Livets båt

Längs vintertrottoaren,
det duggregnar runt noll,
mittemellan det ena och det andra,
på väg och ändå inte: livet ett slags
tillstånd, ett stillastående, ett nu
som snart blir nyss och sedan kanske,
kanske nyss men aldrig mera nu:

LÅT LIVETS BÅT VARA LÄTT
står det på den märkliga skapelsen
innanför järnstaketet, och: LASTA
DEN BARA MED SÅDANT DU
BEHÖVER

Duggregnet fortsätter, allt fortsätter
utom de två meningarna där i förmiddagen,
jag fortsätter ner mot järnvägsstationen
där båten väntar på mig och mitt
alltför tunga bagage