Tredje söndagen i Heidruns trädgård: 19 juli 2015

"Alltid på en söndag kl. 17.00" lyder appellen och den tredje söndagen i år bjöd på ett strålande vackert väder och ett program som trollband den fullsatta trädgården. För andra gången gästade det svensk-portugisiska bandet STOCKHOLM-LISBOA PROJECT Heidruns trädgård, delvis med ny uppsättning men med samma fina blandning av portugisisk fado och svensk folkmusik. Underbart helt enkelt, vackert och vemodigt och med
stort konstnärligt framförande.
   Tyvärr strejkade iPhoto-apparaten när Ismael Ataria och hans kompis Anton Höber bjöd på dikt & datt, visor och prat, men de fanns på scenen i andra halvlek.
   Susanne Gerstenberg, som översatt "Till flaskpostens mottagare" av den tyske författaren och poeten, radiomannen och poesiambassadören Michael Augustin, växelläste med trädgårdsvärden Bengt Berg ur denna behändiga lilla bok.

Värmland/Världen

Bruk av jord

Det här är första delen av en dikt, Bruk av jord, som jag skrev i slutet av 1970-talet och som ingår i boken Av skog är du kommen. Denna bok skrev jag tillsammans med Per Helge och fotograferna Kay Cuthbert och Staffan Jofjell bidrog med svartvita bilder från lands- och skogsbygderna runt om i Värmland. Jag håller på att ställa samman mitt mångåriga diktskrivande till en bok som beräknas utkomma i tidig höst: Dikter genom 40 år. Men bilderna är nytagna under kvällens promenad i min nuvarande hembygd, Fensbol i norra Värmland.

När klöverstjälken brister

är hässjan torr nog att köras in

Nattdaggen och åskskuren försinkar bara

ett par timmar; jordisk kunskap

är svår att uppbringa i böcker,

tumavtryck med koskit skämmer

uppslagsverken

Hagelskuren fick kornet på knä
som efter älgars nattviste

Efter en slåttersommar

har högaffelns träskaft

och skinnet i handflatan

hunnit bli goda, grova vänner

Arbetet har möjliggjort detta möte

Nelson Mandela

Dessa dikter skrevs i mitten av 1980-talet och publicerades i Handels, det vill säga de handelsanställdas tidning. Då rådde ännu apartheid i Sydafrika och Nelson Mandela satt i fängelse.
Konstnären Leif Nelson gjorde de grafiska bilderna.

I

I 

Kanske är det barnet

som måste säga det,

lyssna: Det finns svarta och vita,

det finns fattiga och rika, det

finns så många olika

men det är bara

utanpå …

II

Det är inte bara apelsiner

utan också handbojor

Det är inte bara druvor

utan också fotsulor

Det är inte bara majskolvar

utan också batonger

Det är inte bara tomater

utan också tårgasbomber

Det är inte bara plåt

utan också hud

Och under huden – blod

Och i blodet – sång

Och i sången – ett frö

som kan slå rot

också i oss

En gång, kanske i morgon

eller om ett år på våra bord:

Apelsiner, druvor, majs, tomater

Och vi kan äta utan skam

av det fria Sydafrikas

fria skördar

III

Som att brottas

med sin egen skugga

Som att fly

från sin egen skugga

Som att låta det förflutna jaga nuet

och tro att framtiden finns

i det förmultnade trädets rötter

            Kom vind, sopa rent!

            Kom sol, släpp skuggan fri!

            Kom morgon, öppna daggens kåpa!

Vi ger varandra solen!

Bengt Berg

Vi ger varandra solen!

1

Övervintringens tid och på dessa breddgrader endast enstaka strövargar

Fårflockarna har dragit in till städerna, lämnat pälsen åt storviltsjägare,

lantliga pälsfabrikanter eller helt sonika kråkorna

Vargarna, ytterst förvandlade, förvanskade

har intagit sina platser vid podiet

varifrån de sänder ut vetenskapliga vittringar mot framtiden

som de försöker finfördela i lämpliga doser för den församlade allmänheten

(d.v.s. ett statistiskt genomsnitt av den svenska valmanskåren).

Lagom skrämmande är profetiorna – det får inte lukta blod,

får inte lukta något alls, syntetiskt som en ostmacka på tåget

eller ett prinskorvknippe i ICA-frysen: Innehållet

får absolut inte läcka ut, det har blivit praxis – i möjligaste mån …

Blodet är rött och hett, alltför närbesläktat med själva livspulsen

Men  k y l a n  och  m ö r k r e t , framtidens radarpar

i den arktiskt mörka, kallt kärnkraftslösa vinternatten!

