I backspegeln och framtidskikaren

 – några tankar vid Vänsterpartiets årskonferens i Munkfors/Ransberg 29 mars 2014

Den svenska arbetarrörelsen kunde under merparten av 1900-talet flytta fram sina positioner och erövra allt mer av det som vi kallar ekonomisk demokrati, medborgerliga rättigheter och social välfärd.
Denna kamp fördes på tre plan – den ideologiska kampen som enligt den enkla (men svåruppnåeliga) doktrinen lyder: Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Det handlar helt enkelt om en rättvis fördelning av resurserna och om att det arbetande folket inte bara skall skapa mervärde och vinster åt de som äger produktionsmedlen utan själva få del av arbetets frukter.
Den andra fronten fördes och föres på det fackliga planet, där arbetsfolkets organisering och sammanhållning är en absolut nödvändighet. Kanske mer än någonsin nu, när bemanningsföretag, utnyttjande av papperslös arbetskraft och allmän söndring av reglerade förhållanden på arbetsplatserna gör sig alltmer gällande.
Det tredje frontavsnittet som ägde självklar närvaro i den tidiga arbetarrörelsens kamp för ett nytt och mera rättvist samhälle stavas kultur. Det kulturella inslaget i möten och vid manifestationer var en självklarhet. Den svenska traditionen med perspektivvidgande berättelser av arbetarförfattare som Moa Martinsson och Ivar Lo Johansson är unik i hela världen. Men här har de förbättrade materiella villkoren kommit att dominera på de ”andliga” värdenas bekostnad.

"Vi är inte bara där våra skor står, utan också där våra drömmar finns ..." som han sa, den gode Ivar Lo.