Visar inlägg med etikett sommaren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sommaren. Visa alla inlägg

torsdag 30 augusti 2012

Sommarsummering


Sommaren ebbar ut i kapp med kulturen. Vi som framhärdar med att leva i ”det övriga Sverige”, det vill säga det fosterland som faktiskt finns utanför tillväxtens kranskommuner, vi ber att få tacka för oss och säsongen medan ni, storstadsmänniskor, packar ihop och återvänder till era tillväxter. Vi är så glada att ni kom, att ni vädret till trots (jodå, vi gjorde vårt bästa för att schasa undan lågtrycken från Engelska kanalen!) ändå försökte njuta hängmattssommar i våra inre stödområden!

Kulturen… Ja, det har filats på felor och dansats runt stänger, logar har fyllts och flaskor har tömts, Rönnerdal har dansat till Dan Anderssons gitarr: slowfox – och Love & Peace har avlöst sommarmorden på löpsedlarna. Fridfulla pittbullterriers har vandrat sida vid sida med småilskna kaninfröknar, precis som inte bara vi, utan också Jehovas vittnen vill ha det! En enda stor familj under ett enda jävla snurrande lågtryck och till råga på allt: nackspärr i London och blodbad i Syrien.

Den gick så fort den här sommarn, eller snarare: den kom aldrig! Efter två tjuvstarter i flödande majsol så var det stopp. Medan lupiner, rallarrosor, älggräs, guldris, renfana och vajande tistlar kantat vägrenen, så har molnen glidit fram över den västsibiriska taigan, som faktiskt sträcker sig hit, till gränstrakterna mellan Värmland och Hedmark. Så nu är det dags att ta nya postolympiska tag: allt återstår!

                                                Bengt Berg

söndag 10 juli 2011

I begynnelsen var Ordet, sen kom värmländskan …

Häromdagen tog jag en tur genom försommargrönskan. Som att sväva i ett grönt akvarium, liljekonvaljernas knappt förnimbara doft, rönn i blom och i fjärran de blånande nordvärmländska bergen.
Spoven som lågtflygande lägger ut sina osynliga ovaler över marken och älvens mörka vatten mellan snartutblommade vitsippsstränder.
I början av ännu en sommar, tidig blomning. Det är så vackert att det nästan gör ont.
Vid bönhuset står det för ovanlighetens skull flera bilar parkerade, klockan är fem i sex en lördagseftermiddag och på affischtavlan som måste använda all sin kraft för att stå upprätt läser jag på A4-bladet:

E F S
Vi lyssnar på Ordet
Vi sjunger Lina Sandells sånger
Servering


Så vackert och så enkelt. Inga krusiduller, några få välkomnande rader. I begynnelsen var Ordet, sedan kom Evangeliska Fosterlandstiftelsen och fyllde på, både språk och kaffekopp.

+

Men det är inte alltid som tillvaron ter sig så enkel och vacker. I det stora landet i väster har följande välkända aforism kommit till, den lyder i svensk tappning:
Inte nog med att det inte finns någon Gud. Försök få tag på en rörmakare under veckoslutet.
Det är sådana aforismer som tyder på att Woody Allen faktiskt har sina förfäder vilande på kyrkogården i Västra Fågelvik.

+

För många utanför Värmland betraktas vår dialekt som snällt pålitlig, på gränsen till enfaldig kan jag tänka mig. Det är nog svårt att bli riktigt arg på en värmlänning som med ett leende bemöter kontrahentens ilska.
Men vi värmlänningar upplever inte att värmländskan är ett gemensamt språk för hela provinsen:
Det östvärmländska tungomålet är färgat av Bergslagens malmklang, medan jössehäringarna låter norskt muntra, vilka katastrofer de än talar om.
Nedåt Karlstad och Vänerdeltat är tonfallet särdeles snällt om man jämför med den dovare dialekten som brukas norr om Tossebergsklätten, den som uppåt Finnskogen än mer hittar sin rytm av vajande granskog.
+
Om värmlänningar sägs det annars att vi ”vrir och ljuger” – ingenting kunde vara mera sant. Nils Ferlin preciserade, när han skulle definiera diktens uppgift: Jo, dikten är ett sätt att ljuga sig fram till sanningen på …
Många är de historier som visar just detta, värmlänningens osvikliga sinne för att leverera ett svar utan att ta en massa hänsyn till vad som är sant eller inte. Ofta är det de numera utdöda originalen som förvaltade denna svåra konst, att ge sin version av tillstånden i verkligheten.
Ett av dem, Olles Johan, bodde i Torsby och var en lokal ordvrängarlegend som ofta blev utmanad. Som den gången när ett par rödkindade östmarkingar kom fram till honom vid Koppra och sa:
– Kan du int ljug lite för oss!
– Nej, svarar Olles Johan, jag hinner int nu för de deler ut potatis gratis ôpp ve järnvägsstation. Vilken man naturligtvis inte gjorde.
Det är sådana små anekdoter som den likaledes insomnade tidskriften Finnbygden kunde bjuda på. Alla dessa gulnade, snart bortglömda historier som bjudit på många glada skratt.

+

Värmland öppnar sin gröna famn för en ny sommar, med nya möten och njutbara ensamma stunder, med dagg i gräset och med glass som smälter. Pratbubblorna kommer att ömsom fyllas av värmländska ordklasar, ömsom av andra dialekters tonfall. Och som varje sommar händer så otroligt mycket runt om i vårt vackra landskap – det är bara att lägga ifrån sig klockan om man ska hinna med! Eller som han sa, den gode vännen som likt Elis i Taserud riskerade att komma för sent till järnvägstation: Missar jag tåget, så är det inte med mycket!

Men sommaren missar vi inte, den står där och väntar på oss vid vägkanten. Som en försynt och vacker linblomma, välkommen!

söndag 30 maj 2010

Sommaren står för dörren...

Så här alldeles i slutet av maj, grönska och solvind. Hör spoven på förmiddagspromenaden och: de första liljekonvaljerna. Maskrosorna sprutar redan sin gula glädje över dikeskanterna. På Heidruns Bok & Bildcafé har vi öppet på lördag/söndag, men den 12 juni slår vi upp portarna för sommaren. Jag tror starkt på denna sommar, nr 20 i Heidrunshistoriken. Efter en sådan rejäl vinter, kan vi bara hoppas på en lika rejäl sommar!
Väl mött hälsar Bengt, som vilat på blogghanen ett tag, men som nu kommer igen...