torsdag 31 december 2015

Nytt är året (2016)



Nytt är året,
ännu inte en dag gammalt
och ändå vet vi
att det bara är en fortsättning,
att solen kommer att gå upp
att solen kommer att gå ner
och en och annan nymåne

Vi vet att våra önskningar
är som maskrosfjun
Vi blåser dem
i goda tankar
ut över världen,
vi andas och tänker,
vi leker vuxna
men vi borde vara barn på nytt

Mörkret tätnar,
inte ens solen hjälper
Dagarna som möter oss
är fyllda av en stilla längtan
Den heter medmänsklighet
och är inte googlebar
Medmänsklighet
är inte till salu och
den kan inte köpas på Blocket
Men den finns i din tomma hand
om du öppnar och ser

Vi måste lära oss av katten:
Detta att se i mörker
i och genom mörkret
Bara så kan vi möta
de kommande dagarna
Bara så kan vi möta varandra
Bara så kan vi lyssna
till alla de språk
som vi inte förstår

Låt oss börja med vinden!


            (31/12 2015)

måndag 7 december 2015

Frukost med Nobelprisguldkant

Morgonen efter det värmländska lussefirandet i spegelsalen på Grand Hotel är det dags att hacka huvudet av frukostägget. Det känns lite overkligt att sitta där och avnjuta svart kaffe och samtidigt blicka ut i decemberdiset – mot Strömmen, slottet, riksdagshuset. Under fyra års tid var denna vackra del av Stockholm min veckovisa vistelseort, men det känns redan så avlägset.

Ännu har jag inte upptäckt att årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, tillsammans med sina vänner från Göteborg, översättarna Kajsa Lindsten Öberg och Johan Öberg är sysselsatta med samma sak: frukost. Ersatz, det utmärkta förlaget, har gett ut böckerna på svenska och vi har med ett par av dem som reselektyr.


På baksidan av Kriget har inget kvinnligt ansikte står det i stora guldbokstäver:

"DET FINNS BARA
EN ENDA UTVÄG:
ATT BÖRJA ÄLSKA
MÄNNISKORNA.
ATT FÖRSTÅ DEM 
MED KÄRLEKENS 
HJÄLP."

Svetlana tycks vara helt befriad från fåfänga eller världsligt högmod. Glad är hon förstås och hon ställer intresserade frågor om Värmland, vad folk arbetar med i min hemby och hur många som bor där. Framför sig har hon och hennes översättare en intensiv vecka och bakom sig har hon ett helt liv av dramatiska händelser och dessa böcker som rymmer så många röster, som har plats för alla dessa annars bortglömda människor, allt lidande och denna märkliga förmåga att leva vidare, trots allt –




"Jag är en själens historiker", har hon sagt och:
"Evighetens skälvning – den som ständigt finns i en människa."



Återstår bara att gratulera en gång till och hälsa Välkommen till Värmland!

Värmländska Sällskapets lussebal på Grand Hotel



En vecka i förväg firar Wermländska Sällskapet i Stockholm sin traditionella lussebal på Grand Hotel, ett i Stockholm centralt beläget ställe som man gående passerat en och annan gång. Jo, en gång var jag innanför dörrarna och det var när Dalai Lama gästade stan och Elisabeth Härenstam och jag hade fått audiens i anledning av hennes barnbok En enda rödklädd unge, med förord av Dalai Lama. Men annars har man inte haft plånbok eller anledning att stövla in. Men nu, 5 december, skulle Gun-Britt och jag få våra medaljer som årets värmlänningar och därför. Ett pling i mobilen på morgonen fick os att ta bilen tvärs över landet, eftersom alla tåg var inställda. Stormen ... ja, ni vet.






















Kalaset ägde rum i spegelsalen på Grand, där vår landsmaninna Selma Lagerlöf mottagit Nobelpriset i litteratur 1909, tolv år innan hon och landets kvinnor fick sin rösträtt. Mycket folk var det, högtidsklädda och värmländska, ingifta eller så, men värmländska. Och sjöngs gjordes det, god mat på fina fat, glasstårta med sprakande tomtebloss, tal av en från Uppsala inkallad inspektor Burman och så medaljutdelning. Björn Sandborgh höll ett vackert tal och sällskapets ordförande Nils Gunnar Billinger gav oss diplom och medaljer. Applåder följde och en tår i ögonvrån.

Hur det känns att vara årets värmlänning? Bortsett från den flådiga miljön, slipsen och nyputsade skor kände s det som vanligt. Det har ju blivit en vana detta med att vara värmlänning i allmänhet, nordvärmlänning i synnerhet och framför allt en av alla oss som bor i den här världen, inom och utanför Värmland.

STORT TACK för priset, vi känner oss mycket hedrade och väldigt värmländska! Ett rejält tack också till Hans A. Olofsson som förutom att vara klubbmästare också telefonledes guidade oss in i staden och såg till att vi fick en alldeles egen P-plats. Det är sånt som behövs en dag som denna.