Vargarna ylar bortom skogsranden, varnande, värnande

den starkes rätt, den mätta magens rätt att vara mätt

            : och du skall vandra i arbetslöshetens mörker

            : du skall hungra och huttra

            : du skall treva dig fram genom dödsskuggans dal

– så lyder texten i vargarnas Västerås, schakalernas Stockholm, gamarnas Göteborg

Alla dessa falska skinn! Alla dessa blandekonomiska får i ulvakläder,

All denna förvandlings- och förvanskningskonst

Och socialdemokraternas löntagardans

på moderaternas slaka framtidslina!

– Varg i veum, varg i veum …

2

Rom byggdes inte på en dag

Kärnkraften avvecklas inte under en natt

Tusen och åter tusentals år tar det

att tillnärmelsevis sudda ut de spöklika spår

som vi tillåtit uppstå på vår samtids samvete

I urminnes tid

fyllde solen våra kroppar

med kraft och värme, vargskinnsmännen

drog solen ur flintstenen, tvingade elden ur träet

– gnistor i mörkret, gnistor i ljuset  

Deras solhjul rullar ännu på klippan!

3

(motsång; medsols)

De syntetiska vargarna

glömmer att våra kroppar är kraft,

att våra liv är levande och att inte ens döden

förmår stympa handen mellan våra kroppar

De försöker få oss att inte behövas

annat än som varuframställare

och varukonsumenter, vi blir siffror

i databankernas fjärrskådande, framtidsstyrande maktcentraler,

vi blir förintade viljor, bortsprungna barn i skogar

där trädens namn för länge sedan är glömda

De utnämner oss till lyckliga glada trygga

De döljer makten inom sig, de kastar slipsen

och säger ”du” och låter oss bära löjets skimmer på våra läppar

De låter våldet spinna i oss som en katt med indragna klor

beredd att störta över näbbmusungen

och leka den till döds

D e  bygger  v å r t  samhälle där vi slår vanmaktens knogar

blodiga mot varann i stället för att fläta fingrarna samman

till en lång seg vilja av senor kött och blod

De bygger våra boningar mot höjder vi aldrig skall uppnå

men sänker våra kroppar i glömskans mull

när produktionspulsen upphört att följa lönsamhetens kronometrar

De föser oss så tätt samman

att vi inte får plats för att spänna ut vår innersta viljas vingar

4

Våra barn

följer fortfarande

fjärilens fladdrande flykt

– hur länge till?

Jorden, luften,

vattnet, solen

En människa på två ben,

i hennes ådror brusar livets sång

Jorden är hennes stora hem, himlen

det väldiga stjärnetaket, marken

under henne är golvet ur vilket

hon gräver fram födan

Vindarna – väggar

och vattnet den rytm

som en gång vaggade livet

från minsta ägg

bortom puls och tid

Fåglarnas sång kostar örat intet

Solens värme flödar över, forsarnas

dånande kraft, vågornas vaggande vila

Utgångspunktens enkla konturer

5

Runt om reser sig ur arbetet samhällen

och vi befolkar dem med våra liv, nedärvda

från samlarstammarna och jaktfolken

Ur bergen hämtar vi malmen, ur vattnen

lyfter vi de silversprattlande fiskarna, ur skogen

hämtar vi ved för värme och fartyg och böcker

Ur hjärnan växer redskapen fram som möjliggör tid

och oförbrukade krafter, som förmår befria människan

men också binda henne till tingens ordning och maktens bojor

Ur människan stiger både människa och icke-människa,

ur natten bryter dagen fram, ur dagen natten

6

Vargskinnet beskyller oss för att hysa känslor

Som husdjur i våra kroppar, förvånas över

att vi vågar vara människor – inte bara idag

utan också imorgon och om hundra

och hundra och tusen år och än längre

De vill inte inse

att vi ser med deras ögon

som ännu inte är födda, utan att sänka blicken

Att också deras barnbarnsbarns händer

ropar efter verktyg och arbete

precis som våra tankar törstar efter hav

som saknar kärnvapenbärande u-båtar

och stränder utan oljedränkta ejdrar, att vi

nu kräver full insyn i cancerjournalerna

och att vi vägrar godta bortförklaringsmodellen:

