Kraften hämtas ur vattnet och pengarna tar samma väg – bort!

En strålande dag helt enkelt, som gjord för solekonomi. Inbjuden till Höljes och kraftverksdammens 50-årskalas bär det iväg norröver. Vi tar vägen över Nyskoga, Bograngen och Letafors, som en gång i fornstörre dagar var Värmlands nordligaste bruk.

Det är ett storlaget landskap som Nordvärmland bjuder på: vajande granskog och blånande berg, glittrande vatten och stänk av gult i lövgläntorna. Värst mycket folk ser man dock inte till denna septembermorgon. Vi möter på sin höjd fem bilar på tolv mil.

Inte är det någon konst att bli smått framtidsmelankolisk. Den så kallade utvecklingen har slagit följe med Klarälven söderut, och med den råvaran och arbetskraften. Kvar blir avveckling, Till Salu-skyltar och slytillväxt i det som alltmer blivit ett Loppis-land.

Men som sagt, det vankas varm korv med bröd och visning av bergakungens sal. Vi monterar på oss blå Fortum-hjälmar och självlysande västar innan vi körs ner i underjorden. Vi blir väl omhändertagna och golven ser riktigt nybonade ut.

Uppe på krönet skall den 400 meter breda dammen, som byggdes under fem års tid mellan 1957-62, få ytterligare en dammlucka inlagd. Anläggningens dimensioner kommer ytterligare att vidgas. Arbetet pågår och beräknas vara slutfört fram till 2015.

Det norska vatten som Trysilelva förser den 12 km långa Höljesdammen med utgör inte mindre än 270 miljoner kubikmeter, det är i detta vackert blåskimrande vatten som guldfiskarna ynglar av sig! För med hjälp av en fallhöjd på 88 meter förvandlas vatten till guld, till enorma penningsummor i andra räkenskaper, än kommunens årsrapport. För där hamnar just ingenting, förutom kommunalskatten från de tre dataskärmsövervakarna som behövs för att hålla anläggningen igång, plus de sex vid ett annat ställe och säkert några till.

Nej, de enorma ekonomiska summor som skapas här i den nordvärmländska vildmarken hamnar i Fortums bokslut – och i statens kassa, sedan fastighetsskatten är utplockad. Inte en spänn till den trakt och det folk som släpper till naturen och fiskevattnen. Så är det förstås i hela riket: de sju skogslänen – från Värmland och norrut – bidrar med runt 90 % av elproduktionen från vattenkraft.

Om vi tittar över de blånande bergen och ser på den norska modellen, konstaterar stortinget att vattenkraften är en nationell resurs med stark lokal tillhörighet. Detta medför i sin tur att de norska vattenkraftkommunerna får sin beskärda del av kakan, vilket Sveriges 174 kraftverkskommuner inte får. Varje år strömmar 6,5 miljarder norska kronor tillbaka motströms till kommunerna, medan det i Sverige bara handlar om 110 miljoner svenska kronor. Dessutom: i Norge går fastighetsskatten till kommunala budgeten, liksom det för övrigt gör också i Finland, Tyskland, Österrike, Frankrike … Så varför inte i Sverige? Hur länge ska vi stå där med mössan i hand och tacka för bidrag till en eller annan laxtrappa?

I tider av klimathot och miljökatastrofer höjs med nödvändighet horisonten en bit ovan våra kortsiktiga konsumtionsbehov. Man pratar om solekonomi, under vars parasoll såväl sol och vind, som vatten och biobränsle ska rymmas.

Göran Hult, som är Fortums forsknings- och utvecklingschef, varnar i en debattartikel för att vattenkraften riskerar att skattas ihjäl, särskilt den småskaliga elproduktionen. Det är en rörande omtanke av jätten Fortum, men icke desto mindre värd att beakta.

Hur vore det om forskningen – i småskalighetens namn – kunde få fram små flyttbara och temporära energiutvinningsstationer att tas i bruk under högvattensflöden. Vi är många som sörjer all den förlorade energi som vårfloden också nu i början av september – bjuder på. Tänk att kunna sätta ut en ”motstånd” i forsen och få bygdens lampor att energisnålt lysa i höstmörkret!                     

