Det omöjliga alfabetet: S / s

S

En spik är en spik. Det kan vara nog. Men en spik

kan fylla andra funktioner än bara nyttans. Det är

som bekant den omgivande verkligheten som ger

en språklig utsaga, en handling eller ett föremål,

dess egentliga innebörd – som i följande exempel

från ett alfabetiseringsprojekt i Peru.

   Deltagarna skulle med hjälp av en enkel Instamatic-

kamera avfotografera det som för dem betydde ’förtryck’.

En pojke löste uppgiften genom att ta ett kort på en i

väggen inslagen spik.

   Om man för ett ögonblick bortser från den miljö och

det sociala sammanhang som denna avporträtterade spik

hör hemma i, skulle fotot kunna vara hämtat från en

postmodernistisk konstutställning någonstans i Sverige.

Eller världen.

   Det är berättelsen bakom den peruanska spiken, som

ger bilden dess laddning: Pojken som bodde i ett brädskjul

i Limas utkant, måste också han bidra till familjens uppehälle.

Detta gjorde han genom skoputsning inne i stadens centrum.

Men det var långt att gå och tungt att bära skoputsargrejerna

morgon och kväll. Pojken hade därför fått ’hyra’ en spik inne

i en restaurang – att hänga lådan på. För detta betalade han en

viss procens på skoputsarinkomsten. Detta var hans bild av

förtrycket.

S

Slumpen är det enda riktigt pålitliga här i tillvaron.

Den gör dig aldrig besviken i onödan.

Det omöjliga alfabetet: R / r

R

Mångas fattigdom gör de fås rikedom fullt möjlig:

vi måste hjälpas åt. Skillnaden mellan rik och fattig kan föreställa

större än vad den är mellan en mistlur och ett gem.

Å ena sidan dimridåer, å den andra försök till

sammanhållning.

r

Det regnar, det regnar på broder, det regnar på syster,

det regnar på munter, det regnar på dyster,

det regnar på en och annan kusin

som står där och njuter sin blodapelsin,

ibland kan det regna på flera kusiner

med eller utan apelsinvitaminer

Det regnar på fåren, på låren, om våren

Det regnar på vår kärlek,

det regnar på vår tro,

det kommer att regna

på Reidars bro!

(Tillägnad Reidar Nordenberg vid invigningen av en bro

i Västra Ämtervik för många år sedan.)

Alfabetet ingår i en samlingsvolym, Dikter genom 40 år, som kan beställas från www.heidruns.se

Det omöjliga alfabetet: Q / q

Q

– Quosque tandem abutere, Göran Persson, patienta nostra,

dundrar och dunkar Bertil Jonsson LO-näven i bordet.

– Jag vet ert bästa, jag ser till helheten! Jag har inblick, utblick

och överblick. Samhället är inget nöjesfält, utlandsskulden

ingen slickepinne, arbetslösheten är ett gissel!

– Vi måste dela på bördan, undervisar Persson.

– Nänä, jo visst, jag bara undrade, säger Bertil Jonsson.

– I never promised you a rose garden … nynnar statsministern

triumfatoriskt när han kliver ur talarstolen i Folkets Hus.

Och: Snipp, snapp, snut – så var den kongressdebatten slut!

”Quosque …” är en anspelning på Ciceros första tal till Catilina (60-talet f.kr)

där han säger: ”Hur länge skall du missbruka vårt tålamod?”

LO-kongressen ägde rum 1996 då Jonsson var LO-ordförande och Persson

satsminister.

q

Det var då: vepekå

Nu är nu: vepequ

Sen får vi se

vad som händer med v …

Apropå Vänsterpartiets kongressbeslut 1996 om att skriva in

feminismen i partiprogrammet.

Det omöjliga alfabetet: P / p

P

Pucken, lika svart inuti som på ytan, är en utmärkt

symbol för vårt nordiska vemod. Den finns där, ofrånkomlig

och avundsvärd, som själva förutsättningen för spelets, ja,

hela existensens idé. Det gäller att både bevara, hantera och

bli av med den. Slippa ifrån den om så bara för en kort sekund.

   Ishockey har därför på norra halvklotet blivit den rituella

tillställning som vi alla behöver, ett nödtorftigt surrogat för

regndansen i det inre av Amazonas, där stammen pyntar sig

till fest med aska och henna och låter sina kroppars rörelser

och rytm riva ner det regn som hela tiden är den fenomenala

djungelgrönskans amma.

