Här en del av mitt tal på den blåsigt kylslagna nationaldagen på Bärga hembygdsgård i Lysvik, där Sunne manskör sjöng och flickor från kulturskolan dansade innan jag tog till orda ...
Vad är Sverige, landet som vi bor i? För mig finns det många
Sverige, till och med gränserna har skiftat, nya generationer har avlöst de gamla, allt är föränderligt – också Sverige.
Ett Sverige utgörs av barndomslandet, det som fanns i mitten
av förra århundradet, 1950-talets Sverige, det som fanns där som ett evigt
sommarlov med grusväg till Vassjön som vi badade och tog simmärken i, Vasseruds folkskola med utedass och tramporgel i
klassrummet, ett Sverige där landsbygden ännu var levande, det var före
”avhästningens” tid.
Min morfar Axel drev ett litet jordbruk med 5 kor, häst och
en liten smedja, där det var mörkt och luktade sot.
Det var tvärtom mot i kvarnen dit vi for med häst och vagn
för att mala spannmålet till mjöl. Hos ”David i Kvarna” var allt vitt från golv
till tak och allt luktade så mjukt av mjöl
På något sätt var vi alla lika, vi som bodde i den bygden:
Vi pratade samma
nordvärmländska dialekt och det var nog inte många som varit längre bort
än Karlstad – om vi bortser från de underbara Norgeresorna som vi gjorde för
att köpa mjöl och margarin.
Nej, min värld fanns inom en radie på två km, inom den
cirkeln fanns allt som vår familj behövde: folkskola, lanthandel, skogen som
gav arbete och Torsby med Notnäs ångsåg där min pappa arbetade.
Sverige – en idyll, där den större och oroligare världen fanns
i en radioapparat på köksbänken …
Det var på
Mârten, höstmarknaden i september, som det stora äventyret kom till Torsby, med cirkusvagnarna som paraderade
utför Järnvägsgatan och man kunde
plötsligt höra hur folk bröt på främmande språk och annorlunda såg de ut.
Sommarlov och ”slöttanna”. Då kom det släktingar från
Göteborg och andra platser för att hjälpa till med höbärgning, matlagning och
annat praktiskt. Det myllrade av folk på gårdsplanen och det var ett liv och
ett kiv.
Gunnar Ehne, den folkkäre hembygdsdiktaren, har – för en
gångs skull på svenska – skildrat detta:
Det var psalmverser, Sörgården,
Sveriges kungar
det var marknad nån gång ibland
det var tömmar i näven – och
hölassen gungar
det var havre och råg och
potatisland
Det var hemgjord harv och
hemgjord plog
det var hemgjorda stolar och bord
det var hemgjorda kälkar och
timmerskog
det var hemgjorda tankar och ord
Ja, det var då och nu är det nu, men snart blir även ny nyss
även det …
+
Vad är Sverige, landet vi bor i?
Jag upprepar frågan för det Sverige, eller snarare den
variant av Sverige som jag växte upp i – jag är född 1946 – är inte samma idag
som det var på 50-talet.
Efter kriget, när Europa låg i ruiner, och Sveriges
industrier körde för högtryck var det många som kom hitt till Höga Nord för att
få arbete. Vi behövde deras arbetskraft och de behövde tjäna pengar. De kom
från Italien, Grekland och Jugoslavien.
Från Finland hade det kommit invandrare redan på Karl IX:s
tid, och en ny ström av finländare kom på 50- och 60-talet.
Långt tidigare, och då får vi ta ett rejält steg tillbaka i
historien, när den svenska järnhanteringen låg i sin linda, då kom vallonska
smeder och tillförde oss sin kunskap och erfarenhet.
Även vi svenskar har rört på oss. Till det stora landet i
Väster var det många som drog; vi möter dem i Vilhelm Mobergs böcker och vi
tycker oss vara nära bekanta med Karl Oskar och Kristina från det steniga,
fattiga Småland. De sökte sig också mot som de hoppades en bättre framtid, de
vill komma bort från fattigdom och elände.