                                                                 

Bengt Berg, riksdagsman för Vänsterpartiet

Sommarsummering

Sommaren ebbar ut i kapp med kulturen. Vi som framhärdar med att leva i ”det övriga Sverige”, det vill säga det fosterland som faktiskt finns utanför tillväxtens kranskommuner, vi ber att få tacka för oss och säsongen medan ni, storstadsmänniskor, packar ihop och återvänder till era tillväxter. Vi är så glada att ni kom, att ni vädret till trots (jodå, vi gjorde vårt bästa för att schasa undan lågtrycken från Engelska kanalen!) ändå försökte njuta hängmattssommar i våra inre stödområden!

Kulturen… Ja, det har filats på felor och dansats runt stänger, logar har fyllts och flaskor har tömts, Rönnerdal har dansat till Dan Anderssons gitarr: slowfox – och Love & Peace har avlöst sommarmorden på löpsedlarna. Fridfulla pittbullterriers har vandrat sida vid sida med småilskna kaninfröknar, precis som inte bara vi, utan också Jehovas vittnen vill ha det! En enda stor familj under ett enda jävla snurrande lågtryck och till råga på allt: nackspärr i London och blodbad i Syrien.

Den gick så fort den här sommarn, eller snarare: den kom aldrig! Efter två tjuvstarter i flödande majsol så var det stopp. Medan lupiner, rallarrosor, älggräs, guldris, renfana och vajande tistlar kantat vägrenen, så har molnen glidit fram över den västsibiriska taigan, som faktiskt sträcker sig hit, till gränstrakterna mellan Värmland och Hedmark. Så nu är det dags att ta nya postolympiska tag: allt återstår!

                                                Bengt Berg

K v ä l l s p r o m e n a d

       
det är 25 augusti, en varm kväll, forsen brusar som vore det vår

Vart tar tiden vägen...

Något om tid och speglingar, skuggor, ödehus, minnen

[Vid Marie Hettwers vernissage, Värmlands Museum, 25 aug. 2012]

Vart tar tiden vägen när den gått? Det har jag frågat mig många gånger. Årstiderna återkommer år för år, ljuset avlöser mörkret när snön smälter och det droppar från taket, sommaren framkallar färgerna och vinden sprider doften av nyutslagen syren och när sångsvanens ungar är flygfärdiga, är det dags att stiga in i hösten. Årstiderna rullar genom våra liv, återkommer, för att på nytt lämna oss.

Den store engelskamerikanske diktaren TS Eliot har sagt att närvarande tid och förfluten tid båda är närvarande i kommande tid, och kommande tid är inrymd i förfluten tid…

Och vad gör vi med tiden? Slår följe med den, möter den, uppgår i den eller försöker vi bekämpa den? Går tiden, eller kommer den, Är det tiden som står still och vi som går? Vem behöver tidsfördriv, vem jagas av tiden?

När man stiger in i ett ödehus är det som att stiga in i gången tid. Timmar, dagar, månader och år finns liksom kvar i väggarna, även när doften av granskog efter regn når oss genom de sönderslagna fönsterrutorna, och påminner oss om vårt eget nu, detta nu som snart blir nyss.

Ett fotografi kan sägas vara ett fruset ögonblick. Det finns på själva bilden inget före eller efter; bara denna 100-dels sekund som behövdes för att fånga den där skuggan, den blicken, den stämningen.

Nästan som spegelbilderna i Marie Hettwers tavlor, hur dessa fotografier, där några dessutom är ett slags dubbelexponeringar, återger inte bara de lätta gardinernas mjuka tystnad utan också oss, våra liv och kroppar, när vi står framför eller går förbi. Vi blir alla delaktiga i en labyrint av tid och speglingar.

Det finns, som Tranströmer påpekar: en korsväg i varje ögonblick.

Så står vi där i tystnaden, i det hus som dröjt sig kvar sedan alla röster tystnat och de som en gång levde här sedan länge vilar under jord. Vi står där på tröskeln mellan det förflutna och det kommande, vi andas, vi ser, vi hör hur det

I ett hörn av tystnaden

brummar en humla

Ljuset bromsas upp, doften

av älggräs skaver mot flagnad knut

Vinden nuddar vid gardinfållem,

Som de vid våra liv

Det som finns kvar av glömskan

Kan vi ta på, och snart, snart

kommer en människa in i det

som en gång var ett kök, fyllt

av röster och kaffedoft

Golvet har nästan glömt hur fötterna lät

innan de gick ut på vägen och försvann

En människa som vet

hur man gör, när man som daggen

lägger sin närvaro

i ett ögonblicks famn

Vi lever en sekund i taget

och den sekunden är nu!

                                Bengt Berg

                    

Får man fresta med lite regional rättvisa?