den drunknar ej som hängas skall …

De kan inte förstå

att våra fötter   m i n n s   gräset daggvått,

mjukt mellan kropp och jord,

mellan rymd och det minsta jordeliv

Att våra kroppar fortfarande värms

av samma sol som på bronsåldersfolkens tid

De fattar inte

att gubben med sparkstöttingen

hellre återser en vägglus från 30-talet

än uthärdar tanken på den högst osannolika läckan

i ett av 80-talets kärnkraftverk

7

Vi vill inte lägga våra efterkommandes liv

i andra händer än våra egna

Vi vill äga våra händer och våra verktyg

nu, och i framtiden

N y å r s d i k t

Ett nytt år kommer sällan ensamt,

i släptåg hänger alla de föregående

dagarna, som snäckor trädda

på ett snöre av vind, fyllda av

bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett

med årsringens sigill; efter några månader

kan man köpa det nyss nya årets almanacka

till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel

för att vi skall försonas med gnistregnet

från nyårsraketerna som försöker överträffa Karlavagnen,

medan champagneklirret alltmer låter som någons hemväg

över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,

precis som julen nyss gjorde oss till barn

– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser sin längtan

tillfälligt gå i uppfyllelse medan

vi vuxna ser till att de levande

ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det

som vi inte vill skall hända, inte skall hända,

att det nya årets morgnar skall vara lika skinande nya som oliverna

innan de landat i Quattro Stagioni-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,

som att oförmodade leenden kommer att dyka upp

i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,

att vårdagjämningen, att den blomstertid,

att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas av den

alltid lika aktuella frågan:

Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?

        Bengt Berg

Vid dagens slut I

Är det inte så att vi bär med oss olika grundackord. Det kan vara stadens ljud och brus som strömmade mot en redan i moderslivet, eller kustlandskapets öppna horisont, många känner igen sig det uppodlade kulturlandskapet- För mig är det skogen som gäller, dit återvänder jag utan annan mening än att vara där. Utan krav, bara uppgå i det doftrike som skogen inbjudertill. Skogen väntar, tålmodig och ibland utmanande.

Skogen är fattigmans päls, sades det förr.

Skogen var ett nödårens skafferi, där man kunde hitta

om inte annat så bark till brödet, man satte ut snaror och grävde fångstgropar,

man plockade bär och örter.

Men skogen har också gett material för husbygge, handaslöjd och bränsle.

Och skogen har genom tiderna varit en viktig arbetsplats

för dem som gjorde jobbet – och en stor inkomstkälla för dem som ägde råvaran.

Skogen är vår gemensamma gröna lunga, ett välbehövligt andningshål

för stressade storstadsmänniskor.

Skogen är också vår nordliga katedral, där finns källan för stillhet och kontemplation.

I varje människa bor en skog, befolkad av liv och röster, av historia

och susande hemligheter. Vi är en skog av skogar, komna av skog, på väg att tids nog förskogas: Av skog är du kommen …

+

Och all denna nytta, denna kunskap, denna glädje som skogen bjuder på!

Artrikedomen, dofterna, gammelskogens berättelse om det förgångna.

Eller enbusken, som segt och trofast klänger ihop sig på de torra och näringsfattiga åsarna.

Enen, med ett så vackert namn på latin: Juniperus communis.

Enens barr och kvistar i äldre dagar, upphackade och strödda på golvet

– för hälsan, färgen och doften

+

I början av september, för drygt 30 år sedan, är jag ute i skogen, på bärplockning. Det är en obeskrivligt vacker sensommardag i norra Värmland, kaffekorgen står där på en mossbelupen stubbe, fylld med nybakade bullar, termos och min egen längtan: snart!

Då säger Sara, tre år:

– Jag vill vara ett träd som aldrig ska fällas… Vill du vara en gren?

Ja, vad svarar man på en sådan fråga?

– Jo, en gren vill jag vara, en gren på det träd som aldrig ska fällas.

OS / Diskus

Idag, fredagen den 27 juli 2012, invigs de XXX:e olympiska spelen i London. Över 200 nationer lät delta och ännu återstår det mesta efter de inledande fotbollsmatcherna. För ett antal år sedan gav jag ut en bok med dikter som handlade om såväl sommar- som vintersporter: GÅ PÅ, STÅ PALL heter den och konstnären Stig Olson svarar för de kraftfulla, poetiska och färgsprakande bildcollagen.
Under de kommande dagarna tänker jag publicera ett urval av dessa, företrädesvis sådana som har någon anknytning till det OS som nu drar i gång på andra sidan av Engelska kanalen.


Vi börjar med en klassisk gren, diskus, och en i dikten invävd återblick på den antika traditionen...

