Bokens väg på hälleberget

På skrivbordet ligger två skrifter från Statens offentliga utredningar. Den tunnare på 380 sidor heter Läsarnas marknad, marknadens läsare, en forskningsantologi om bokläsandets villkor i ett starkt förändrat medielandskap. Den andra, nästan dubbelt så tjocka luntan, utgör den emotsedda litteraturutredningen, Läsandets kultur. Hopslagna ger dessa skrifter en hyfsad kartbild av bokens plats och läsandets tillstånd i Sverige.

Vilka är då orosmolnen över bokhyllan/laptopen och vilka är hindren som gör att bokläsandets nödvändighet inte omfattas av oss alla?

Mycket av det som utredarna lyfter fram är sedan länge känt, som att icke-läsandet går hand i hand med ens plats i klasstrappan och att den kulturella skiktningen likt en skugga följer den orättfärdiga samhällsutvecklingen. De som tidigare läst mycket läser nu ännu mer, pojkar läser mindre än flickor, LO-anställda och i hyresområden boende likaså. Bristande läsförståelse gör att var femte europé och var sjätte svensk har problem med att klara sig i samhället och därmed heller inte kan delta i det demokratiska samhällsbygget. Utan språk är du ingen!

De åtgärder som utredningen dammat av är också de av gammalt känt märke: läsfrämjande åtgärder för att minska ”läsklyftorna”, extra satsning på barn- och ungdomars skolbibliotek med utbildade bibliotekarier. Det behövdes uppenbarligen något års utredningsarbete och tusen finstilta sidor för att göra det uppenbart att regeringens nedmontering av lässtimulans (som En bok för alla, Läs för mig pappa, Kultur i arbetslivet, arbetsplatsbibliotek) för just de nu utpekade grupperna faktiskt var dåliga åtgärder. Sedan 2006 och den borgerliga regeringens tillträde har massvis med biblioteksfilialer, bokbussar och stöd till riktade kulturinsatser lagts ned.  Och i skolan håller de humanistiska ämnenas ställning hela tiden på att nedprioriteras.

+

Men om vi riktar kompassnålen mot nya djärva mål, var hamnar vi då? Om vi för en stund vidgar litteraturbegreppet till att inte bara omfatta läsandets individuella nödvändighet, utan också till att inbegripa det omätbara, men omistliga, värde som kulturen och litteraturen har mellan medborgarna, i det offentliga rummet.: hur det icke-kommersiella, demokratiska spelrummet hela tiden håller på att marginaliseras av vinstmaximeringens överhöghet, när starka ekonomiska intressen helt enkelt köper sig en plats i solen. Trottoaren uppgår i skyltfönstret vars enda syfte är att locka in konsumenter till kassadisken…

+

I avsnitten om litteraturproduktion och bokdistribution pekar utredarna på de negativa konsekvenser som en alltför dominerande mediekoncern, läs Bonniers, har. Därför förordas fortsatt litteraturstöd till mindre förlag med nödvändig och våghalsig utgivning. (Det är ingen tillfällighet att det är Tranan, det lilla men kosmopolitiska förlaget på Söder, som ger ut årets Nobelpristagare, kinesen Mo Yan.)

Utredningen lyfter även fram vikten av internationella brobyggen, något som det nu styrande kulturministeriet mer än väl behöver höra. Den kulturella delen i biståndet till utvecklingsländerna har helt sonika tagits bort! Få investeringen torde vara så fruktbara som de på kulturområdet. För en Säpo-kväll med James Bond-tema kunde man skapa livaktiga och bestående kontakter mellan olika länder, språk och kulturer. Utrikesministern må twittra som en lärka över den arabiska vårens bruk av mobiltelefoner, men han bidrar knappast med möjliga resurser för kontakt mellan svenska och arabiska författare på den humanistiska globaliseringens arena.

+

Det ”läslyft” som Litteraturutredningen proklamerar är lika vällovligt som ofinansierat. Utredningen drar sig inte för att betala lässtimulansen med pengar hämtade ur folkbildningens spargrisar, i stället för att rikta sin anmodan till det finansdepartement som i alltför hög grad lägger sordin på kulturministeriet och de facto bestämmer kulturens villkor i vårt land (exempel på detta är de långbänksuttänjda scenkonstpensionerna, ett annat den nyligen demonstrerade TV-licensreträtten).

Den moderna teknikens intåg i bokvärlden innebär också stora utmaningar, som måste lösas: samma moms för e-böcker som för dem man kan bläddra i, digitala bibliotek och annat som finns i gränslandet mellan medborgerlig tillgänglighet och kulturskaparnas upphovsrätt.

Litteraturutredningen och forskningsantologin tillhandahåller en brukbar karta över Bok- och läslandet Sverige, men det behövs en kompass riktad också mot dem som finns i maktens allt djupare skuggor.  Det är i dessa skuggor som vanmakt, utanförkänsla och desperation växer.

Huruvida läsandet utvecklas till ett demokratiskt och för alla tillgängligt kulturmönster eller förpassas in i den marknad som regeras och regleras av starka ekonomiska krafter återstår att se. Med andra ord: också den kulturella kampen fortsätter!

                                                                  Bengt Berg, författare och riksdagsman (V)

Vietnam var nära, nära som ett löfte

Det var på fackeltågens och den glödande solidaritetens tid. Snön knarrade under skosulan och rimfrostens trumpeter ur våra strupar och ropen SLUTA BOMBA I VIETNAM!