Så har det alltid varit, människor har rört på sig, ibland
av fri vilja och ofta på grund av yttersta nödtvång.
+
Idag, den 6 juni 2015, ser Världen annorlunda ut an för 60
år sedan. Också Sverige har förändrats, konstigt vore det väl annars. Det talas
mycket om globaliseringens nödvändighet, men då handlar det ofta om handel,
exportnäringar, utländska företag etableringar och så vidare. Men ekonomin och
siffrorna är inte det enda som skall räknas …
När jag besökte Bahia i Brasilien och träffade några
representanter för de jordlösa där, människor som också kämpar för sina barns
framtid var det någon som sa: ”Vi måste globalisera hoppet!”
Jag tror att jag förstår vad han menar.
+
Varför just 6 juni?
Var det för att Gustav Vasa blev vald till kung den 6 juni
1523? Eller för att riksdagen skrev under den svenska
regeringsformen den 6 juni 1809?
Första gången som vi inofficiellt firade svenska flaggans
dag var 1893 och på Skansen i Stockholm, på initiativ av Arthur Hazelius som
också var Nationalmuseums grundare. 1916 blev flagghissandet officiellt. Först 1983 firades nationaldagen officiellt för första
gången …
+
När jag förra sommaren publicerade en bild av en höhässja på FaceBook fick jag flera
gilla, mer kommentarer och alla rekord i delningar än jag fått på något annat.
Det var ju roligt och jag gladde mig mycket åt att få ta del
av andras minnesbilder av hölass, hallonsaft och ett dopp i solnedgången efter
att man stått på ett hö-ränne och tagit emot …
Och så tänkte jag efter: vad beror detta på, att en hässja
kunde bära på så många positiva minnen?
Nu har landsbygden blivit ett loppisland och det är ett
tecken på att någonting har hänt. Vi lever i en annan tid och ett annat
samhälle och jag tror att det finns goda möjligheter att producera fina
upplevelser som kan bli glada minnen för kommande generationer – men att dessa
kommer att se annorlunda ut.
Jag vill gärna ha kvar i minnet alla de smultronställen som
fanns i min barndom, men jag inser att man inte kan krypa tillbaka in i en höhässja
som för länge sedan försvunnit.
Vi lever i ett glesbefolkat land, det finns plats för fler
än oss.
Världen är vår hembygd – heja Sverige, allas vårt vackra
land!
4 kommentarer:
Tack för ett fint tal! Men visst var det väl 1523 som Vasa blev vald (!) till kung? 1527 var väl en annan riksdag?
Anders Fraurud
Själv är jag est, kom som sjuåring till Sverige i den stora flyktingvågen från mitt gamla hemland 1944 men lärde mig älska det land från krigsslutet du skildrar. Och mitt hjärta finns fortfarande till stor del i det då lantliga, i dag till stor del förödda Sverige, det land som också trots mycket mer knappa materiella resurser än i dag tog emot in emot 30.000 estniska flyktingar och lät oss få en ny och tryggare tillvaro här.
Först en rättelse – tack Anders! Inte för att jag själv är specialist på kungalängder, men det bör självklart vara rätt: 1523, därmed är rättelse införd.
Tack också Enn för din kommentar, har du ännu minnen från denna vådliga färd? Vi har på Heidruns gett ut Enel Melbergs självbiografiska roman "Separator" som handlar om samma bakgrund och samma "resa". I svåra tider prövas också humanismens gränser!
Jag har läst andra böcker av Enel Melberg, dock inte just "Separator". Men jag ska göra det.
Och visst har jag egna minnen av flykten, både den en februarinatt 1944 från Estland till Finland och den åtta månader senare från trakten av Merikarvia i Finland till fiskeläget Löran i dåvarande Njurunda kommun, där jag kom att växa upp.
Skicka en kommentar