Av skog är du kommen …

Många av mina vänner är iakttagare av fåglar. De ser flygfän överallt och även om de inte ser utan bara hör så vet de vilken sort det är. Det märkliga är att ingen av dessa fågelskådare kommer från mina hemtrakter i norra Värmland. De kommer från storstan nästan alla och jag har funderat en del på det faktum att vi, vi skogsutbölingar (i alla fall jag), inte kan namnet på det som nyss kvittrade eller flög upp ur snåren. Är det deras längtan, stadsbornas alltså, till naturen som gör att de också inhämtat kunskapen?

Man brukar också säga: Man ser inte skogen för alla träd. Träden verkar stå i vägen, de liksom skymmer utsikten. På avstånd ser man skogen, den i solnedgången rodnande tallskogen, den varma granpälsen en solrik vårvinterdag med björkarnas violetta svepning innan försommarens hela färgskala bryter fram.

Men när man följer stigen in i doftriket, in i skogen, stiger träden fram, stam för stam och hälsar dig välkommen. Den rumänske poeten Nichita Stanescu skrev i en dikt: ”Det är inte du som ser träden, det är träden som ser dig.” Så kan man tänka, men jag vill nog gärna tänka att det är ett möte, ett ordlöst möte mellan träd och människa, mellan natur och kultur om man så vill.

När jag tar mina återkommande promenader i grannskapet styrs mina steg utan min medvetna vilja mot Hänsjön, vid vars strand den idoga bävern gnager ner nog så grova lövträd. De spetsiga, ”nervässade” björkstammarna liknar stora pennor som någon i hast lämnat och försvunnit. Och budskapet, var finns det? Hur tyder vi det språk som naturen skriver sina årstider på? Sommarens alfabet, finns det någon kurs att anmäla sig till?

                      I luften hänger en ormvråk,

                      i tystnaden vilar en vind,

                      i trädet vaknar ett språk:

                      Källans klara

                      sorlande sakta susning, hör!

                      Himmelska, höga solens strålar

                      le mellan löven:

                      Tystnen, lyssnen,

                      naturen sjunger skogarnas sång

                                            (Citat Carl Jonas Love Almquist)

Lika lite som skogen kan vi människor leva vårt eget liv. Vi är beroende av varandra, vi hämtar kraft, syre, mat, virke, utsikt – och insikt – ur skogen. Vi omges av den, ingår i den och utan skog finns ingen framtid vare sig i Värmland eller i världen.

Nej, någon fågelförståsigpåare är jag icke, men älskar förstås deras sällskap, deras närvaro i omgivningarna och i själen. Koltrasten är inte bara min utan fosterlandets nationalfågel och dess sång fyller verkligen sinnet med sommarens vackraste vemod. Just när jag pickar ner dessa rader kommer en sång farande genom rummet, vacker och lite sökande. Det är Nina Ramsby som tolkar Anna Järvinens sång, ”Koltrasten.” Lika lite som att naturen är en tillfällighet är inte heller detta det. Nina Ramsby kommer i julis sista söndag att tillsammans med Ludvig Berghes Trio att gästa Heidruns trädgård, liksom förhoppningsvis en koltrast.

                                                                                        Bengt Berg