I backspegeln och framtidskikaren

 – några tankar vid Vänsterpartiets årskonferens i Munkfors/Ransberg 29 mars 2014

Den svenska arbetarrörelsen kunde under merparten av 1900-talet flytta fram sina positioner och erövra allt mer av det som vi kallar ekonomisk demokrati, medborgerliga rättigheter och social välfärd.
Denna kamp fördes på tre plan – den ideologiska kampen som enligt den enkla (men svåruppnåeliga) doktrinen lyder: Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Det handlar helt enkelt om en rättvis fördelning av resurserna och om att det arbetande folket inte bara skall skapa mervärde och vinster åt de som äger produktionsmedlen utan själva få del av arbetets frukter.
Den andra fronten fördes och föres på det fackliga planet, där arbetsfolkets organisering och sammanhållning är en absolut nödvändighet. Kanske mer än någonsin nu, när bemanningsföretag, utnyttjande av papperslös arbetskraft och allmän söndring av reglerade förhållanden på arbetsplatserna gör sig alltmer gällande.
Det tredje frontavsnittet som ägde självklar närvaro i den tidiga arbetarrörelsens kamp för ett nytt och mera rättvist samhälle stavas kultur. Det kulturella inslaget i möten och vid manifestationer var en självklarhet. Den svenska traditionen med perspektivvidgande berättelser av arbetarförfattare som Moa Martinsson och Ivar Lo Johansson är unik i hela världen. Men här har de förbättrade materiella villkoren kommit att dominera på de ”andliga” värdenas bekostnad.

"Vi är inte bara där våra skor står, utan också där våra drömmar finns ..." som han sa, den gode Ivar Lo.

Fukushima – 3 år ...

VI GER VARANDRA SOLEN!

Tiden läker alla sår, heter det. Men vissa sår förmår inte ens tiden göra något åt, om man delar upp tiden i livslängder. Den katastrof som drabbade Fukushima i Japan för tre år sedan, den är fortfarande verksam och drabbande.

Det är alltså tre år sedan kärnkraftshaveriet som ägde rum till följd av sunamin och som spred och fortfarande sprider radioaktivitet över stora områden.

I DN den 10 mars skriver Torbjörn Peterson i sitt reportage:.

”I regeringskvarteren i Tokyo pågår kampen om kärnkraften. För tillfället är landets samtliga 50 reaktorer stängda. Men premiärministern Shinzo Abe arbetar hårt för att senast till sommaren få i gång så många av dem som möjligt. I stället för kärnkraft har Japan tvingats importera gas, olja och kol, som lett till en serie handelsunderskott sedan 2011. I höstas fick Tepco klartecken av guvernören i prefekturen Niigata att ansöka om en säkerhetskontroll för att åter starta världens största kärnkraftsanläggning. Startar en följer sannolikt snart ­ fler.”

Och medan demonstrationerna mot kärnkraft pågår i Tokyo och runt om i världen hävdar påreminärminister Abe att kärnkraften är säker!

Heidruns Förlag ger i vår ut boken:

Kärnkraftsdebatten har sopats under mattan. Den här boken vill bidra till en nödvändig diskussion om våra framtida ödesfrågor.

Följderna efter katastrofen i Tjernobyl är långt ifrån över. Boken beskriver nödslakten i sameland, förgiftade betesmarker och bärskogar, den symboliska begravningen i Gävle, traumat för folket i Norrsundet, urandrömmen ...

Vad hände med den svenska forskningen? Beredskapsplan vid kärnkraftsolycka – finns den, fungerar den? Hur ser atomansvarighetslagen ut? Vad ska hända med Sveriges åldrande kärnreaktorer?

Tjernobyl och Fukushima och personliga reportage om katastroferna fram till idag. Intervjuer med drabbade. Bilder från bland annat saneringen.

Alternativen – kostnaderna för solceller och vindkraft minskar dramatiskt samtidigt som kärnkraftsproducerad el blir allt dyrare. Boken rapporterar om utvecklingen i Sverige, Tyskland och övriga världen.

Boken kan beställas från Heidruns Förlag

info@heidruns.se

tel 0560 421 26

200 kr inkl. porto

Gott nytt samhälle!

Bland all eftersänd post från Riksdagen återfinns några melongröna A4-ark med skrivelser och propositioner från regeringen. En skrivelse med nummerlapp 2013/14:61 har drygt sju rader och heter: En politik för en levande demokrati. Är inte det ett underbart tema inför nyåret med tillhörande ”superval”? Hur håller vi politiken levande utan att nöja oss med konstgjord andning på demokratin?