   En jämförelse mellan en ishockeymatch och regndans visar för

taigafolkens vidkommande ett rätt torftigt resultat vad gäller själva

nederbörden: på sin höjd en ynka näsblodpöl intill sargkanten …

   Men målvaktsmaskerna är skräckinjagande och dräkternas

färgglädje sprakar. Inte heller tredjefemmans krigsdans efter ett

mål, går av för hackor – innan den stora avunden sätter in:

lagkamraternas hämningslösa attack mot målgöraren som lyckats

placera det nordiska vemodet i nätmaskorna och som några sekunder

senare ligger underst i den hög av medspelare som gör allt som finns

i deras makt för att trycka in målgöraren i den konstfrusna inlandsisens

digitala tjäle.

p

”Pilens fader är tanken: hur utvidgar jag min räckvidd?

Över denna flod, denna sjö, detta berg?

   Kontrasten mellan människans ideella kapacitet att

röra sig på måfå genom såväl jordiska som överjordiska

sfärer och hennes fysiska begränsningar är grunden till

all mänsklig tragedi. Det är motsägelsen mellan makt

och vanmakt som är tudelningen av det mänskliga varat.

Till hälften betvingad, till hälften inburad är människan.”

(Paul Klee, ur Pedagogisk skissbok. Om den moderna konsten)

Det omöjliga alfabetet, O / o

O

Och jag ska fatta mig kort, börjar han.

   För att göra sina siffror begripliga, tänder han

overheadapparaten. Det hjälper honom men knappast

oss. Vi sitter i skuggan. Han håller på precis så länge

som vi fruktat.

   Då och då går nån i publiken ut för att byta

kalsonger. Det är stolsätena! Och vi blir fler och

fler i ensamheten. Det enda vi har att ty oss till

är murens fall och de döda ideologierna.

   Nu byter han blad. Vi nyper oss i armen för att

konstatera att vi lever – en klen tröst.

   Så blir det en kort paus och korridoren fylls.

Plastmuggarna töms. Små köer bildas utanför

de två toaletterna. Därinne är det svalt som i en

vägkyrka. Dock, efter spolningen guppar den lilla

bruna kulan retfullt på vattnet.

   Vad gör man med skammen? Väntar tills

vattenbehållaren finner fyllas? Och någon i kön

därutanför kreverar i sin pissnöd? Låta en liten

toapappersbit singla ner i holken? Eller helt enkelt

gå ut, blottande sitt livs stora skam och hemlighet.

   Snart är rasten slut. Det är inte bara i honom

som språket pågår, utan också i oss. Med eller utan

overheadapparat.

o

Orden kommer och språket går: demokrati,

medinflytande, könsroll, koncept, resursfördelning,

marknadsandel och så vidare.

   Det som består när trenden vänt är det som orden

försökte dölja: verkligheten. Typ.

Det omöjliga alfabetet: N / n

Det omöjliga alfabetet, nu framme vid:

N
Vårt nordiska vemod har med ljus och mörker
att göra. Vi är förstås präglade av årstiderna,
vilka på ett påtagligt sätt gör denna jordevandring
avläsbar mot en bakgrund av takdropp, maskrosängar,
virvlande lönnlöv och yrsnö – allt rakt in i folksjälen.
   Vi tillhör taiga-gemenskapen, som omfattar
barrskogs- och brännvinsbältet genom det väldiga
Sibirien, via Kolahalvön, över Finlands moar och
Skandinaviens susande skogar mot norska fjällkedjan,
tvärs över Atlanten, som knyter ihop denna vår
västsibiriska melankoli med Minnesotas svenskbygder,
Chicagos aftonrodnad och storspovens lockrop runt
De Stora Sjöarna och de höstliga dimstråken längs
den 60:e breddgraden.
   Vi inser att sommaren är en kort parentes av ljus
och grönska, ett slags lövad nåd, knappt möjlig att
hantera och därför uttryckt i ett manifest i mitten
av maj, då det skimrar i första björklövsdungen:
”Snart vänder det!”

n
Nu blir snart nyss; framtiden har alltid så bråttom.

Det omöjliga alfabetet: M / m

M

Minnet fastnar i tingen, deras färg och form och doft.

DIXI-kolan, till exempel. Förpackad i ett vaxgult papper

med rödbrun text, runt ännu ett ofärgat papper. Den var

så tunn på mitten, DIXI-kolan, som om någon klämt till

just där. Ute i hörnen gick det upp. Den fastnade i minnet,

och tänderna.

m

När planet lätt skumpande tar mark på en potatisåker

till flygfält i Batumi, vid Svarta havets östkust, står gubbarna

och tittar på tilldragelsen.. De flesta har en kalottliknande

grå mössa på sig. Denna huvudbonad blir mitt första intryck

av det georgiska folket – en sån måste jag ha, tänker jag.

   Då jag sedan vandrar runt i staden har jag turen att stöta

på en liten mörkverkstad, där dessa huvudbonader tillverkas

av tjock, grå vadmal. Med svart tråd sytt i kors över möss-

kullen, kanske med en religiös symbolik för den speciella

form av georgisk-ortodox tro.

