Den här texten skrev jag 2009, men "sänder den nu i repris" med anledning av de mycket tragiska händelser som utspelar sig runt Gaza och den i kväll meddelade markoffensiven som israeliska regeringen vidtagit och som sägs vara ett svar på palestinsk raketbeskjutning av israeliska byar och städer. Det måste komma till stånd ett eld upphör och en fredlig lösning på denna konflikt!
Det som i dessa dagar pågår i Gaza är
bortom allt sans och förnuft. Medan bombkrevaderna sliter människokroppar i
stycken och inympar ett nästan genetiskt hat i de överlevande sitter vi på
behörigt avstånd och tummar på våra gamla argument om skuld och straff, vem som
bär skulden och vem som har rätt att utdela straff. Argumenten lånas ur såväl
Bibeln som ur förra seklets historieböcker, men respekten för ett människoliv väger mycket lätt. Skalan är i
dagsläget 1/100, hundra döda palestinier per israel. Vattnet är slut,
elektriciteten bruten, en och en halv miljon människor på en tunn landremsa…
+
På sommaren 1942 påbörjades infångandet
och deporteringen av människor från Warszawas judiska getto. Förintelsen hade
påbörjats och skräcken spreds sig över Europa. Under den påföljande vintern
hade vanmakt gått över i motstånd som organiserades av ZOB, en judisk
kamporganisation. De tyska ockupanterna som hade den slutgiltiga lösningen för
ögonen torde ha blivit både tagna på sängen och överraskade av den beskjutning,
som en illa utrustad partisanstyrka satte igång den 19 april 1943, dagen före
Hitlers födelsedag! Det gick förstås åt helvete, efter drygt tre veckor
sprängdes synagogan i luften, en nog så tydlig signal på att upproret var
kväst. Innan dess hade ockupanterna med eldens hjälp tvingat fram den del av
civilbefolkningen som gått under jord.
Ja, vad gör man med sin vanmakt?
+
Hösten 1990 fick jag själv uppleva det Heliga landet, som jag mindes
från Vasseruds folkskola. Tillsammans med ett par kollegor i kulturarbetarbranschen
var vi inbjudna av Histadrut, den israeliska fackförening som bildades 1920.
Det politiska läget var även då spänt, Kuwaitkriget pågick och av västerländska
turister syntes knappt ett spår. Jag minns hur man kunde ströva nästan ensam
vid Genesarets sjö. Vi besökte både den moderna staden Tel Aviv och klagomurens
och Tempelbergets Jerusalem, vi var i Betlehem och vi träffade många fina
människor. Några som arbetade aktivt i fredsrörelsen, en del kulturkollegor
förstås och några enstaka palestinier. Och jag minns att jag på marknaden i
Jaffa köpte mitt första ”mjällgarage”, en mössa som ursprungligen kom från
Buchara i Uzbekistan, hopknåpad med den förfinade petit point-tekniken.
Det hade varit dagar fyllda av möten och upplevelser, dofter från en
främmande värld, tankar som strandade i folkskolans gamla planscher med
Galiléens berg och olivträdens skugga.
I ytterligare en ny värld, totalt befriad från annat än steril miljö
och ofruktbar misstänksamhet, hamnade jag när jag skulle genom tullen vid
flygplatsen i Tel Aviv. Orsaken till det lilla korsförhöret kom sig av ett
tjogtal duvor i pärlemor, som jag stoppat ner i min väska.
– Vem hade jag träffat? Vad var det för syfte med resan? Plötsligt
var jag en presumtiv terrorist, kändes det som. Dessa små, oskyldigt vackra
fredsduvor, att de kunde utlösa ett sånt säkerhetsintresse…
+
Och nu bombar israelsikt stridsflyg Gaza-remsan, stridsvagnarna
mullrar, människor lemlästas eller dör, hus rasar samman och den israeliske
kaptenen Guy Spigelmann påstår: ”Allt vi använder är tillåtet enligt
folkrätten”, när han anklagas för fosforbombning. Som om det vore OK att döda barn, kvinnor, att bomba civila
mål och förhindra att de skadade får hjälp!. Men all denna terror och
förödelse, detta omänskliga lidande, motiveras enligt den israeliska sidan –
och kristdemokraternas Alf Svensson – av de avfyrade Hamas-raketerna mot
Ashkelon och andra städer i södra Israel.
USA:s avgående president är den som skulle kunna åstadkomma ett eld
upphör – om han nu önskade något
sådant. FN:s säkerhetsråd är lamslaget och bakom ryggen på det palestinska
folket pågår nån sorts diplomatisk kohandel mellan USA och Egypten, Saudiarabien
och andra ekonomiska intressenter.
+
Häromdagen var vi ett hundratal människor på ett blåsigt torg i
Karlstad som ville uttrycka vår medkänsla och solidaritet med det palestinska
folket. Men också med det judiska folket, för detta är ett krig som ingen kan
vinna. Förintelsen drabbar bägge parter, lika successivt som effektivt. En
tvåstatslösning, respekt för FN:s resolutioner , de mänskliga
rättigheterna samt för humanitär
rätt är vad som krävs för en möjlig framtid i fred. Vägen dit tycks längre än
någonsin, men varje steg i rätt riktning för folken närmare det gemensamma
målet.
Stoppa massakern i Gaza! Upphör med
raketbeskjutningen mot civila mål i Israel!
Till sist, några rader av
den norske poeten Georg Johannessen, ur dikten ”Partisansång”, till minne av
det judiska upproret i Warszawas getto i april 1943. Med nuets fruktansvärda
situation kan texten lika gärna handla om Gaza, i januari 2009:
/---/
Det som dånar är kanoner, inte storm
Det som blixtrar är ett folk i uniform
Detta folk är inte folket, men en rest
Det är människor som dödar, inte pest
Denna sång är bara blod och inte bläck
Detta folk är ingen fågel som flyr väck
Detta krig är inget krig som kan ge fred
Vi har rest oss och kan se, vi slagits ned
(Sv.
tolkn. Bengt Berg)
Inlägg
