsedlar, men tas om hand av ansiktslösa riskkapitalister med bankfack inne i dimhöljda brittiska skatteparadis. Det som byggts upp i den en gång så beundrade ”Svenska modellen” rivs nu undan för undan ner och ersätts med mantrat ”valfrihet”. Men när de vinstsugna får härja fritt, påhejade av den borgerliga Alliansen; så slutar det snart med frihet från att välja, för sådan är Kapitalismen: mycket vill ha mer. Det offentligt ägda är en nagel i ögat och måste sprängas i bitar. Apoteket, Systembolaget, Bilprovningen… för att inte tala om Domänverket, järnvägen, posten, allt det som borde vara en statlig angelägenhet i folkflertalets intresse. Men när det krisar och bankerna säckar ihop, då ropar man på inte pappa men mamma Staten. Och så vidare. Lönsamma företag säljs ut, krisindustrierna behöver stöd från ”det allmänna”.
Det är inte bara i maktens och storfinansens korridorer som det händer saker, utan också i själva språket. Orden stjäls hejvilt och laddas med nya innebörder. Valaffischer plankas. Men makten lyser i ljusblått…
+
Den som vill åka buss i norra Värmland kan tvingas kliva ner i Jan-Evert Rådhströms innanmäte eftersom hela bussen är nerkladdad med Moderatreklam och Rådhströms nylle: FRAMÅT TILLSAMMANS, står det diagonalt över bussens sidor. Det handlar om makt, att visa sina ekonomiska muskler, samtidigt som man talar om att vara ”det enda arbetarpartiet”. Är det bara jag som tycker att det luktar illa? Det påminner om någonting annat…
+
Valet den 19 september står mellan de mångas behov av det nödvändiga för medborgarna: arbete, bostad, trygghet, vård, skola omsorg – och de fåtaligas omättliga hunger på vinst, ägande och makt.
Min farmor visste kanske inte så mycket om politik, men där det fanns orättvisor stod hon alltid på de fattigas sida. Jag vet en hel del om politik, jag har varit med under några decennier och upplevt både vänstervind och stiltje, men aldrig en sådan massiv högervåg som nu. STOPP, NU RÄCKER DET.
Det krävs en ny våg av folkbildning för att mota folkinbillningen i grind! Låt oss tillsammans dra igång, några dagar kvar till valet, många nya dagar efter den 19 september. Tillsammans har vi makt att upphäva makten. En röd-grön valseger innebär andrum och möjlighet till att rädda det som räddas kan!
Bengt Berg, 1:a namn på Vänsterpartiets riksdagslista.

fredag 3 september 2010
Välfärdssituation – Nysvenska ord 3
Romerna i Rumänien "kommer från en utsatt välfärdsituation" sa Reinfeldt. Fattigdom kopplas till välfärd. Det finns en fascinerande beröringsskräck för de tydliga sanna orden, klarspråket. Reinfeldt törs inte tala om fattigdom, utan får det att bli en form av välfärd, visserligen utsatt men ändå en "välfärdssituation".
(Inpass från Zoran Alagic)
(Inpass från Zoran Alagic)
Folkbildning – Nysvenska ordlistan 2
Folkinbillning ersätter det föråldrade begreppet folkbildning. Detta för att de som inte känner igen sig i "verkligheten" ändå ska uppleva att de hör hemma bland verklighetens folk. Som t.ex. undersköterskorna (med mera i plånboken som det står nm på), pensionärerna, de nya arbetarna, de arbetslösa arbetarna, de meningslösa meningsmotståndarna, de friska som arbetar tack vare och motiverade av sänkt skatt, alla rutor och rotar, de sjuka som jagas för att de bidrar negativt till statistiken på ett för nationen osolidariskt sätt, de ensamstående mammorna somställt till det för sig och sina barn genom att inte hålla ihop kärnhusfamiljen och som i så fall hade kunna få vårdnadsbidrag och tid för virkning och andra hobbies. Och så vidare.