   Denna någonstans försvunna filtmössa har ersatts av en

mönstrad mössa från Buchara i Uzbekistan, införskaffad på

marknaden i Jaffa.

   Även denna fungerar – förutom som tankebandage, mjäll-

garage och huvudbonad – som samtalsämne, eller i stället

för hund.

Tove Janssons ande svävade över Arvika ...

Lördag eftermiddag, 15 nov. 2014, var det härligt att finnas på plats i Arvika Konsthall dit Mikael Johansson och projektet "Arvika läser" bjudit in Birgitta Ulfsson och hennes ackompanjatör Lowe Pettersson för en show i Tove Janssons ande och anda. Vi bjöds på "Höstvisa" och andra hämtade ur Mumindalens visskatt och hela tillställningen inramades av konstnären Elisabeth Gothes målningar. Det är sådana stunder som novembers grårusk känns helt ovidkommande när man hänfört intar ett program som detta!
   I Arvika kommun har man sedan projektet "Arvika läser" startade ägnat sig åt just Tove Janssons mångsidiga produktion, där även konsten spelar en viktig roll och det var den, konsten, som Birgitta Ulfsson främst ägnade sig och oss åt denna lördageftermiddag, med mången dråplig skröna och ett lika stort allvar när det gäller att förhålla sig till den både sköra och orädda konstnären och människan Tove Jansson.

Berlinerbilder

Denna diktsvit ingår i boken Frihetens tyglar, som utkom 1977.

Dikterna är alltså skrivna på det tudelade Tysklands tid, när muren

fanns och därmed en ytterst konkret, smärtsamt konkret, gräns

mellan "öst och väst".

I

Resa till våren

Tur och retur

2.klass

Muren öppnar sig

Vi åker från en stat

till en annan

Tåget glider från ett land

mot samma land, samma folk

och språk

Ett Januariansikte, fyllt

av svällande knoppar

Efter en vecka slår björklöven ut

II

Hennes man förlorade sitt arbete

när freden kom. Han var banktjänsteman

1945 fanns inga mark att räkna

Vid fruktostbordet

ser hon upp från tekoppen

säger allvarstyngt:

    Om framtiden vet vi så lite

    men måtte vi förskonas

    från kommunismen

Att inte kunna vrida sig ur

sitt lands historia

III

Varje jämnt klockslag

avgår turistbåten från bryggan

vid Wannsee

Det blåser friskt

Från däck ser man till höger

en stor badanläggning och bortom den

ön där Göring höll till

På vänster sida dyker påfågelsön upp

Träden skimrar i grönt

Lyssnar man uppmärksamt

hörs fåglarnas hesa skrik

- ljudet från klirrande hakkors

som putsas och putsas

på nytt

Aprilvinden sliter i den svartrödgula flaggan

som fransas där sömmen gått upp

IV

Elefanterna på Zoo

ser trötta ut, som om

de levat redan på Bismarcks tid

Barnen tigger glass, de vuxna

tuggar på stora salta gurkor

En fyrhornad getabock går lös

på staketet

Den vithövdade örnen, skänkt

till djurparken av Robert Kennedy

(med fru) under parets besök

i Västberlin, fyller 200år

i sin bur, På andra sidan nätet

sliter gamarna i döda råttkroppar

far skränade omkring

eller sitter kurande tysta.

(Den vithövdade örnen är USA:s nationalsymbol.

År 1976 firades 200-årdagen av Förenta Staternas grundande.)

V

På kaféväggen ovanför bordet

hänger ett inramat anslag

AUSZUG AUS DEM GESETZ ZUM SCHUTZE

DER JUGEND IN DER ÖFFENTLICHKEIT

i hederlig gammal frakturstil...

(Den tyska texten betyder följande:”Utdrag ur lagen till skydd för ungdomen i offentligheten.”)

VI

Det är högt i tak hos östflyktingen E.

som håller på att mura sig inne i humanism

Från fönstret ser han kyrkan, gamla hus

ett par gator och det gula tunnelbanetåget

som drar iväg genom den sotsvarta kartbilden

När sista vagnen försvunnit

fastnar hans blick på kyrkväggen:

FREIHEIT FÜR HORST MAHLER!

(Horst Mahler, radikal advokat från Berlin. Avtjänar för

närvarande ett långvarigt fängelsestraff för samröre med den

s.k. Baader-Meinhofligan, vilken han senare helt tagit avstånd från.)