Det har gått 45 år sedan Petter Bergman skrev sin klassiska dikt "Den 20 december 1967" om den sedermera legendariska demonstrationen mot den amerikanska ambassaden då beriden polis gick till motattack och Jan Myrdal, Sköld Peter Mattis och de andra fanns med; slutstrofen lyder:

Hästarna kastar långa skuggor, men vi

måste öva oss alltmer i det mänskliga.

För vi är ljuset som ger skuggan skugga

men också ljuset som ger ljuset ljus.

Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

Följande vinter demonstrerade Olof Palme sida vid sid med Nordvietnams ambassadör i Stockholm och detta förorsakade sibiriska diplomatiska kontakter med det stora landet i väster.

Och det är 40 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska köksbordstal med anledning av amerikanernas julbombning av Hanoi och Nordvietnam.

Det är samma vintermörker som vi vadar fram genom nu, med nya krig och nytt blod som lämnar människornas kroppar. Men det har blivit så tyst, var är vi? 

Vart i hela fridens namn har vi tagit vägen, kamrater?

Mozart fryser, men bara lite

Mozart är smått förtvivlad
där han sitter på sin rangliga pinnstol
i en lindrigt uppvärmd kammare
på Malungsskogen; han saknar
duvorna som viftade hej-hej
utanför fönstret när han var i Gävle,
han minns den ljuvliga värmen från vattenburet
element: han kunde knata runt i kortkalsonger,
titta ut på kvällshimlen och nynna lätt för sig själv,
så jäkla kravlöst, som en obedd nåd!

Vid dagens slut I

Är det inte så att vi bär med oss olika grundackord. Det kan vara stadens ljud och brus som strömmade mot en redan i moderslivet, eller kustlandskapets öppna horisont, många känner igen sig det uppodlade kulturlandskapet- För mig är det skogen som gäller, dit återvänder jag utan annan mening än att vara där. Utan krav, bara uppgå i det doftrike som skogen inbjudertill. Skogen väntar, tålmodig och ibland utmanande.

Skogen är fattigmans päls, sades det förr.

Skogen var ett nödårens skafferi, där man kunde hitta

om inte annat så bark till brödet, man satte ut snaror och grävde fångstgropar,

man plockade bär och örter.

Men skogen har också gett material för husbygge, handaslöjd och bränsle.

Och skogen har genom tiderna varit en viktig arbetsplats

för dem som gjorde jobbet – och en stor inkomstkälla för dem som ägde råvaran.

Skogen är vår gemensamma gröna lunga, ett välbehövligt andningshål

för stressade storstadsmänniskor.

Skogen är också vår nordliga katedral, där finns källan för stillhet och kontemplation.

I varje människa bor en skog, befolkad av liv och röster, av historia

och susande hemligheter. Vi är en skog av skogar, komna av skog, på väg att tids nog förskogas: Av skog är du kommen …

+

Och all denna nytta, denna kunskap, denna glädje som skogen bjuder på!

Artrikedomen, dofterna, gammelskogens berättelse om det förgångna.

Eller enbusken, som segt och trofast klänger ihop sig på de torra och näringsfattiga åsarna.

Enen, med ett så vackert namn på latin: Juniperus communis.

Enens barr och kvistar i äldre dagar, upphackade och strödda på golvet

– för hälsan, färgen och doften

+

I början av september, för drygt 30 år sedan, är jag ute i skogen, på bärplockning. Det är en obeskrivligt vacker sensommardag i norra Värmland, kaffekorgen står där på en mossbelupen stubbe, fylld med nybakade bullar, termos och min egen längtan: snart!

Då säger Sara, tre år:

– Jag vill vara ett träd som aldrig ska fällas… Vill du vara en gren?

Ja, vad svarar man på en sådan fråga?

– Jo, en gren vill jag vara, en gren på det träd som aldrig ska fällas.

Petrarca på Medis

Mötte Petrarca i duggregnet, 
han så lite förvånad ut
som om han väntat sig snö 
i stället för duggregn.
När han korsade Medborgarplatsen 
flög plötsligt
en flock duvor upp, 
var och en med ett kristalliskt risgryn i näbben: 
som på en given signal öppnade de alla
och lät risgrynen dala mot diktaren 
som böjde på nacken
i ödmjuk tacksamhet. 
Plötsligt vilade en viss empati 
över det annars lite novemberdystra torget...

   (noterat 22/11 2012, kl 12, 47)

No ve mb er

Det är rimfrost på dansbanans tak

Myren står grå mot svart, sångsvanarnas

krafsande i dyn är bortom nyss

Var det här som tangon halkade,

var det förra eller sommaren innan den?

Om detta tiger tallen

Vägen leder inte framåt, den går

sin egen väg, genom dagen, förbi

tallen, myren och dansbanan

En oskriven dikt i november

Tänkte så som så och si sådär                                           

Att något nytt jag skriva skulle

En novemberdikt kan hända

En oskriven rad att fylla i

Bokstav för bokstav, ord för ord

En mening utan mening kanske

Och en med lite mening mitt uti

En dikt som just nyss inte fanns

Det är den dikten som ni just nu hör

Vilken ära är det inte att läsa den för er

Så torrt den knastrar ut i munnen

Som tallkottar inne i en kakelugn

Nu kom i alla fall en liten bild

En pust av värme ut i rummet

Men hur blir det sen med denna dikt

Som nu nått fram till rad nr 16?

Allhelgona det är och höst så grå

November är en härlig månad

Kravlös, färglös utan dramatik

Ännu ingen tjäle mot en tappad spik!

Se där ett rim det kom i rättan tid

För nu är dikten nästan slut

Nu lyfter dikten av sig själv mot taket

Äntligen är denna prövning slut: titt ut!