Förtroendekapital – Nysvenska ordlistan 1
"Förtroendekapital" har den som äger de medier där ordet upprepas så ofta att det förlorar sin betydelse...
torsdag 2 september 2010
Sent en kväll…
Det är strax före midnatt och vi är på väg hemöver. Eftersom det är tio mil kvar och det kurrar i magen svänger vi in på Nyängs-Rasta i Grums. Restaurangdelen stängd med servicebutiken öppen. Ett mindre snabbköp med korvochmosdisk och gott om folk under ljusrören. Unga och gamla som vill betala bensin, småhandla eller få sig en cabanoss. Och en busslast hungriga norrmän. Bakom disken en ung kvinna, som får kasta sig mellan kassan, kontokorten och mosbrickorna. Hon gör det utan uns av tidsspillan, hon orkar till och med vara vänlig, hennes fingrar dansar över tangenterna, hon frågar om man vill ha kvitto. Men ensam med allt detta; hur är det möjligt? Ensam runt midnatt med alla kunder, all stress, allt ansvar!
Hon är beundrans- men inte avundsvärd. Hon befinner sig ännu på banan i arbetslinjens Sverige. Hon gör tre personers jobb för en enda lön, som också den är för låg. Hon befinner sig hitom förslitningsskadorna och kanske att livets öppnar andra vägar för henne innan dess, får vi hoppas. Men hur kan man få hålla på så här?
+
Jag läser fina dikter av Jenny Wrangborg i nya numret av Folket i Bild. Det handlar om just detta, dessa människor som gör jobbet för låg lön, till ett högt pris för sig själva. Jenny är ovanlig som poet, eftersom hon samtidigt som hon skriver är förvärvsarbetande, jobbar som kallskänka. Tidigare hemtjänsten och säsongsanställd på Liseberg.
Som så många. Alla som delar på nådens korttidsvikariat och osäkra anställningsförhållanden. Dessa, de till hälften osynliga i samhället.
Jenny Wrangborg kommer snart ut med en diktsamling som heter Kallskänken, en av dikterna heter ”Vi som bär städerna”. Raderna blir som projektiler mot Alliansens av blå dunster uppblåsta ballonger, här ett citat:
Du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring
Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och bär
de här städerna
Vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva
Det är vackert för det är sant. Och nödvändigt att skriva om. Dessutom glädjande att det finns någon som vågar skriva poesi om en verklighet som så många delar och som tyvärr är så orättvist fördelad. Som hon där i kassan på Nyängs-Rasta och alla andra överbelastade och underbetalda här i det svenska samhället, som bär inte bara städer utan också nätter på sina axlar.
Hon är beundrans- men inte avundsvärd. Hon befinner sig ännu på banan i arbetslinjens Sverige. Hon gör tre personers jobb för en enda lön, som också den är för låg. Hon befinner sig hitom förslitningsskadorna och kanske att livets öppnar andra vägar för henne innan dess, får vi hoppas. Men hur kan man få hålla på så här?
+
Jag läser fina dikter av Jenny Wrangborg i nya numret av Folket i Bild. Det handlar om just detta, dessa människor som gör jobbet för låg lön, till ett högt pris för sig själva. Jenny är ovanlig som poet, eftersom hon samtidigt som hon skriver är förvärvsarbetande, jobbar som kallskänka. Tidigare hemtjänsten och säsongsanställd på Liseberg.
Som så många. Alla som delar på nådens korttidsvikariat och osäkra anställningsförhållanden. Dessa, de till hälften osynliga i samhället.
Jenny Wrangborg kommer snart ut med en diktsamling som heter Kallskänken, en av dikterna heter ”Vi som bär städerna”. Raderna blir som projektiler mot Alliansens av blå dunster uppblåsta ballonger, här ett citat:
Du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring
Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och bär
de här städerna
Vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva
Det är vackert för det är sant. Och nödvändigt att skriva om. Dessutom glädjande att det finns någon som vågar skriva poesi om en verklighet som så många delar och som tyvärr är så orättvist fördelad. Som hon där i kassan på Nyängs-Rasta och alla andra överbelastade och underbetalda här i det svenska samhället, som bär inte bara städer utan också nätter på sina axlar.
onsdag 1 september 2010
En våg av värme...
Vill du vara med i denna lilla, personliga
och ”som ringar på vattnet-rörelse”, för
att ge röst åt kulturen, solidariteten och
tron på andra värden än ökad tillväxt?
Jag kandiderar till riksdagen för
VÄNSTERPARTIET därför att jag tror
på rättvisa och solidaritet, på varje
människas lika värde och att vi har
allt att vinna, inget annat att förlora
än vår likgiltighet.
Mejla till bengt@heidruns.se
– så kommer mer information.
På X med Bengan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)