VII

Neue Wache, Östberlin

”Varför sparkar de så konstigt med bena?”

frågar fyraåringen vid vaktavlösningen

”Till minne av fascismens och militarismens offer”

står det inuti rummet där ljuslågan fladdrar

längs kransprydda stenväggar

Dessa blankputsade stövlar –

(Neue Wache i Östberlin är en minnesplats för de offer

som nazismen krävde i Tyskland. De militära vaktposterna

utanför monumentet följer helt den militära disciplinens

millimeterskala, vilket kan ge ett något förbryllande intryck.)

VIII

Folk hänger ut ur fönstren

vilar armarna på solblekta

sidenkuddar. Pratar, tittar

Gamla hus med grinande antika

gudar över portarna

Den av kulor och tid

söndervittrande klassicismen

Bakgård på bakgård på bakgård

Allt mindre och mindre sol

Blekare barn

Det tar lång tid för tvätten

att torka

Ungar som samlats

kring en kromblank cykel

Två små turkiska vimplar

Över styret lyser stadens

saligaste långfredagsleende

                    (Kreuzberg)

IX

Vid Wittenbergplatz

gnider en trashank

sitt munspel

mot höstlövstorra läppar

Hans blick riktas bakåt

som en felvänd kikare

Bleckburkens myntskrammel

en skarv i musiken

Bortom trafikljusen

reser sig Ka-De-We

Ett monument över den västerländska

fattigdomen där ensamhet växlas

mot varor och sedlar förvandlas

till skratt

(Ka-De-We, förkortning för det stora varuhuset Kaufhaus des Westens.)

X

Karl Marx-Platz, Neukölln

– ett litet trekantigt torg

fyllt med felparkerade bilar

Neukölln är en stadsdel i Västberlin.

XI

Potsdamerstrasse, skymning

Mellan bilhallar och bankpalats

ligger ölkrogarna med vidöppna dörrar

Små hotell där hororna

väntar och röker

Brecht visste att kalla dem vid namn

Han kände till var plånboken trycker

i borgarkavajen

Där trycker den än idag

Därför glöder det snabba bloss

på Potsdamerstrasse

i skymningen

XII

Tyskland – en avhuggen mask

Varje del tror sig äga huvudet

Chamberlains ande svävar över Europa

Hans kranium bärs upp av två stora duvor

TVÅ SPRINGER-BALLADER

(Måndagen den 12 april 1976 kunde man i den Springer-ägda

Bild-Zeitung läsa två artiklar om dödsfall. I det ena fallet

rörde det sig om en engelsk ridhäst som fått hjärnblödning,

i det andra om en  ihjälslagen kvinna i Västberlin.)

Wide Awake – in memoriam

Efter ridsegern i Badminton, England

föll  wide Awake ner död

framför drottning Elisabeths fötter

Dödsorsak: hjärnblödning

Prinsessan Anne och hennes man, Mark Phillips

var de första att trösta den bedrövade

ryttarinnan Lucinda Prior-Palmer (21)

Tvåbarnsmor mördad i park

Klockan 7.30 om morgonen

upptäcktes på en parkeringsficka

nära s-Bahnhof Humboldthain, Wedding

ett halvklätt kvinnolik

Den 1.60 långa mörkhåriga kvinnan

(som bar imiterad skinnjacka och

bruna läderstövlar) uppvisade

svåra skallskador

Förmodligen föll hon offer

för en sedlighetsförbrytare

Den död, 48-åriga änkan Ursula Hechel

bodde senast på Gneissenaustr.98 i Kreuzberg

han hade två barn i Västtyskland

En grannfru: Ursula var alkoholist

och levde på socialhjälp. Hon bodde

hos sin 52-årige vän Robert D.

i dennes enrumslägenhet på

bakgården. I december

blev hennes supande för

mycket för Robert (som själv

brukar spela munspel på krogarna

i Kreuzberg); han skilde sig från henne

Sedan dess  har man mycket sällan

sett till den smala, slarvigt klädda

Ursula Hechel – inte ens på Bayrischen

Imbiss-Stube där hon brukade svepa

sin morgon-vodka.

Krogvärden Valentin Blum:

På sistone levde kvinnan av att samla flaskor

som hon sedan sålde. Hon for kors

och tvärs i stan för att leta tomglas

Tre plastpåsar med använda kläder

och tomma flaskor hade Ursula Hechel

med sig när man hittade henne

Ur en blodig sten vrider Axel Springer

sedlar och mynt, sedlar och mynt

(Dessa två "Springer-dikter" följer mycket noggrant Bild-Zeitungs

text och språk. Kreuzberg och Wedding är stora arbetar-

stadsdelar i Västberlin, S-Bahn är den DDR-ägda tunnelbanan,

som trafikerar även Västberlin. Den västtyske tidningsmagnaten

Axel Springers arbetsmetoder skildras på ett åskådligt sätt i

Heinrich Bölls (filmatiserade) bok Katharin Blums

förlorade heder.