DISKUSDISKURS


Meningen med diskusen är
att bli så bortslängd som möjligt
Ju längre, desto bättre
Av vem som helst
– iväg bara,
rätt åt fanders!
Nej! Inte så långt,
det måste vara inom måttbandets räckvidd
och säkerhetsföreskrifterna

En diskus får finna sig i allt,
den har antika anor, den ingår
i det olympiska programmet

Det är inte bara kastskivorna som kopierats
utan också kastarna: den grekiske Diskobolos
i brons fick sin romerska kopia 600 år senare;
amerikanen Al Oerter kopierade sig själv
olympiad efter olympiad, staplade guldmedaljerna
på varann lika försynt som när eken samlar samman
sina årsringar inför ännu en vinter

Alltför få tänker på diskusens eleganta linjespel
när den vilar i vaggande koncentration,
och sedan dess oemotståndlig charm
när den får lift med motvinden
När diskusen lämnar handen följer tanken med,
kastarens tanke och påhejarnas hela vilja
– ett uttänjt sus genom luften
innan tanken tar slut och skivan mark;
sen sucken tyngre
                    än stenen
            som ändå inte var riktigt platt
               där den låg i solvärmen intill hallonsnåret
                  och huggormen
               i det antika 1950-talet



Not. Diskobolos, diskuskastaren, är en staty i brons av den grekiske skulptören Myron från ca. 450 f.Kr. En romersk kopia i marmor från andra århundradet e.Kr återfanns vid kejsar Hadrianus villa i Tivoli 1791.
Den amerikanske diskuskastaren Al Oerter erövrade guld vid OS fyra gånger i rad: 1956 i Melbourne, 1960 i Rom, 1964 i Tokyo och 1968 i Mexico City.

Valet mellan attityd och engagemang

(Följande inlägg har tidigare publicerats i SVT/Debatt)

Man kan säga att ”bengtohlssondebatten” handlar om dragkampen mellan attityd och engagemang. Förenklat uttryckt: ”Satsa-på-dig själv” kontra ”Tillsammans är vi starka”. Ohlsson väljer det första och förhånar det andra. Jag har med nöje läst BO:s krönikor i DN, gillat hans släntrande hållning till liv och samhälle just för att han känts fri och obunden, oförutsägbar med ett eget tumavtryck i det mediala bruset.

Med bredsidan om vänsterns förhållande till kulturen, och vice versa, hade BO i kraft av sin kulturstatus på DN kunnat öppna för en intressant diskussion om konstens plats i samhället men istället visar hans text på avsaknaden av denna viktiga debatt när den nu reduceras till avbön – och just attityd: mig fångar ni minsann inte in i den kollektivistiska vänsterhåven!

Den italienske socialisten och demokratikämpen Antonio Gramsci, som satt inspärrad i fascisternas fängelse under stor del av sitt vuxna liv, myntade begreppet hegemoni, det vill säga den bild som ges tolkningsföreträde i samhället vid en given tidpunkt. Vems bild av det snart inte ens blandekonomiska Sverige är det som dagens medborgare får? Är det skattebetalarnas förening genom statsminister Reinfeldts version eller är det de utförsäkrade, de asylsökande, de långvårdsintagna eller dagisbarnens perspektiv som gäller? Och vem ger de motbilder där folkflertalet kan känna sig inbegripna, ja ”hemma”? Vem kommer till tals i ett samhället där en vanlig slogan heter ”Du som inte syns, finns inte”!

Det som kallas ett upproriskt, kritiskt ifrågasättande eller solidariskt handlande förutsätter förstås en synlig motståndare, någon som faktiskt handhar makten. Om vi under en längre tid hade levat under en socialdemokratisk eller rödgrön regering som ansvarat för rikets affärer, då kanske BO:s attack hade känts lite begripligare. Men nu, under högerstyret, väljer BO ”andra sidan” och kastar skit på alla oss, som faktiskt finner mening i att utvidga demokratins gränser att gälla även ekonomin, den över allas våra liv så bestämmande.
Individualismens känselspröt manar BO till uppror mot konformitet och vänstertänkande. Men vem utmanar han: ingen!
Vem kittlar han: makten. Hans utspel är mumma för den moderata kulturpolitiken, som gärna sluter en augustnominerad författare till sin barm. Det har gått hundra år sedan August Strindberg dog och det är fullt begripligt – ideologiskt, men oförlåtligt – kulturpolitiskt, att regeringen satsar ett par ynka miljoner på Strindbergsjubileet medan 100 miljoner satsades på Linné härom året. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Varför så många av de kulturellt verksamma står politiskt till vänster är ett lika litet mysterium som att så många inom näringslivet röstar borgerligt. (Salig Marx uttryckte det sålunda: Det är det samhälleliga varat som bestämmer tänkandet.)
Rent klass-, eller låt oss säga inkomstmässigt, tillhör ju bland annat BO:s egen yrkeskår, författarna, den verkliga låglönegruppen som har allt att vinna på sammanhållning och solidarisk kamp för litteraturstöd, biblioteksersättning, bibliotekens oberoende, pensioner och rimliga levnadsvillkor. I dessa frågor har Vänsterpartiet utmanat regeringen på olika fronter. Vi kämpar för en kulturens mångfald och tillgänglighet, mot ett snedvridet könstänkande inom till exempel film och teater, mot all annan diskriminering och förtryck av såväl enskilda människor som olika grupper i samhället. Med andra ord: vänstern har en människosyn som uttrycks i vårt kulturprogram, Kulturkompassen.

