Det omöjliga alfabetet: Ä / ä

Ä

Undre halvan utav ägget

blir till moder Jord därnedan,

övre halvan utan ägget

blir till himmelen i höjden,

överdelen utav gulan blir till sol,

som steker ljuvligt,

överdelen utan vitan blir till

månens matta skiva,

allt vad brokigt är i ägget blir till

stjärnor högt på himlen,

allt svartaktigt i det ägget blir

till mörka hål i rymden.

I begynnelsen var ägget. Åtminstone enligt Kalevala,

det finska nationaleposet. Och därmed förlänas ägget

ytterligare en dimension som delaktig i skapelsemyten.

Mera vardagsnära användningsområden finns förstås

för ägget: stekt som bokmärke i någon roman av Umberto

Eco eller Margit Sandemo, rått som pricken över i på

biff á la Rydberg eller hårdkokt som Mickey Spillane,

ruttet som en projektil när konkurrensen blir outhärdlig

från andra gapiga rötägg. Eller allra helst: målade som

under Ukrainas blåa himmel.

ä

Ämnet för denna uppsats är äpplen som är så vackra att

se på, så sköna att känna och så lockande att luta tungan mot.

   Dock, ibland sura som satan, till och med surare än Arbogaöl

innan ännu sidensvansarna avslutat sitt rönnbärskalas.

   Det finns magiska äpplen, genomskinligt svävande i

septemberluften, som får oss att lyssna som till böhmisk kristall.

   Äpplenas enda förbindelse med omvärlden är den hårda

navelsträng som genom sin stora kärlek motstår Jordens

dragningskraft: stjälken, sällan prisad, men alltid på plats.

   På lantliga loft, utbredda i sin egen doft, håller de sinnligheten vid liv, på kanten till höst och mörker.