Och idag blir det Malung och Wille Toors jordafärd/himlaflykt. Träffade honom senast i ett tält i Riddarhyttan i somras, vi gjorde ett program på den s.k. Motståndsfestivalen, en jubelföreställning tack vare Wille. Jag minns hans lysande ögon när han försvann in i musiken, den svepande stråken och den stora glädjen som lyste runt hela gestalten. Denna kväll dröjer sig kvar, likson en annan, hos Willes spelkompis Hasse Rosén, i dennes spelstuga i Yttermalung där vi träffats för att snickra ihop en "show" som skulle heta "En kväll i Vargstuguriset med Trio de Cult". Artistnamnet var förstås Willes idé.
Ja, så är det med oss människor. Vi kommer och vi går, vi finns en stund på jorden. Snart tänds första ljuset i advent.
Och ett skall lysa särskilt för denne vidunderlige spelman – och framför allt människa som var och är Wille Toors.
Tack för alla glada, underbara stunder, Wille!
fredag 28 november 2008
onsdag 26 november 2008
Jublets kategorier
"Det gäller att hålla jublets kategorier vid liv", hör jag Göran Tunström säga i radion, för en dryg halvtimme sen. Inför radioföljetongen Juloratoriet som ska sändas på nytt. Det var kyrkofadern Augustinus som uttryckt sig så, apropå musikens väsen. Det är vackert, smärtsamt vackert. Det heliga, det namnlöst heliga. Och rösten som finns där, utan kropp men fylld av liv. En liten ynka radioapparat på en träbänk, en novemberkväll: rösten som lever, Tunström som jag träffade så glest men så intensivt när det kom sig. Borta, död. Allt utom rösten. När jag ser en bild av honom är den obligatoriska tanken: Så synd att han är borta! Vi träffades här i Värmland, första gången i Karlstad när han läste sin Gunder Hägg-novell som ingick i Prästungen. Det var väl i början av 70-talet, vi fick publicera en text i Rallarros och jag var överlycklig över det korta, formella samtalet, som sedan skulle växa till en lång, vindlande vänskap. Jag ser på bilden: död, men så hör jag rösten: liv. Röst till tröst, och saknad.
tisdag 25 november 2008
Summarisk novemberrapport
November började varmt och härligt när Comboio firade 10 svängiga år på Museicafeet i Karlstad, Comboio bidrar verkligen till att göra Karlstad lite mer karibiskt! Det var 1 nov, en lördag, en alldeles ovanlig lördag i början av november 2008. • Och nästa helg var det Karlstad igen, bokmässa just på museet och vi var där med Heidruns böcker och bland dessa ingår såväl lettisk poesi som Gunnar Svenssons öden och äventyr Jorden runt. • På nästföljande måndag klev jag på bussen tillsammans med Täppas Fogelberg, som kvällen innan varit och pratat för en fullsatt salong på Heidruns, ett trevlig samspråk genom Fryksdalen kostade vi på oss. Jag på väg mot Orust och Henåns mycket trivsamma kulturhus, en Kura Skymning-kväll. • Upp i ottan och en buss mot Göteborg, och tåg mot Stockholom. Där, på kvällen möte med kollegor i Författarförbundets hus, den gode vännen Göran Bergengren finns där, och därmed mycken värme. Ny natt, upp i ottan – mot Arlanda > Riga, där jag ska vistas några dagar för att bland annat presentera det lettiska urval av mina dikter som på svenska heter Av skog är du kommen. De goda vännerna Juris Kronbergs och Knuts Skujenieks fyller tid och rum med skratt och tankar. • Direkt hemkommen till svensk mark, över till tåget > Kristinehamn och en kvällsträff med Vasaorden av Amerika, Logen Kristina Nr 656. Hem efter långa dagars färd mot natt får jag lifta med Maud och ALf Brorson, Gott sei Dank! • Onsdag 19 nov. är jag inbjuden till Sara Broos "Eftersnack" i SVT/Karlstads soffa, som jag delar med de unga filmbegåvningarna Jonas & Jonas, Bergergård resp Holmstrand. • Så Turistting i Sunne, där Heidruns Bok & Bildcafé tilldelades årets entreprenörpris, vilken var rena rama surprisen. Men kuligt, förstås. •
Och här är vi, klockan är sjutton minuter i, nej 22 minuter i för min går fem minuter före efter sista ställningen. Detta skrevs bara för att jag själv skulle ta reda på vart jag och november tog vägen... I fortsättningen hoppas jag att det ska bli lite mer substantiella texter.
Allt gott, varma fötter!
lördag 22 november 2008
November med frost under sulan
Snart är november förbi,
vem sörjer mer än jag denna missaktade månad?
Så förväntansbefriad den är.
Och ändå så fylld med överraskningar.
Att stå på en novemberperrong och vänta på tåget
är som att invänta en förlösning,
man kliver på och följer med,
det spelar ingen roll vart
tåget är på väg,
fram kommer man alltid
– och där står november tåligt väntande, utan krav på vare sig
kram eller tacksamhet, bara finns där i blek eftermiddagssol,
med en svart fladdrande halsduk
och lätt rodnande kinder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)