Nya dikter av Lars Huldén

Han är still going strong, den gode Lars Huldén. Österbottnisk dialektdiktare, professor i nor disk fililogi, Bellman- och Runebergkännare, en fantastisk berättare och en klok man. I stället för att sitta där i sin ålders höst och sucka ikapp med fallande löv och tilltagande skymning vandrar han vidare i tillvaron, ägnar tanken inte bara åt tidens och livets gång, utan även åt själva livet, kärleken och framtiden. Det är inspirerande med denna kombination av livserfarenhet och driften att utforska ännu några vrår av tillvaron! Och detta utan att förneka eller skämmas över sin tilltagande ålder, vilket i sig känns så befriande. Varje dag tycks vara ny. även om e gångna åren finns med i bagaget ...
Den nya samlingen heter Inga stjärnor i natt, sir (Schildts & Söderströms) och betsår av nästa hundra dikter i behändigt format, men med stor livshalt.
Som vanligt finns hos Huldén en varm humor, som i följande dikt:



Jag skulle nog kunna tänka mig
att i en ny tillvaro
leva i en ung granskog.
Jag skulle vara skogens gud
och heta Tapio.
Där skulle jag bo bland granarna,
och ingen människa skulle kunna
berömma sig av att ha sett mig.

1 januari 2012 – en promenad till Hänsjön

Luften är syresatt  med en alldeles ny friskhet, nästan all snö är borta och ersatt av förrädiska isfläckar mellan fjolårslöven och skoklacken.

Det är så där tyst och stilla som det brukar vara den första januari, som om folk tvekade att stiga ut i ett helt oanvänt år, ungefär som det kan vara svårt att skriva först i en ny. elegant gästbok med handgjort papper och pärmar som på bio, det vill säga en sådan där film som utspelar sig i något obegripligt slott i en av dessa otaliga serier som äger en "så fin och omsorgsfull miljöskildring." Som att stiga in i en oskriven bok, alltså, som består av 365 blanka sidor som ovillkorligen kommer att fyllas med innehåll ...

5 timmar och 5 minuter kvar ...

N Y Å R S L Ö F T E   2012 > 2013

Nyårsafton och ett tämligen utslitet vinterväder, snöslask, snorglingt, fuktmjukt och allmänt surt. Ett tillstånd i denna eftermiddag som inte är helt olikt det politiska klimatet i landet: vi vet att det kommer att ljusna men ser just nu inga insipprande solstrimmor i decemberdiset.

Vi har våra traditioner på denna vändplats: att blicka bakåt, att skåda framåt. Av året, åren, som gått borde vi ha en del lärdom att hämta, erfarenheter som kan hjälpa oss att hantera de prövningar vi går till mötes i det kommande året. Och: dessa nyårslöften som skall utfärdas på det personliga planet, på den gemensamma planeten. Helst bör löftena vara till nytta och glädje inte bara för en själv utan även så för andra.

Så nu är det dags att avyttra ett nyårslöfte. Organdonation, får det bli. Jag lovar att min kropp står till omvärldens förfogande när hjärtat slutat slå, med den lilla reservationen att löftet kanske inte kommer att uppfyllas 2013. Men om, till er tjänst, kära medmänniskor. Ta vad som finns och behövs, resten går i ugnen.

Vilken vettig tanke är det inte att något av en själv kan komma andra till glädje och nytta! Och att veta att på sätt och vis lever om inte hela jag, så i alla fall något av mig vidare – mina lungor, lilla njuren eller kanske till och med själva hjärtat ännu en stund på Jorden.

Gott Nytt slut & En god Ny start!

PS. Det är bara att fylla i en blankett och så slipper man grubbla mer på nyårslöfte för 2013! Om även du blir inspirerad, kolla www.donationsradet.se

N y å r s d i k t

Ett nytt år kommer sällan ensamt,

i släptåg hänger alla de föregående

dagarna, som snäckor trädda

på ett snöre av vind, fyllda av

bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett

med årsringens sigill; efter några månader

kan man köpa det nyss nya årets almanacka

till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel

för att vi skall försonas med gnistregnet

från nyårsraketerna som försöker överträffa Karlavagnen,

medan champagneklirret alltmer låter som någons hemväg

över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,

precis som julen nyss gjorde oss till barn

– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser sin längtan

tillfälligt gå i uppfyllelse medan

vi vuxna ser till att de levande

ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det

som vi inte vill skall hända, inte skall hända,

att det nya årets morgnar skall vara lika skinande nya som oliverna

innan de landat i Quattro Stagioni-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,

som att oförmodade leenden kommer att dyka upp

i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,

att vårdagjämningen, att den blomstertid,

att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas av den

alltid lika aktuella frågan:

Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?