Inför juluppehållet inträffade två tilldragelser som rönte stor uppmärksamhet. Jag tänker på följetongen runt ”den övre brytpunkten”, voteringarna i kammaren med mellanspel i konstitutionsutskottet och till sist ett svidande nederlag för Alliansen.

Den andra händelsen var nazistattacken på fredliga demonstranter i Kärrtorp, när flaskor och smällare regnade över barnvagnar, gamla och alla som deltog i manifestationen. Ur denna avskyvärda attack växte ett så mobiliserande motstånd att en fotbollsplan fylldes med glädje, kärlek och beslutsamhet: Inga rasister på våra gator!

Det är på dessa båda sätt som vi hanterar demokratin i landet, inom de folkvaldas parlament och ute på gator och torg. Det ena förutsätter det andra och gör demokratin och politiken både fungerande och levande.

Nytt år, vad finns att önska, vad kan vi göra? Eftersom det handlar om politik vill jag dela med mig av August Strindbergs Lilla katekes för underklassen, en stridsskrift från 1884: Vad är underklass?

Och svaret: De närande, de styrda. De som med sina händer frambringa mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande.

Det stämmer dåligt med dagens ”sanningar”, som basuneras ut från maktens tribuner. Vad vi inte bara kan önska oss, fast mera kämpa för, är att befria verkligheten från Högerns dimridåer, så att hela samhället kan framstå i all sin o-glans. Vi måste berätta om varje människas lika värde, om att det är vi tillsammans som utgör framtiden!

Låt rättvisan, solidariteten och omtanken ersätta Alliansgirigheten den 14 september.

Gott Nytt 2014!

Bengt Berg, riksdagsman (V)

Ett Nytt År

Ett nytt år kommer sällan ensamt,

i släptåg hänger alla de föregående

dagarna, som snäckor trädda

på ett snöre av vind, fyllda av

bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett

med årsringens sigill; efter några månader

kan man köpa det nyss nya årets almanacka

till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel

för att vi skall försonas med gnistregnet

från nyårsraketerna som försöker

överträffa Karlavagnen,

medan champagneklirret alltmer låter

som någons hemväg över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,

precis som julen nyss gjorde oss till barn

på nytt. (Skillnaden är att barnen

ser sin längtan tillfälligt gå i uppfyllelse

medan vi vuxna ser till att de levande

ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det

som vi inte vill skall hända, inte skall hända,

att det nya årets morgnar skall vara

lika skinande nya

som oliverna innan de landat

i Quattro Stagioni-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,

som att oförmodade leenden

kommer att dyka upp i gatuvimlet,

att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,

att vårdagjämningen, att den blomstertid,

att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas

av den alltid lika aktuella frågan:

Vad är det som hindrar dig

från att bli lycklig?

               Bengt Berg

Sara, vi minns dig med värme!

Idag skulle Sara Lidman ha fyllt nittio år. Jag hade glädjen av att få träffa henne några gånger och det var alltid en intensiv upplevelse. Hennes böcker hade en sådan vingbredd, ett sådant djup i myllan och ett så högt svävande, hennes språk var färgat av både den västerbottniska barndomen och resorna runt om i världen skapade en stark känsla av samhörigheten med alla människor oberoende hudfärg, kulturell bakgrund eller hierarkier av alla slag

När man knallar runt i Umeå och vill gå vilse på ett meningsfullt sätt bör man befinna sig i närheten av järnvägsstationen där också någon sorts bussrondell ligger. Där finns några vackra citat av Sara Lidman inhysta, upplysta i betongen. Ord på vägen, ord som gör vandringen lättare och mörkret mindre mörkt: ÄNNU HAR VI BIBLIOTEKEN,
ERT MOTSTÅND, NÄSTAN OTROLIGT;
SOM LAVSKRIKANS HJÄRTA

SKOGEN VAR FÖR STOR, FÖR FOLKTOM
DE FÅ STUGOR SOM FANNS I SOCKNEN
VAR DÄREMOT FÖR SMÅ OCH FÖR TÄTBEFOLKADE

Hon var sin röst och den rösten hade en skärpa som få, en energi och en diktion, det var som en blandning mellan björkens ljusa skratt och enens sega virke. Sara Lidman använde sin röst när hon talade till folket på gator och torg, under brinnande Vietnamkrig stod hon där, rasande och med ett engagemang som drabbade oss som lyssnade. När hon skrev sina mäktiga Norrlandsepos fanns också rösten med, man hörde den när man läste om järnbanan och människorna där uppe i Västerbotten.