Debatt

Så var det snart dags att packa ner ännu en sommar, vrida om nyckeln och dra iväg. Hem tillbaka och den andra, den verkligare verkligheten.

Den verklighet som växer till sig år för år, medan sommarlandet tunnas ut dag för dag. Utom om sommaren förstås, då vi behövs, vi som envisas med att befolka landet året runt.

Det finns redan i språket – ja var, om inte där – sådana begrepp och konstateranden som vi, tyvärr, tar till oss, utan kritisk granskning. Och det används olika ord för samma sak, beroende på var i landet som saker och ting sker. Det som i storstadsregionen heter investering kallas hos oss glesbygdsstöd. Vi som sedan generationer befolkat de produktiva delarna av fosterlandet, de som levererat malm, skog, vatten- och arbetskraft till exportindustrin och nationen, vi bor i Det Inre Stödområdet. Och om vi är riktigt snälla får vi ta del av, just det: glesbygdsstödet.

Klyftorna vidgas och djupnar, mellan olika grupper i samhället: mellan de utförsäkrade, arbetslösa, gamla och sjuka och de som har sitt på det torra många gånger om. Klyftorna ökar mellan innerstaden och förorterna, mellan storstäderna och det övriga Sverige. Glesbygdsproblematiken är inte längre något norrlandsfenomen, den har invaderat också landsbygderna i hela Sverige. Affären, posten, banken, skolan läggs ner och fritidsboendet eller i bästa fall pendlandet ökar.

Dragkampen mellan centrum–periferi ynglar av sig, uppträder i måttligare och mindre sammanhang. Kontrahenterna högst upp är möjligen och än så länge EU – de olika länderna i Europa som är anslutna eller står utanför. Nästa etapp är Stockholm/Göteborg/Malmö med tillhörande tillväxtregioner – övriga Sverige. I Värmland är det Karlstad som utgör majestätet och drömmer om befolkningstillväxt – i så fall på bekostnad av småkommuner och utmarksbygder. Och i Torsby kommun ligger tätorten och kommunens centrum, i södra delen men alla betalar vi samma skatt och har faktiskt rätt att kräva vår del av kakan.

Därför måste byskolorna räddas för det är viktigt både för kommande dagar och dagens barn – inte minst alla de som flyttar till landet och vill ha en god miljö. Och av samma skäl måste rälsbussen stanna så att de som vill åka med också kan kliva på! Och så vidare, i stort som i smått.

Den stora folkvandringen från landsbygden in till städerna äger rum i hela världen och i ofantligt större skala. Men löser den de livsavgörande problem och utmaningar som väntar med tanke på långsiktig överlevnad, global rättvisa och en nödvändig klimatpolitik?

En av våra verkligt viktiga politiska uppdrag är att inse vilka stora och goda möjligheter som den svenska landsbygden tillhandahåller. I Vänsterpartiet pågår sedan länge ett idésmide och en diskussion om hur vi kan utforma alternativ till den omöjliga utveckling som nu pågår. Att få tågen att gå och komma fram i tid, att skapa förutsättningar för småskalighet i produktionen av livsmedel och vidareförädling av råvaran, att ta till vara själva den livsmiljö som är så stärkande inte minst för stressade barnfamiljer, att låta hela Det Övriga Sverige åter mötas med annat än nedlåtenhet och betraktas som en tärande del av den hela tillväxten.

Det är dags att gå från ord till handling i svensk inrikespolitik också när det gäller lands-, kust och skogsbygderna!

Bengt Berg,

riksdagsman för Vänsterpartiet

Kampdikt I – IV

I
Går ett par steg över daggen,
lyssnar och hör allt,
allt det som tiger

II
Augusti med sin vågskål:
i den ena ljuset, och
i den andra: o-ljuset

III
I kanten av skuggan
växer gräset, både
innan- och utanför

IV
I mörkret lyser de vita
trädgårdsmöblerna
förgäves – som vi alla!

OS12: .... och handbollsfinal!

Rundare 

Alla dessa fingrar på alla dessa händer,

alla

vill de krama bollen som spindeln sitt byte

Det finns

en nästan multinationell iver i hallen i kväll,

det verkar

som om alla ville uppnå samma sak

– men kors och tvärs!

Det är dåligt med enigheten,

det är bollen som råder

och den är rundare än jordklotet

som den då och då vidrör

med sina sorgsna dunsar mot golvet

när det är dags att dra upp ett nytt anfall