Alla dessa Sverige som kommer och går …

Här en del av mitt tal på den blåsigt kylslagna nationaldagen på Bärga hembygdsgård i Lysvik, där Sunne manskör sjöng och flickor från kulturskolan dansade innan jag tog till orda ...

Vad är Sverige, landet som vi bor i? För mig finns det många Sverige, till och med gränserna har skiftat, nya generationer har avlöst de gamla, allt är föränderligt – också Sverige.

Ett Sverige utgörs av barndomslandet, det som fanns i mitten av förra århundradet, 1950-talets Sverige, det som fanns där som ett evigt sommarlov med grusväg till Vassjön som vi badade och tog simmärken i, Vasseruds folkskola med utedass och tramporgel i klassrummet, ett Sverige där landsbygden ännu var levande, det var före ”avhästningens” tid.

Min morfar Axel drev ett litet jordbruk med 5 kor, häst och en liten smedja, där det var mörkt och luktade sot.

Det var tvärtom mot i kvarnen dit vi for med häst och vagn för att mala spannmålet till mjöl. Hos ”David i Kvarna” var allt vitt från golv till tak och allt luktade så mjukt av mjöl

På något sätt var vi alla lika, vi som bodde i den bygden:

Vi pratade samma  nordvärmländska dialekt och det var nog inte många som varit längre bort än Karlstad – om vi bortser från de underbara Norgeresorna som vi gjorde för att köpa mjöl och margarin.

Nej, min värld fanns inom en radie på två km, inom den cirkeln fanns allt som vår familj behövde: folkskola, lanthandel, skogen som gav arbete och Torsby med Notnäs ångsåg där min pappa arbetade.

Sverige – en idyll, där den större och oroligare världen fanns i en radioapparat på köksbänken …

 Det var på Mârten, höstmarknaden i september, som det stora  äventyret kom till Torsby, med cirkusvagnarna som paraderade utför Järnvägsgatan och man  kunde plötsligt höra hur folk bröt på främmande språk och annorlunda såg de ut.

Sommarlov och ”slöttanna”. Då kom det släktingar från Göteborg och andra platser för att hjälpa till med höbärgning, matlagning och annat praktiskt. Det myllrade av folk på gårdsplanen och det var ett liv och ett kiv.

Gunnar Ehne, den folkkäre hembygdsdiktaren, har – för en gångs skull på svenska – skildrat detta:

Det var psalmverser, Sörgården, Sveriges kungar

det var marknad nån gång ibland

det var tömmar i näven – och hölassen gungar

det var havre och råg och potatisland

Det var hemgjord harv och hemgjord plog

det var hemgjorda stolar och bord

det var hemgjorda kälkar och timmerskog

det var hemgjorda tankar och ord

Ja, det var då och nu är det nu, men snart blir även ny nyss även det …

+

Vad är Sverige, landet vi bor i?

Jag upprepar frågan för det Sverige, eller snarare den variant av Sverige som jag växte upp i – jag är född 1946 – är inte samma idag som det var på 50-talet. 

Efter kriget, när Europa låg i ruiner, och Sveriges industrier körde för högtryck var det många som kom hitt till Höga Nord för att få arbete. Vi behövde deras arbetskraft och de behövde tjäna pengar. De kom från Italien, Grekland och Jugoslavien.

Från Finland hade det kommit invandrare redan på Karl IX:s tid, och en ny ström av finländare kom på 50- och 60-talet.

Långt tidigare, och då får vi ta ett rejält steg tillbaka i historien, när den svenska järnhanteringen låg i sin linda, då kom vallonska smeder och tillförde oss sin kunskap och erfarenhet.

Även vi svenskar har rört på oss. Till det stora landet i Väster var det många som drog; vi möter dem i Vilhelm Mobergs böcker och vi tycker oss vara nära bekanta med Karl Oskar och Kristina från det steniga, fattiga Småland. De sökte sig också mot som de hoppades en bättre framtid, de vill komma bort från fattigdom och elände.

Så har det alltid varit, människor har rört på sig, ibland av fri vilja och ofta på grund av yttersta nödtvång.

+

Idag, den 6 juni 2015, ser Världen annorlunda ut an för 60 år sedan. Också Sverige har förändrats, konstigt vore det väl annars. Det talas mycket om globaliseringens nödvändighet, men då handlar det ofta om handel, exportnäringar, utländska företag etableringar och så vidare. Men ekonomin och siffrorna är inte det enda som skall räknas …

När jag besökte Bahia i Brasilien och träffade några representanter för de jordlösa där, människor som också kämpar för sina barns framtid var det någon som sa: ”Vi måste globalisera hoppet!”

Jag tror att jag förstår vad han menar.

+

Varför just 6 juni?

Var det för att Gustav Vasa blev vald till kung den 6 juni 1523? Eller för att riksdagen skrev under den svenska regeringsformen den 6 juni 1809?

Första gången som vi inofficiellt firade svenska flaggans dag var 1893 och på Skansen i Stockholm, på initiativ av Arthur Hazelius som också var Nationalmuseums grundare. 1916 blev flagghissandet officiellt. Först 1983 firades nationaldagen officiellt för första gången …

+

När jag förra sommaren publicerade en bild av en höhässja på FaceBook fick jag flera gilla, mer kommentarer och alla rekord i delningar än jag fått på något annat.

Det var ju roligt och jag gladde mig mycket åt att få ta del av andras minnesbilder av hölass, hallonsaft och ett dopp i solnedgången efter att man stått på ett hö-ränne och tagit emot …

Och så tänkte jag efter: vad beror detta på, att en hässja kunde bära på så många positiva minnen?

Nu har landsbygden blivit ett loppisland och det är ett tecken på att någonting har hänt. Vi lever i en annan tid och ett annat samhälle och jag tror att det finns goda möjligheter att producera fina upplevelser som kan bli glada minnen för kommande generationer – men att dessa kommer att se annorlunda ut.

Jag vill gärna ha kvar i minnet alla de smultronställen som fanns i min barndom, men jag inser att man inte kan krypa tillbaka in i en höhässja som för länge sedan försvunnit.

Vi lever i ett glesbefolkat land, det finns plats för fler än oss.

Världen är vår hembygd – heja Sverige, allas vårt vackra land!