Jag hade glädjen att locka henne till några av de möten som var en naturlig del av den politiska kampen på 70- och 80-talet. Det kunde gälla skogen som vi gemensamt ville värna, skogen som annat än råvara, skogen som ett hem inte bara för harar, myror, älgar utan också för oss. Under de stora miljödagarna i Torsby höll Sara ett glödande tal på trappan till Fryksände kyrka. Hon hade skrivit om besprutning och avlövning av Vietnams skogar, hon hade sett hur kalhyggen bredde ut sitt månlandskap över stora arealer, hon visste och hon kände och hon gav röst åt allt detta.

När vi i Karlstad skulle anordna en solidaritetskväll för Nicaragua var det naturligt att försöka få dit Sara. Jag minns att vi pratade om övernattning och annat praktiskt. Jag är så liten, sa Sara, jag kan sova i en cigarrlåda, eller en liten garderob.

När hon en höst besökte Heidruns café för ett berättarprogram, var det så mycket folk att hon fick stå på tröskeln mellan de två största rummen. Tillsammans med skådespelerskan Lena Granhagen gav Sara en oförglömlig stund,

Tidigare hade det handlat om apartheid och Sydafrika eller om den stora gruvstrejken i slutet av 60-talet. Hon var en reporter i världen och verkligheten, men också en väldig författare när det gällde att ge liv åt människor som en gång levat i trakterna runt Missenträsk.

Inga rasister på Karlstads gator!

Mot slutet av ett gammalt år, 2013, med regnfattig vind och alltmera trött julskyltning, fylldes Karlstads torg av flera tusen människor som tillsammans ville manifestera mot rasism och främlingsfientlighet: KARLSTAD FÖR – MÅNGFALD MOT RASISM.

Efter de nazistiska illdåden i Kärrtorp har det växt fram en pånyttfödd rörelse som tvärpolitiskt samlar människor i alla åldrar, med olika bakgrund och världsåskådning men med samma respekt för alla människors lika rätt och värde.

På drygt tjugotalet platser i Sverige har liknande manifestationer ägt rum och nu var alltså turen kommen till Karlstad, där folk samlades i Museiparken framför Värmlands Museum för att under tystnad vandra genom stadens centrum till torget, från vars scen framfördes tal, dikter, sånger och rap-låtar. Bland annat sjöng Göran Samuelsson "Vanliga människor", som är tillägnad oss alla, vi som är vanliga människor samtidigt som var och en är alldeles unik!

Vi är alla lika, brukar man tänka. Men egentligen är vi inte det, tvärtom. Vi är alla olika, men också lika mycket värda. Varje människa är unik har har rätt till sitt eget sätt att leva, förutsatt att det inte sker på någon annan människas bekostnad. Men det är just olikheten som gör oss särpräglade och som gör det så spännande att leva, Med våra enskilda liv kan vi bidra till det stora livet som äger rum i själva samhällskroppen, ja, i hela världen.

Nelson Mandela

Dessa dikter skrevs i mitten av 1980-talet och publicerades i Handels, det vill säga de handelsanställdas tidning. Då rådde ännu apartheid i Sydafrika och Nelson Mandela satt i fängelse.
Konstnären Leif Nelson gjorde de grafiska bilderna.

I

I 

Kanske är det barnet

som måste säga det,

lyssna: Det finns svarta och vita,

det finns fattiga och rika, det

finns så många olika

men det är bara

utanpå …

II

Det är inte bara apelsiner

utan också handbojor

Det är inte bara druvor

utan också fotsulor

Det är inte bara majskolvar

utan också batonger

Det är inte bara tomater

utan också tårgasbomber

Det är inte bara plåt

utan också hud

Och under huden – blod

Och i blodet – sång

Och i sången – ett frö

som kan slå rot

också i oss

En gång, kanske i morgon

eller om ett år på våra bord:

Apelsiner, druvor, majs, tomater

Och vi kan äta utan skam

av det fria Sydafrikas

fria skördar

III

Som att brottas

med sin egen skugga

Som att fly

från sin egen skugga

Som att låta det förflutna jaga nuet

och tro att framtiden finns

i det förmultnade trädets rötter

            Kom vind, sopa rent!

            Kom sol, släpp skuggan fri!

            Kom morgon, öppna daggens kåpa!