Septembers sista dag med frost på rutan, dimmor över myren, vattnen
och kylig luft i postlådan där morgonens nyheter ruvar. Huttrande trycksvärta
med rubriker som svider. Det är mycket som gör ont, som smärtar, som trängs i
ens sinne.
Riksdagens högtidliga öppnande. Eller Riksmötets, som det
formellt heter. Allt traditionsenligt och det är som vanligt kungafamiljen som
anländer sist. Drygt 100 av riksdagsledamöterna är nyvalda, fyllda av förväntan
och inre jubel. Minns själv hur det var för fyra år sedan, hur stoltheten pyste
i bröstkorgen.
Minns också den stora värme som samlades på Sergels torg när
vi manifesterade för människovärme och mot främlingsfientlighet, en brokig
samling människor, som tågade förbi slottet och till Mynttorget för en
manifestation. Detta med anledning av att sverigedemokraterna kommit in i
parlamentet. Nu är de dubbelt så många …
Vad gör vi? Jag menar att det räcker inte med att enbart
peka finger och slå sig för självtillräcklighetens bröst. Det räcker inte med
att ”ha rätt”. Vi måste tänka och agera konstruktivt. Vi måste återupptäcka
Sveriges landsbygd – jag bor visserligen där, men också jag har mycket att
begripa och utforska. Vi måste kritisera den bedrövliga politik som lett till
Migrationsverkets förlamning och kommunernas tota off side-läge. Vi måste
koppla in den medmänskliga värmen och den klarsynta analysen: hur har det
kunnat bli så här. Och: hur förändrar vi denna utveckling? Tillsamman har vi
styrka att agera som medmänniskor, samhällsmedborgare och skapare av det nya,
solidariska samhället!
Inlägg