        Bengt Berg

Några hundradelar i Athen, december 2012

Det finns en sorg i luften, 
liksom en aning av våren.

Vart tog taxistationerna vägen?

Vem minns inte forna tiders taxi-stationer, dessa numer alldeles alltför sällsynta och med hällristningar jämbördiga. Det kunde vara en lillstuga som fungerade som kommunikationscentral för både nödvändiga sjukhusbesök och mera lättfärdiga utflykter sent om kvällen. Minns den i Torsby, vägg i vägg med Lindströms konditori, med flera bilar uppställda och inte minst var denna och liknande stationer ett nav för både skvaller, nyheter och transporter av folk och fä.
   Just denna, en gång i Torsby vid Nya Torget belägna station, blev med tiden en aldrig använd sommarstuga uppe på en tallklädd skogskulle, ditfraktad med hjälp av slit, släp, skratt, tårar, förbannelser, böner, bönder - och en stubbrytare.
   O tempora, o mores!

En seglats på livets hav

Peter Curman debuterade som poet i mitten av 1960-talet med samlingen OBS! Viktigt och har sedan dess utgivit en rad diktsamlingar. Men han har också hunnit spela en oerhört viktig roll som ”en kulturens dynamiske fontän” genom att före ut litteraturen inom landet (var med och bildade Författarcentrum; som ordförande för Sveriges Författarförbund; som kulturchef i Stockholms-Tidningen och senare Aftonbladet; som initiativtagare till författarkryssningar i Östersjön och Svarta havet; liksom till översättarcentrumen i Visby och på Rhodos; och mycket mer!), med andra ord en veritabel brobyggare mellan olika språk och kulturer.

En särskild plats i Curmans hjärta har Grekland haft, ett land där han i yngre dagar jobbade som reseledare och som han gärna återvänder till också i dessa kristider. Han var med om att efter juntans fall bilda den svenk-grekiska kommittén för kulturellt samarbete, som nyligen hade en nytändningsmöte på Svenska institutet i Athén efter att en tid ha legat i träda.

En av dikterna i Curmans nya diktsamling, Till rors, heter ”Historisk kidnapping” och handlar helt enkelt om kulturstöld i stor skala:

/---/ den som kidnappade skulpturerna på Parthenon

begick marmormord.

Rester av skulpturerna sitter kvar

Medan de borthuggna delarna är inlåsta i British Museum.

Men också skulpturer av marmor kan blöda av längtan.

Det nybyggda museet vid Akropolis fot väntar på dem:

Genom tredje våningens panoramafönster

Flyter hela Parthenon in.

Men inga skulpturer.

En gång i tiden hette det att det personliga är politiskt, något som sannerligen präglar denna till sidantalet tunna men till halten tunga diktbok. Curman ryggar varken för klarspråk när det gäller storpolitiska tilldragelser som den arabiska våren (”Tahirtorget”) eller det omänskliga kriget i Syrien där den svenska politikermakten lugnt betraktar blodbadet från åskådarläktaren (”Medborgarplatsen”). Och vid sidan av detta, poetens eget liv som präglas av fysisk smärta och en befriande galghumor, som i dikten ”Vinteroffer”, slutraderna:

Först förnekar du smärtan.

Den är bara en tillfällig gäst som snart ska ge sig iväg.

Men sedan förstår du att den kommit för att stann

Alltså: ingen fred men en ständig terrorbalans

Mellan förträngning och smärta.

Till rors heter alltså detta viktiga inlägg i hur det är att vara människa i den stora världen 2012 och samtidigt att vistas i sin kropp som inte alltid hänger med i samma tempo som diktjaget manar på. Tyvärr lever vi i nyhetnotisernas tidevarv, medan kändisskalet brusar på Niagara-nivå. I ett annat kultur- och samhällsklimat skulle man samlas runt skalden, som står där på sitt eget torg och berättar både om hur det är att vara människa och hur det är ställt med vår arma värld.

                                                                                         Bengt Berg