En människa har lämnat skogen ...

Igår hade jag hedersuppdraget att vara officiant vid en begravning, när det skulle tas farväl av en skogens man. Alla lade en liten grankvist på kistan som en sista hälsning, det var stort och vackert i sin enkelhet.

Jag läste bland annat följande dikt:

Det är samma regn, samma
regn igår, nytt regn
faller, lika gammalt
som allt regn; ljus mörker
mörker ljus, ner
mot oss på mossan,
till tröst, sakta når det oss
där vi står intill varann
under det höga träd
vi kallar livets

I det trädet finns allt lagrat
mellan årsringarna
som är skogens sätt
att mäta tid
Och där inne, i den vackra doften
av trä finns du, det som var du
och är du hos oss
i skydd av regnet,
det ofrånkomliga
regnet