Mötte Petrarca i duggregnet,
han så lite förvånad ut
som om han väntat sig snö
i stället för duggregn.
När han korsade Medborgarplatsen
flög plötsligt
en flock duvor upp,
var och en med ett kristalliskt risgryn i näbben:
som på en given signal öppnade de alla
och lät risgrynen dala mot diktaren
som böjde på nacken
i ödmjuk tacksamhet.
Plötsligt vilade en viss empati
över det annars lite novemberdystra torget...
(noterat 22/11 2012, kl 12, 47)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar