DET ENKLASTE

1
Det är ännu en sommar
och det blåser
på handens nyckelpiga
Det är mitt i kvällen
Jag sitter helt enkelt
på trappan





2
Det är äntligen augusti
Ingen tänker på de dova isar
som också de
är på väg –
Och ingen vet
varför vinden låter
just som den gör
Det är heller inte nödvändigt,
det behövs inte
Men gräset behövs
och regnet, det förbannade
regnet behövs
De långsamma maskarna behövs
för att jorden
och vi –

3
Blåsten är kvar
och vet vad den vill
med just denna kväll
som samtidigt liknar en syrenkvist
och en schäfernos

4
Att låna någon med blicken
utan att veta

Bortom mörkret
väntar mörkret

Gräset har nått
sin absoluta grönska

Vågorna ropar sina namn,
det lilla svaret
på den barnsligt stora frågan

5
Det finns stunder
då tankarna trevar
likt blinda igelkottar
över de stenar
som vant sig vid väntan
mitt i en kväll

Jag sitter
helt enkelt på trappan

Inte ens livet är till salu!

”Du som inte syns, finns inte!” Så stod det på en buss – reklam och människosyn på en och samma gång. I USA säger man: ”You are what you eat.” I Sverige är den eviga frågan: ”Och vad jobbar du med?” Jag träffade en buddhistmunk som sa: ”Du är det du tänker. Det är dina tankar som är du.”

Vårt samhälle har utvecklats dithän att det är ytan som betyder mest, signalen som berättar något om köpkraft och prestationsförmåga.

Tid är pengar, heter det. Allting ska översättas till siffror. Våra liv blir som en streckkod, vi blir snabbt avläsbara och placerade i ett fack. Allt efter lönsamhetspotential.

Så har det blivit med naturen. Så är det med människorna. Det är tragiskt men det måste inte vara så. Det finns en annan ordning!

+

Ur en dikt om skogen som jag skrev för rätt länge sedan, vill jag bjuda på slutklämmen:

Är tiden landskap eller innanmäte?

Vem har tid att låta bli att leva?

Vem hinner leva?

Vad är klockan?

Hur mäter vi linneans reviga flykt?

Kan minnet av en susande tallhed

ersättas med musik, smaken av fullmogna

hjortron tas fram på kemisk väg?

Tjärnens nattliga sidenyta,

ljudet från sågens spånvrål,

kådans friska ånga,

den skimrande nävern i början av maj

– vad är allt detta värt

i annat än pengar?

Det finns inga förståndiga träd,

inga taktiska skojfriska blygsamma träd,

inga organiserade skogar

eller anarkistiska dungar,

inga julfirande granar eller finklädda björkar

Misstänksamma rönnar finns inte heller

och inte blandekonomiska tallrötter,

långsinta alsnår, otåliga enbuskar,

inställsamma lärkträd – finns inte!
Men det finns det,

folk som andas, folk som tänker,

folk som arbetar finns det,

liksom det finns några

som inte har fattat ett barr

– vad har de i skogen att göra?

Skogen är inte bara hararnas hem,

det är också vårt

+

Bristen på tid och jakten på pengar, det präglar vår samtid och vårt samhälle. I alltför hög grad. De som har mer än nog strävar efter ännu mer och de som saknar det mest får dag ut och natt in kämpa för livets nödtorft. Detta har blivit allt tydligare i vår digitala och teknikstyrda tidsera, men problematiken är gammal, som en grånad norsk gärdsgård.

Arne Garborg hette en norsk bondediktare (1851-1924) som skrev följande dikt:

Man kan köpa sig

mat, men inte matlust,

droppar, men inte hälsa,

mjuka sängar, men inte god sömn,

grannlåt, men inte trivsel,

nöje, men inte glädje,

kamrater, men inte vänskap,

tjänare, men inte trofasthet,

gråa hår, men inte ära,

lugna dagar, men inte frid.

Skalet av allting kan man köpa för pengar.

Men inte kärnan, den är inte till salu.

Nej, själva livet är inte till salu, ej heller människovärdet!

+++

Denna text ingår i en karusell av bilder, filmer, satir, credon – www.kultur.intetillsalu.nu

Gotlandsbilder / augusti

Gotlandsbilder/augusti, 1980

Ett vägkors sent på kvällen

vi är framme och kör in genom en syrenhäck,

in i trädgårdens gröna mörker

Från strålkastarkäglan leder en trappa

upp mot en vitmålad veranda, en dörr

vars vred väntar på handens värme

– ett Magrittehus fyllt av vänners tystnad,

till vänster under taket ett svalbo med skit på cementgolvet:

alltför brända popcorn, tror barnen!

In till tingen och tystnaden – en brant

Trappa upp till täcken, drömmar

En kran som droppar, ljud-

löst

Vaknar mitt i natten, pissträngd

Ute på gräset och syrsornas ihärdiga sprakande,

stjärnstrött himlavalv och en fladdermus som kastar sig

mellan taknocken och syrenbersån (där jag tömmer

min tunga blåsa mot nattsvalt gräs)

Ännu några drömturer kvar till morgon-

ljuset, bilder som flimrar i en inre/bortre rum

– avlägsna som navelsträngar, nära som svetten

inuti barnens knutna händer

                                                 innan morgonljuset

+

Hög blå himmel, håglösa moln

Utefter vägen märker vi de namnlösa blommorna:

först de blå (fast inte blåeld), cikorian

med sina vilseledande kronor – som om växten

saknade centralstyrning vart den är på väg …

Men vi är på väg till havet, genom vindtuktad barrskog,

mot vågors salta smak på våra barns tungor

och en strand av sand och människokroppar,

en låg kustremsa med vindsurfare och nyckelpigor

som landar på rygg i sanden

när man sprätter till dem

efter små bett i solhet hud,

en dag i het augustisol

vid Östersjöns fredliga vatten –

Jag läser i en bok som bländar mina ögon

om andra människor som återvänder från badstränderna

med sveda av lagrad sol i skymningen

Barn som lovats få se TV-underhållningen

när de kommer hem

somnar i baksätet på en miljon herrgårdsvagnar

– sand i håret, det ihärdiga bruset

från vågor i öronen.

De lyssnar inte.

(De kursiverade raderna är ur dikten ”Skuggor” av Denise Levertov 

i Reidar Ekners svenska tolkning  i Känna det okända, en urvalsvolym som kom 1977.)

+

I svalskymningen

sjunker solen

utan kvitter

Handdukar på tork

Cykelkärrornas mummel

bortom syrenhäcken

Förlåt magen!

Saften rinner nedåt,

Sara suckar –

Flickorna kastar överdelen

Männen sänder långa, glada blickar

Pojkarna överger inte sin ängslan,

bevarar stoiskt sin snoppblygsel

– Tänk om, tänk om, tänk om!

Väderkvarnarna längtar

efter en plötslig vind

och gamla vingar

Bilen är ingen trött häst,

behöver ändå vila

i det gröna stallet

+

(Dessa sommardikter från Gotland – ur samlingen Den blå containern, som utkom 1980 –
ingår i den volym med samlade dikter som skall komma ut i höst.)

Gazas lidande – och vår vanmakt

Den här texten skrev jag 2009, men "sänder den nu i repris" med anledning av de mycket tragiska händelser som utspelar sig runt Gaza och den i kväll meddelade markoffensiven som israeliska regeringen vidtagit och som sägs vara ett svar på palestinsk raketbeskjutning av israeliska byar och städer. Det måste komma till stånd ett eld upphör och en fredlig lösning på denna konflikt!

Här följer texten från 2009:

Det som i dessa dagar pågår i Gaza är bortom allt sans och förnuft. Medan bombkrevaderna sliter människokroppar i stycken och inympar ett nästan genetiskt hat i de överlevande sitter vi på behörigt avstånd och tummar på våra gamla argument om skuld och straff, vem som bär skulden och vem som har rätt att utdela straff. Argumenten lånas ur såväl Bibeln som ur förra seklets historieböcker, men  respekten för ett människoliv väger mycket lätt. Skalan är i dagsläget 1/100, hundra döda palestinier per israel. Vattnet är slut, elektriciteten bruten, en och en halv miljon människor på en tunn landremsa…

            +

På sommaren 1942 påbörjades infångandet och deporteringen av människor från Warszawas judiska getto. Förintelsen hade påbörjats och skräcken spreds sig över Europa. Under den påföljande vintern hade vanmakt gått över i motstånd som organiserades av ZOB, en judisk kamporganisation. De tyska ockupanterna som hade den slutgiltiga lösningen för ögonen torde ha blivit både tagna på sängen och överraskade av den beskjutning, som en illa utrustad partisanstyrka satte igång den 19 april 1943, dagen före Hitlers födelsedag! Det gick förstås åt helvete, efter drygt tre veckor sprängdes synagogan i luften, en nog så tydlig signal på att upproret var kväst. Innan dess hade ockupanterna med eldens hjälp tvingat fram den del av civilbefolkningen som gått under jord.

Ja, vad gör man med sin vanmakt?

            +

Hösten 1990 fick jag själv uppleva det Heliga landet, som jag mindes från Vasseruds folkskola. Tillsammans med ett par kollegor i kulturarbetarbranschen var vi inbjudna av Histadrut, den israeliska fackförening som bildades 1920. Det politiska läget var även då spänt, Kuwaitkriget pågick och av västerländska turister syntes knappt ett spår. Jag minns hur man kunde ströva nästan ensam vid Genesarets sjö. Vi besökte både den moderna staden Tel Aviv och klagomurens och Tempelbergets Jerusalem, vi var i Betlehem och vi träffade många fina människor. Några som arbetade aktivt i fredsrörelsen, en del kulturkollegor förstås och några enstaka palestinier. Och jag minns att jag på marknaden i Jaffa köpte mitt första ”mjällgarage”, en mössa som ursprungligen kom från Buchara i Uzbekistan, hopknåpad med den förfinade petit point-tekniken.

Det hade varit dagar fyllda av möten och upplevelser, dofter från en främmande värld, tankar som strandade i folkskolans gamla planscher med Galiléens berg och olivträdens skugga.

I ytterligare en ny värld, totalt befriad från annat än steril miljö och ofruktbar misstänksamhet, hamnade jag när jag skulle genom tullen vid flygplatsen i Tel Aviv. Orsaken till det lilla korsförhöret kom sig av ett tjogtal duvor i pärlemor, som jag stoppat ner i min väska.

– Vem hade jag träffat? Vad var det för syfte med resan? Plötsligt var jag en presumtiv terrorist, kändes det som. Dessa små, oskyldigt vackra fredsduvor, att de kunde utlösa ett sånt säkerhetsintresse…

+

Och nu bombar israelsikt stridsflyg Gaza-remsan, stridsvagnarna mullrar, människor lemlästas eller dör, hus rasar samman och den israeliske kaptenen Guy Spigelmann påstår: ”Allt vi använder är tillåtet enligt folkrätten”, när han anklagas för fosforbombning.  Som om det vore OK att döda barn, kvinnor, att bomba civila mål och förhindra att de skadade får hjälp!. Men all denna terror och förödelse, detta omänskliga lidande, motiveras enligt den israeliska sidan – och kristdemokraternas Alf Svensson – av de avfyrade Hamas-raketerna mot Ashkelon och andra städer i södra Israel.

USA:s avgående president är den som skulle kunna åstadkomma ett eld upphör  – om han nu önskade något sådant. FN:s säkerhetsråd är lamslaget och bakom ryggen på det palestinska folket pågår nån sorts diplomatisk kohandel mellan USA och Egypten, Saudiarabien och andra ekonomiska intressenter.

+

Häromdagen var vi ett hundratal människor på ett blåsigt torg i Karlstad som ville uttrycka vår medkänsla och solidaritet med det palestinska folket. Men också med det judiska folket, för detta är ett krig som ingen kan vinna. Förintelsen drabbar bägge parter, lika successivt som effektivt. En tvåstatslösning, respekt för FN:s resolutioner , de mänskliga rättigheterna  samt för humanitär rätt är vad som krävs för en möjlig framtid i fred. Vägen dit tycks längre än någonsin, men varje steg i rätt riktning för folken närmare det gemensamma målet.

Stoppa massakern i Gaza! Upphör med raketbeskjutningen mot civila mål i Israel!

