Vi ger varandra solen!

Bengt Berg

Vi ger varandra solen!

1

Övervintringens tid och på dessa breddgrader endast enstaka strövargar

Fårflockarna har dragit in till städerna, lämnat pälsen åt storviltsjägare,

lantliga pälsfabrikanter eller helt sonika kråkorna

Vargarna, ytterst förvandlade, förvanskade

har intagit sina platser vid podiet

varifrån de sänder ut vetenskapliga vittringar mot framtiden

som de försöker finfördela i lämpliga doser för den församlade allmänheten

(d.v.s. ett statistiskt genomsnitt av den svenska valmanskåren).

Lagom skrämmande är profetiorna – det får inte lukta blod,

får inte lukta något alls, syntetiskt som en ostmacka på tåget

eller ett prinskorvknippe i ICA-frysen: Innehållet

får absolut inte läcka ut, det har blivit praxis – i möjligaste mån …

Blodet är rött och hett, alltför närbesläktat med själva livspulsen

Men  k y l a n  och  m ö r k r e t , framtidens radarpar

i den arktiskt mörka, kallt kärnkraftslösa vinternatten!

Vargarna ylar bortom skogsranden, varnande, värnande

den starkes rätt, den mätta magens rätt att vara mätt

            : och du skall vandra i arbetslöshetens mörker

            : du skall hungra och huttra

            : du skall treva dig fram genom dödsskuggans dal

– så lyder texten i vargarnas Västerås, schakalernas Stockholm, gamarnas Göteborg

Alla dessa falska skinn! Alla dessa blandekonomiska får i ulvakläder,

All denna förvandlings- och förvanskningskonst

Och socialdemokraternas löntagardans

på moderaternas slaka framtidslina!

– Varg i veum, varg i veum …

2

Rom byggdes inte på en dag

Kärnkraften avvecklas inte under en natt

Tusen och åter tusentals år tar det

att tillnärmelsevis sudda ut de spöklika spår

som vi tillåtit uppstå på vår samtids samvete

I urminnes tid

fyllde solen våra kroppar

med kraft och värme, vargskinnsmännen

drog solen ur flintstenen, tvingade elden ur träet

– gnistor i mörkret, gnistor i ljuset  

Deras solhjul rullar ännu på klippan!

3

(motsång; medsols)

De syntetiska vargarna

glömmer att våra kroppar är kraft,

att våra liv är levande och att inte ens döden

förmår stympa handen mellan våra kroppar

De försöker få oss att inte behövas

annat än som varuframställare

och varukonsumenter, vi blir siffror

i databankernas fjärrskådande, framtidsstyrande maktcentraler,

vi blir förintade viljor, bortsprungna barn i skogar

där trädens namn för länge sedan är glömda

De utnämner oss till lyckliga glada trygga

De döljer makten inom sig, de kastar slipsen

och säger ”du” och låter oss bära löjets skimmer på våra läppar

De låter våldet spinna i oss som en katt med indragna klor

beredd att störta över näbbmusungen

och leka den till döds

D e  bygger  v å r t  samhälle där vi slår vanmaktens knogar

blodiga mot varann i stället för att fläta fingrarna samman

till en lång seg vilja av senor kött och blod

De bygger våra boningar mot höjder vi aldrig skall uppnå

men sänker våra kroppar i glömskans mull

när produktionspulsen upphört att följa lönsamhetens kronometrar

De föser oss så tätt samman

att vi inte får plats för att spänna ut vår innersta viljas vingar

4

Våra barn

följer fortfarande

fjärilens fladdrande flykt

– hur länge till?

Jorden, luften,

vattnet, solen

En människa på två ben,

i hennes ådror brusar livets sång

Jorden är hennes stora hem, himlen

det väldiga stjärnetaket, marken

under henne är golvet ur vilket

hon gräver fram födan

Vindarna – väggar

och vattnet den rytm

som en gång vaggade livet

från minsta ägg

bortom puls och tid

Fåglarnas sång kostar örat intet

Solens värme flödar över, forsarnas

dånande kraft, vågornas vaggande vila

Utgångspunktens enkla konturer

5

Runt om reser sig ur arbetet samhällen

och vi befolkar dem med våra liv, nedärvda

från samlarstammarna och jaktfolken

Ur bergen hämtar vi malmen, ur vattnen

lyfter vi de silversprattlande fiskarna, ur skogen

hämtar vi ved för värme och fartyg och böcker

Ur hjärnan växer redskapen fram som möjliggör tid

och oförbrukade krafter, som förmår befria människan

men också binda henne till tingens ordning och maktens bojor

Ur människan stiger både människa och icke-människa,

ur natten bryter dagen fram, ur dagen natten

6

Vargskinnet beskyller oss för att hysa känslor

Som husdjur i våra kroppar, förvånas över

att vi vågar vara människor – inte bara idag

utan också imorgon och om hundra

och hundra och tusen år och än längre

De vill inte inse

att vi ser med deras ögon

som ännu inte är födda, utan att sänka blicken

Att också deras barnbarnsbarns händer

ropar efter verktyg och arbete

precis som våra tankar törstar efter hav

som saknar kärnvapenbärande u-båtar

och stränder utan oljedränkta ejdrar, att vi

nu kräver full insyn i cancerjournalerna

och att vi vägrar godta bortförklaringsmodellen:

den drunknar ej som hängas skall …

De kan inte förstå

att våra fötter   m i n n s   gräset daggvått,

mjukt mellan kropp och jord,

mellan rymd och det minsta jordeliv

Att våra kroppar fortfarande värms

av samma sol som på bronsåldersfolkens tid

De fattar inte

att gubben med sparkstöttingen

hellre återser en vägglus från 30-talet

än uthärdar tanken på den högst osannolika läckan

i ett av 80-talets kärnkraftverk

7

Vi vill inte lägga våra efterkommandes liv

i andra händer än våra egna

Vi vill äga våra händer och våra verktyg

nu, och i framtiden

Skidskytte, nu och i begynnelsen

 Det rustchas och skjuts i tv, både slalom och skidskytte, jag som är alltför intresserad fastnar i flimret och de erbarmligt torfitga kommentatorskommentaterna, bara självklarheter som staplas på varandra i våra arma trumhinnor – inte en enda ny eller öppnande tanke, fraser klippta ur fraser med rostig sax … men just därför vill jag dela med mig ur en text om skidskytte, skriven av …. 

Ja, just det, av dem?

Den förste kände skidskytten var som bekant Leonidas från Tarent, om han är bekant? Inte det? Emellertid finns han avbildad på flera antika mynt, en kort liten typ med stripigt hår och små grisögon, som säkert var bra att kisa med när han ny skulle kisa. Hans näsa är kraftig och pannan låg, men det är nu inte utseendet som gör mannen. En folkhjälte blev han, en man med fler frillor än året dagar.

 Ja, vilken författare har tagit sig an uppgiften att forska i och plocka fram skidskyttets historiska gestalter?
 Som vanligt belönas de rätta svaren, eller det rätta om det blott är ett, med stor ära och en fanfar!
Så det är bara att slita ur öronpropparna och tänka efter!

Ett meningslöst liv, det var frågan ...

som jag ställdes inför på Karlstads Universitet igår vid lunch. Här följer mina anteckningar direkt ur boken i knäet:

Den som lever lever.
Meningen är nog just detta: att –
Att vara människa, en av många, en av oss.
Meningslöst kan livet bli när det är till ända,
när döden tagit över.
Är då döden meningslös?
Så många människor som riskerat och gett sina liv
för livets sak!

Till saken: ett meningslöst liv ...

Den som har allt, eller kan köpa allt
den är nog nära frågeställningens ja,
den som förlorat sin längtans drivkraft, sina drömmars vingar,
sin egen förundran inför allt, allt som  i n t e  kan köpas för pengar...

För den som inget har, men som sträcker sig efter vattenglaset, riskornet
eller skuggans lena hand, den har ingen anledning att fundera
på denna frågeställning, men den
som både har och saknar allt,
den borde befrias från ägandets tyranni
och i ställe hitta en mening – helt gratis!

Ny bok

Ny bok, ligger på bordet och är ny, olåst och oläst, lagd och liggande, kvällslampan tänd, boken tyst, knysttyst, som en vaxdukblomma, nyss torkat köksbord, hur öppnar man en bok utan att väcka orden, de i sina vokaler så sött sussande, men det brukar alltid gå bättre än vad man tror, närmar mig med högra handen och – nej, inte riktigt än! Orden där inne finns i viss ordning, de är uppställda så att man lätt ska kunna hitta dem, man behöver bara titta åt ena hållet när man kommer in på en ny sida, där står de, som i väntan, som på led, parad. T.ex: oktobermarmorn, slutstödet, nödstädet och alla de andra kampanjerna. Det gäller att passa på: snart börjar boken och då vet man aldrig hur den slutar.

M Å N D A G kl. 08:55 – 09:11

Borde sätta mig ner, borde sätta mig ner och tänka ut en ny horisont
att lägga över den gamla och ingen skulle märka oföränderligheten.
Denna måndag i januari då radion nyss meddelat att det finns ett samband
mellan migrän och blixtnedslag och de två katterna far som ett par kulblixtar
över golvplankorna och en ny dag väntar med sina plikter och göromål,
innan jag kliver på rälsbussen som skall föra mig mot demokratin och
genom den ännu alltför tidiga vinterskymningen.

I en dikt av Lars Gustafsson* hittar jag det energitillskott som behövs
för att passera ännu en tröskel:

Händelser utan sammanhang är ingenting.
Historien går ut på att hitta ett sammanhang
till händelserna, inte tvärtom.

Kan också detta gälla för livet?


* ur "A:s monolog", Århundradeb och minuter. Dikter i urval av Michael Krüger (Atlantis, 2010)

Himmel över Sjælland

Det skymmer och det ljusnar, tågets stationer står väntande på de människor som söker sina nattliga adresser, de som alltid åker med lätt bagage och alltför tunna skor, de som kommer fram bara aningen för sent.

Livets båt

Längs vintertrottoaren,
det duggregnar runt noll,
mittemellan det ena och det andra,
på väg och ändå inte: livet ett slags
tillstånd, ett stillastående, ett nu
som snart blir nyss och sedan kanske,
kanske nyss men aldrig mera nu:

LÅT LIVETS BÅT VARA LÄTT
står det på den märkliga skapelsen
innanför järnstaketet, och: LASTA
DEN BARA MED SÅDANT DU
BEHÖVER

Duggregnet fortsätter, allt fortsätter
utom de två meningarna där i förmiddagen,
jag fortsätter ner mot järnvägsstationen
där båten väntar på mig och mitt
alltför tunga bagage