Det omöjliga alfabetet: V / v

V

Vi går mot solen, sa Ingemar och försvann in i snöyran.

   Vi klädde fjället med svordomar och apelsinskal. Vi

pyntade oss själva med flagnande näsor och självhäftande

plåser. Vi betraktade ’kulturmelk’ som en gudagåva, innan

vi radade upp anorakarna på ett utdraget streck över fjällisen

medan våra barn solidariskt undviker att bryta benen i backen

intill hotellet, där isvattnet skulle flöda över vita linnedukar

och kvällens reindyrsfilé inmundigas. Vi läste böcker och skrev

vykort, vi dansade med egna och andras fruar, medan

T-shirtpojkarna spelade poker under ledning av en

stövelskaftshaj från Alingsås.

   Vi går mot solen, säger Ingemar och kliver rakt igenom ännu

en 300-årig gärdsgård, ett kulturminnesmärke som endast tiden

förmått hålla samman. Och ur ett hål i blötsnön lyssnar vi på

svordomar på sju språk – polyfont, rent och vackert som

snösparvens vingslag i kvällningen.

   När så snön dalar den nästsista dagens morgon håller redan

skavsåren på att ingå allians med de självhäftande plåstren

och våra liftkort är, i motsats till oss själva, så gott som oförbrukade.

Vi står där med geitostskivan i ena handen och kneipbrödet i den andra.

Vi sätter på våra plåster, letar fram Swix blå och knatar iväg uppför backen.

Vid min sida går L, lycklig ägare till ett par ovallbara tjeckiska träplank.

Det är tack vare L och hans skidor av märket Sprint som jag förunnas

känslan av glid utför backarna i Beitostølen dessa välsignade aprildagar 1996.

Tysta går vi, furet, værbitt men över snön.

   Vi går mot solen!

v

När fader Fröding skakar

sin ejderdunskudde

så faller det vita

rakt ner i höstens sjörök

Varje stuga utmed byvägen

är fylld av sin egen, på björkved

framkallade kaffedoft

Snart ligger provinsen åter

som ännu en oskriven bok

Men om Värmland inte fanns

– vem skulle då ha tagit

Wassbergs alla medaljer?

Och vilken Domusfasad gett lite lä

åt Carl IX:s stelfrusna skugga?

Den sista jäntan hade aldrig

fått chansen och fröken Lagerlöf

hade missat Jerusalem

Ack, det hade varken varit

vidare värst livat i finnskogarna,

knappt någon dans borti vögen

– bara snö till knäna,

så långt ögat når,

ligger den kvar till midsommar

blir det en sen vår