Vietnam var nära, nära som ett löfte

Det var på fackeltågens och den glödande solidaritetens tid. Snön knarrade under skosulan och rimfrostens trumpeter ur våra strupar och ropen SLUTA BOMBA I VIETNAM!

Det har gått 45 år sedan Petter Bergman skrev sin klassiska dikt "Den 20 december 1967" om den sedermera legendariska demonstrationen mot den amerikanska ambassaden då beriden polis gick till motattack och Jan Myrdal, Sköld Peter Mattis och de andra fanns med; slutstrofen lyder:

Hästarna kastar långa skuggor, men vi

måste öva oss alltmer i det mänskliga.

För vi är ljuset som ger skuggan skugga

men också ljuset som ger ljuset ljus.

Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

Följande vinter demonstrerade Olof Palme sida vid sid med Nordvietnams ambassadör i Stockholm och detta förorsakade sibiriska diplomatiska kontakter med det stora landet i väster.

Och det är 40 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska köksbordstal med anledning av amerikanernas julbombning av Hanoi och Nordvietnam.

Det är samma vintermörker som vi vadar fram genom nu, med nya krig och nytt blod som lämnar människornas kroppar. Men det har blivit så tyst, var är vi? 

Vart i hela fridens namn har vi tagit vägen, kamrater?