Ett familjealbum, en krönika

En familjehistoria i 1900-talets svenska arbetarrörelse

”Ljus över landet, det är vad vi vilja!” Så löd ungsocialisternas paroll 1909 när man ville höja kulturens och folkbildningens fana i kampen för ett mera rättfärdigt samhälle. Jag kommer att tänka på denna maning när jag vandrar runt i Sandvikens konsthall och ser Solveig Norrmans livsverk hängande på väggarna. Ute råder ett vårvintergrått dis men här inne är det varmt och än varmare blir det när folk strömmar till – i massor.

Med ett 50-tal tavlor och ett antal dokument förmedlas ”En familjehistoria i 1900-talets svenska arbetarrörelse”. Det är rörande vackert, hoppfullt och med en osviklig tilltro till människornas förmåga att dana sitt samhälle, sin egen framtid.

Själva anslaget är djupt personligt och en av huvudpersonerna i berättelsen är Einar Norrman, som under sju års tid var LO:s andre ordförande, fram till 1955 då han helt sonika togs av banan anklagat för att hysa kommunistiska böjelser.

Detta hänger med som en skugga över den annars så prunkande optimism som den svenska arbetarrörelsens uppkomst och tidiga utveckling för med sig. Pionjärer som Fredrik Ström, Fabian Månsson och Kata Dahlström finns avporträtterade, vajande röda fanor och än idag aktuella krav som: ”EFFEKTIVA ÅTGÄRDER MOT ARBETSLÖSHETEN BLAND DE UNGA”, kampen för fred och mot militär rustning och – inte minst – bilder ur det egna familjealbumet.

Bilderna är försedda med vackert broderad skrift och utgör tillsammans en katalog över alla de rimliga krav som folket rest under decenniers lopp. Både för den unga generationen, men också för våra utifrån kommande medborgare, är detta en mycket intressant historielektion. Och en mycket levande protest mot den stora glömskan som dagens nu-fixerade samhällssyn står för.

Själva vernissagedagen där i Sandviken blir också den en familjesammankomst, då konstnärens barn och barnbarn kommit från när och fjärran. Solveig Norrman har fyllt den vackra utställningssalen inte bara med konst utan också med musik. Till en början klassiska sånger av 1 maj-karaktär, så italienska Bella Ciao-låtar, men också Dan Anderssons kolvedsmelankoli och givetvis chilenska kampsånger.  Och mot dagens slut, live musik av ena dottern, Stina Berge som kompades av Karin Renberg, när hon framförde egna sångtexter.

Solveig Norrman har genom åren förenat å ena sidan, som denna utställning så väl vittnar om, arvet från arbetarrörelsens värderingar och förhoppningar och å den andra: engagemanget för världen bortom Gustavsfors där hon numera lever och verkar. Det är främst Latinamerika och Chile som hon både bott i och inspirerats av.

Att få denna bildkrönika samlad och permanent visad är en förhoppning som borde gå i verkställighet i en tid då det politiska minnet är datumstämplat, när självcentrering och ekonomisk privatisering breder ut sig och när det är löpsedlarna i stället för historieböckerna som lär oss något om vår samtid.
Ljus överlandet, det är vad vi vilja!