Att stora borgerliga författare som Balzac förmådde skildra sitt samhälle mot sin övertygelse, att en nazistiskt påverkad nobelpristagare som Knut Hamsun kunde skriva så svindlande vackert, eller att den ryske tonsättaren Sjostakovitj lyckades skapa stor musik med Stalins skugga i ryggen visar bara på konstens oersättliga värde. Men detta hindrar förvisso inte konstnärerna att väljal mellan attityd och engagemang.

Bengt Berg, författare och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Mellan Nordkap och Syrakusa

Om kulturen i samhället och konsten i livet
Om broderiet och handens tysta kunskap
Om den nordiska idyllen mitt i den sargade världen
Om skogen, trädens liv och våra
Om att ”stå häst” och en österbottnisk poet
Om de jordlösa i Brasilien och deras rättigheter
Om att se i och genom mörkret, med Gramscis hjälp
Om en nattlig korvservering och diktens kraft
Om makt och maktlöshet
Om gruvorna i Bergslagen och drömmen om ljuset
Om solens energi och kärnkraftens skuggor
Om en promenad upp på Gultberget
Om midsommaren och flygfäna
Om politiken som drömmarnas återvinningsstation
Om att hamna i riksdagen
Om Maja Ekelöf och bibblans välsignelse
Om sensommaren och förhösten
Om italiensk film och norsk dugnad
Om de som inte nästan syns, än mindre räknas
Om vintern och en nyårsdikt
Om jublets kategorier
Om de döda vännerna och det ofattbara

– ja, det är ett sammandrag av Mellan Nordkap och Syrakusa, mina nya betraktelser, Heidruns Förlag, 2011
www.heidruns.se

På bibblan...

får man inte stampa av sig blötsnön på syntetfibermattan, inte får man använda leverpastejsmörgåsen som bokmärke i Varats olidliga lätthet, inte sjunga ”Vildandens sång” (ens tyst) i tidningsrummet. Man får inte dansa hambo med henne i INFORMATION, man får inte släpa in Zündappen till referensavdelningen, inte låna telefon för att ringa lokalt till Nya Zeeland, inte leka Tarzan i gardinerna, inte fira guldbröllop i personalrummet, inte dricka maskrosvin ur plastmuggar, inte spela klädpoker, inte åka rullskridsko. Inte rykta hästen får man, inte ens tapetsera om, inte låna de redan utlånade böckerna. Inte ens skriva om slutet i de sorgliga romanerna, får man – men utan boken stannar Sverige!
(ur Det omöjliga alfabetet)

Och utan bibliotek har vi inga gemensamma mötesplatser för oss och böckerna! Det gäller att slå vakt om både vårt kulturarv och vår demokratiska rätt att ta del av det – utan avgifter, utan lönsamhets-
tänkande och utan styrning vare sig från kommersiella krafter eller från politiskt håll. Biblioteken skall vara oberoende oaser i samhället dit alla är välkomna. Ett bibliotek är såväl ett själens apotek som en social kraftkälla som tillhandahåller kunskap, drömmar, idéer och upplevelser av vitt skilda slag.

En våg av värme...

Vill du vara med i denna lilla, personliga
och ”som ringar på vattnet-rörelse”, för
att ge röst åt kulturen, solidariteten och
tron på andra värden än ökad tillväxt?

Jag kandiderar till riksdagen för
VÄNSTERPARTIET därför att jag tror
på rättvisa och solidaritet, på varje
människas lika värde och att vi har
allt att vinna, inget annat att förlora
än vår likgiltighet.

Mejla till bengt@heidruns.se
– så kommer mer information.
På X med Bengan