Till  sist, några rader av den norske poeten Georg Johannessen, ur dikten ”Partisansång”, till minne av det judiska upproret i Warszawas getto i april 1943. Med nuets fruktansvärda situation kan texten lika gärna handla om Gaza, i januari 2009:

/---/

Det som dånar är kanoner, inte storm

Det som blixtrar är ett folk i uniform

Detta folk är inte folket, men en rest

Det är människor som dödar, inte pest

Denna sång är bara blod och inte bläck

Detta folk är ingen fågel som flyr väck

Detta krig är inget krig som kan ge fred    

Vi har rest oss och kan se, vi slagits ned

            (Sv. tolkn. Bengt Berg)

Bruk av jord

Det här är första delen av en dikt, Bruk av jord, som jag skrev i slutet av 1970-talet och som ingår i boken Av skog är du kommen. Denna bok skrev jag tillsammans med Per Helge och fotograferna Kay Cuthbert och Staffan Jofjell bidrog med svartvita bilder från lands- och skogsbygderna runt om i Värmland. Jag håller på att ställa samman mitt mångåriga diktskrivande till en bok som beräknas utkomma i tidig höst: Dikter genom 40 år. Men bilderna är nytagna under kvällens promenad i min nuvarande hembygd, Fensbol i norra Värmland.

När klöverstjälken brister

är hässjan torr nog att köras in

Nattdaggen och åskskuren försinkar bara

ett par timmar; jordisk kunskap

är svår att uppbringa i böcker,

tumavtryck med koskit skämmer

uppslagsverken

Hagelskuren fick kornet på knä
som efter älgars nattviste

Efter en slåttersommar

har högaffelns träskaft

och skinnet i handflatan

hunnit bli goda, grova vänner

Arbetet har möjliggjort detta möte

Den här kvällen:

Går ut i duggregnet, behöver inte

anstränga mig för att ge brännässlorna ett handtag

Inte ett ljud, förutom dropparna som faller av egen tyngd

– och utan ansträngning; kejsarkronorna blommar

och guldriset är på väg, som vi alla är på väg

genom natt och morgon, ny dag med rasslande grusgång

och röster som verkar trivas med varann,

ett slags förtrolighet, nästan som en tröst

Det kanske är detta vi kallar sommar,

det är nu den finns runt om oss

och vi vet inte riktigt vart

vi skall ta vägen

Björn Östlund, till minne

Till Björn Östlunds minne

Björn,

idag sluter du cirkeln,

ditt livs cirkel

och vi är med dig

Vi hör din röst

rakt genom dödens tystnad

Vad är det du säger?

Sjunger du en sång?

Kanske du håller ett filosofiskt föredrag

Denna dag bär blå himmel,

över oss seglar molnen

som drömlika fartyg,

grönskan omringar oss,

fåglarna sjunger för oss

– allt med din röst

Vi vet alla

att du inte ville ha en statsbegravning

även om du nu var kung eller president

i landet Kreativien

Vi nöjer oss med det mindre,

vi gråter en skvätt

och daggkåporna fylls

tidigt i morgon

Björn,

du finns inte mer,

jo, det gör du visst!

Dina runda ögon

och din stora värme,

din humor

som in i det sista

bar över nattgammal is

Hurihelvete ska vi klara oss

utan dig, Björn!

Om du fått bestämma

hade den frågan aldrig behövt ställas,

men sjukdomen och döden

visste bättre – inte bättre,

NEJ, NEJ, NEJ –

men döden tog dig hem till sig

mitt i Fotbolls-VM,

mitt i en sommar,

mitt i allt

Men sov gott nu, käre Björn

Du finns i oss för alltid

En vacker dag ses vi igen,

men inte på Granstigen;

kanske i Nangijala

och vi hoppas alla på bra väder!

Sov gott, Björn!

(18 juni 2014, Sahlströmsgården i Utterbyn)

Björn Östlund var född 18 juni 1935 och han begravdes på sin födelsedag, sörjd och saknad av så många. Han var konstnär och artist, febrilt verksam med kultur i alla dess former runt om i Torsby-trakten. Björn var också med och startade sällskapet Heidruns Vänner, 1990, han var aktiv i Norra Värmlands Konstförening och andra föreningar. Björns humor hade han med sig in i de sista.

Tack Björn för alla glada och allvarsamma stunder, vila i frid!