Många av mina vänner är iakttagare av fåglar. De ser flygfän
överallt och även om de inte ser utan bara hör så vet de vilken sort det är.
Det märkliga är att ingen av dessa fågelskådare kommer från mina hemtrakter i
norra Värmland. De kommer från storstan nästan alla och jag har funderat en del
på det faktum att vi, vi skogsutbölingar (i alla fall jag), inte kan namnet på
det som nyss kvittrade eller flög upp ur snåren. Är det deras längtan,
stadsbornas alltså, till naturen som gör att de också inhämtat kunskapen?
Man brukar också säga: Man ser inte skogen för alla träd.
Träden verkar stå i vägen, de liksom skymmer utsikten. På avstånd ser man
skogen, den i solnedgången rodnande tallskogen, den varma granpälsen en solrik
vårvinterdag med björkarnas violetta svepning innan försommarens hela färgskala
bryter fram.
Men när man följer stigen in i doftriket, in i skogen,
stiger träden fram, stam för stam och hälsar dig välkommen. Den rumänske poeten
Nichita Stanescu skrev i en dikt: ”Det är inte du som ser träden, det är träden
som ser dig.” Så kan man tänka, men jag vill nog gärna tänka att det är ett
möte, ett ordlöst möte mellan träd och människa, mellan natur och kultur om man
så vill.
När jag tar mina återkommande promenader i grannskapet styrs
mina steg utan min medvetna vilja mot Hänsjön, vid vars strand den idoga bävern
gnager ner nog så grova lövträd. De spetsiga, ”nervässade” björkstammarna
liknar stora pennor som någon i hast lämnat och försvunnit. Och budskapet, var
finns det? Hur tyder vi det språk som naturen skriver sina årstider på?
Sommarens alfabet, finns det någon kurs att anmäla sig till?
I
luften hänger en ormvråk,
i
tystnaden vilar en vind,
i
trädet vaknar ett språk:
Källans klara
sorlande
sakta susning, hör!
Himmelska,
höga solens strålar
le
mellan löven:
Tystnen,
lyssnen,
naturen
sjunger skogarnas sång
(Citat Carl Jonas Love
Almquist)
Lika lite som skogen kan vi människor leva vårt eget liv. Vi
är beroende av varandra, vi hämtar kraft, syre, mat, virke, utsikt – och insikt
– ur skogen. Vi omges av den, ingår i den och utan skog finns ingen framtid
vare sig i Värmland eller i världen.
Nej, någon fågelförståsigpåare är jag icke, men älskar
förstås deras sällskap, deras närvaro i omgivningarna och i själen. Koltrasten
är inte bara min utan fosterlandets nationalfågel och dess sång fyller
verkligen sinnet med sommarens vackraste vemod. Just när jag pickar ner dessa
rader kommer en sång farande genom rummet, vacker och lite sökande. Det är Nina
Ramsby som tolkar Anna Järvinens sång, ”Koltrasten.” Lika lite som att naturen
är en tillfällighet är inte heller detta det. Nina Ramsby kommer i julis sista
söndag att tillsammans med Ludvig Berghes Trio att gästa Heidruns trädgård,
liksom förhoppningsvis en koltrast.
Bengt Berg
Inlägg
