Något om tid och speglingar, skuggor, ödehus,
minnen
[Vid Marie Hettwers vernissage, Värmlands Museum, 25 aug. 2012]
Vart tar tiden vägen när den gått? Det har
jag frågat mig många gånger. Årstiderna återkommer år för år, ljuset avlöser
mörkret när snön smälter och det droppar från taket, sommaren framkallar
färgerna och vinden sprider doften av nyutslagen syren och när sångsvanens
ungar är flygfärdiga, är det dags att stiga in i hösten. Årstiderna rullar
genom våra liv, återkommer, för att på nytt lämna oss.
Den store engelskamerikanske diktaren TS Eliot har sagt att närvarande tid och förfluten tid båda är närvarande i kommande tid, och kommande tid är inrymd i förfluten tid…
Och vad gör vi med tiden? Slår följe med den,
möter den, uppgår i den eller försöker vi bekämpa den? Går tiden, eller kommer
den, Är det tiden som står still och vi som går? Vem behöver tidsfördriv, vem
jagas av tiden?
När man stiger in i ett ödehus är det som att
stiga in i gången tid. Timmar, dagar, månader och år finns liksom kvar i
väggarna, även när doften av granskog efter regn når oss genom de sönderslagna
fönsterrutorna, och påminner oss om vårt eget nu, detta nu som snart blir nyss.
Ett fotografi kan sägas vara ett fruset
ögonblick. Det finns på själva bilden inget före eller efter; bara denna
100-dels sekund som behövdes för att fånga den där skuggan, den blicken, den stämningen.
Nästan som spegelbilderna i Marie Hettwers
tavlor, hur dessa fotografier, där några dessutom är ett slags
dubbelexponeringar, återger inte bara de lätta gardinernas mjuka tystnad utan
också oss, våra liv och kroppar, när vi står framför eller går förbi. Vi blir
alla delaktiga i en labyrint av tid och speglingar.
Det finns, som Tranströmer påpekar: en korsväg
i varje ögonblick.
Så står vi där i tystnaden, i det hus som dröjt sig kvar sedan alla röster tystnat och de som en gång levde här sedan länge vilar under jord. Vi står där på tröskeln mellan det förflutna och det kommande, vi andas, vi ser, vi hör hur det
I ett hörn av tystnaden
brummar en humla
Ljuset bromsas upp, doften
av älggräs skaver mot flagnad knut
Vinden nuddar vid gardinfållem,
Som de
vid våra liv
Det som finns kvar av glömskan
Kan vi ta på, och snart, snart
kommer en människa in i det
som en gång var ett kök, fyllt
av röster och kaffedoft
Golvet har nästan glömt hur fötterna lät
innan de gick ut på vägen och försvann
En människa som vet
hur man gör, när man som daggen
lägger sin närvaro
i ett ögonblicks famn
Vi lever en sekund i taget
och den sekunden är nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar