En hälsning från Österbotten, Finland

En god vän och författarkollega i svenskspråkiga Finland – Carita Nyström – skickade denna appell, som jag gärna vill dela med mig till flera av. Ett ta som Carita höll i början av augusti...
Sensommarhälsning: Bengt B.


Hiroshima-kväll i Närpes - 6.8.2011

Kära fredsvänner!
Mitt mest bestående minne av Hiroshima fick jag på 1970-talet i Helsingfors, då jag hade tillfälle att lyssna till en hibakusha som är den japanska beteckningen för en atombombsöverlevande. Hon hette Shizuko och var en spröd liten dam, som lugnt och detaljerat beskrev hur hon upplevde Pikadon, det igen japanska ordet för atombomben. Ljuset var som tusen solar, all hud brändes bort och huden var i flagor. Men hon levde, och lyckades krypa fram på marken mot sitt hem. En tid av outsägligt lidande följde, men hon överlevde också den. Jag minns hennes ord: Det som jag är gladast över är att jag vågade föda barn senare i livet! Atombombstragedin fick för mig genom Shizukos berättelse mänsklig gestalt.

Ljuslyktorna tänds här ikväll, som på många andra håll i vårt land och i världen, för att minnas och hedra de otaliga offren för atombomsangreppen på Japan i Hiroshima och Nagasaki. Av tradition minns vi samtidigt människors lidande i världens många krigszoner. Idag inte minst de miljoner svältdrabbade i Somalien.

Tidigare i år drabbades Japan av händelser som gav liksom ett eko från attackerna mot Japan i andra världskrigets slutskede- Jag tänker förstås på jordbävningen i Fukushima med efterföljande tsunami, och inte minst haveriet i de kärnkraftsanläggningar som låg i området. En olycka som fortsätter att påverka otaliga människors liv i Japan.
Men denna Hiroshima-kväll har fått ytterligare en aktuell tragisk underton av det som hände i Norge i juli. Ett brutalt angrepp på både landets centrala myndigheters byggnader med många dödsoffer som följd. Och ännu mer skakande - också ett massmord på landets engagerade ungdom som höll sitt traditionella sommarläger på Utöya.
Bilderna från det centrala Oslo liknade en krigszon. Visst var det ett slags krigshandling, ett terrorangrepp. Utfört av en enda person.

Det skedda är ett vittnesbörd om, att det är inte bara islamister som utför terrorhandlingar. Också ytterhögern och extrema nationalister av europeisk härkomst är kapabla till lika grymma handlingar. Behring Breivik hade ju, enligt egen utsago, fått inspiration av amerikanen Timothy McVeighs bombdåd 1995, då han sprängde Oklahomas federala byggnad i luften, med många dödsoffer som följd.

Vi har deltagit och deltar i norrmännens sorg, men berörs också och imponeras av deras förmåga att i sorgens tid stå upprätt och visa varandra omtanke och kärlek. Både folkets och statsledningens sätt att hantera denna ofattbara tragedi gör ett outplånligt intryck på oss, sätter ett exempel.
Dagarna efter dåden i Norge och ännu idag ringer en boktitel i mitt huvud. En bok om judeutrotningarna skriven av Primo Levi heter "Är detta en människa?" Den frågan har inte lämnat mig, när jag grubblat på Behring Breivik och hans motiv.
Och jag har varit tvungen att besvara frågan jakande. Ja, detta är också en människa. Sådana handlingar kan människor vara kapabla till.

Det kan slås fast, att Empati är en av mänsklighetens starkaste känslor. Den är kittet som håller oss samman och ger oss styrka i svåra situationer.
Är man inte förmögen till empati kan man begå ofattbart grymma handlingar.
Den norske förövaren måste vara ansatt av en närmast skriande brist på empatisk förmåga. Det vi kallar ondska - och annat kan man ej beteckna Behrings handlande som - är i grund och botten en total avsaknad av empati. Att känna med sina medmänniskor är ju grunden för all humanitet.
Alla dessa katastrofer, Fukushima och Utöya, har skakat om världen. Den har skakat om människors medvetenhet om den belägenhet både vi och vår glob befinner sig i nu i 2000-talets andra decennium.

Som ni vet är globens geologiska tidsåldrar indelade i långa tidsräckor med olika namn. Vi har under 10.000 år levt i en era som kallas Holocaen, som man räknar börjat med den äldre stenåldern. Tidigare perioder var Pleistocaen Pliocaen osv.
Nu anser många att vi rört oss in i en ny era, som de kallar Antropocaen- Antropo- står ju för människan... Den började egentligen med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vi lever således nu i en tid då människan ofrånkomligt har påverkat och påverkar globens öde.
Med denna insikt växer allas vårt enskilda ansvar i oerhörd grad. Allt det vi gör i stunden, alla våra dagliga rutiner påverkar de stora sammanhangen. Vår glob är en sårbar varelse, som kräver vår omtanke och omsorg.

Vi är alla sårbara varelser och lever en begränsad tid på denna glob. Mångas liv stäcks i förtid, både i Fukushima och på Utöya. Och fortsätter att göra det i svältdrabbade Somalia. Vi behöver både mod, viljestyrka och empati för att vägleda våra handlingar i nuet.
Jag vill ännu citera ur Jens Stoltenbergs tal vid den första minnesmarschen i Oslo:
"Vi är krossade men vi ger oss inte. Med facklor och rosor ger vi världen besked. Vi låter inte fruktan knäcka oss. Och vi låter inte fruktan för fruktan lägga munkavle på oss. /---/ Ondskan kan dräpa ne människa men aldrig besegra ett folk. Med det starkaste av alla världens vapen: det fria ordet och demokrati, stakar vi ut kursen för framtiden."
Också vi här i Finland och inom fredsrörelsen kan dra styrka ur hans ord. Vi skall slå vakt om om vår förmåga till empati! Också denna ceremoni ger uttryck för vår empati!
Jag vill avsluta mitt anförande med att citera ur religionshistorikern Karen Armstrongs Charter for compassion/ Traktat för medkänsla:
"Vi måste snarast göra medkänsla till den självklara och dynamiska kraften i vår polariserade värld. Grundas medkänslan på fast beslutsamhet att ersätta själviskhet med medkänsla, kan den bryta ner alla de murar som byggts i politikens, ideologiernas, dogmernas och religionernas namn. Eftersom den fös ur vårt beroende av varandra är medkänslan nödvändig i alla mänskliga relationer och i mänskligheten som helhet. Den leder till förståelse ochbehövs för att skapa en rättvis ekonomi och ett fredligt världssamfund.
Vi skall inte vara rädda för varandra. I stället skall vi skall vara rädda om vår jord... OCH VARANDRA.

Carita Nyström, Korsnäs

Det är den drömmen

När det ofattbara händer är det orden som fattas oss, vi äger ett språk men orden gömmer sig. Orden som skall kunna uttrycka vad vi känner och samtidigt säga något mer. Vi vill så gärna att allt skall ha en mening, men ibland är det just det meningslösa som iscensätts och försätter oss i ett tillstånd av vanmakt, förtvivlan, sorg.
Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.
Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.

Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.

Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst. Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.
Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.

Bengt Berg

Ändhållplats Palestina

Kära vänner, här kommer en rapport från en annan verklighet än den nordiska sommaridyllen. Det är Marcus Engström som skriver, en ung man som vistas i det Heliga landet som främjare av fred, humanism och medmänsklighet. Jag fick hans brev och bilder och vill gärna dela med mig av dem.
Med varmaste sommarhälsning (under ett paraply)!
Eder Bengt i norra Värmland – och nu byter vi breddgrad...

Ändhållplats Palestina
Marcus Engström, Hebron på Västbanken, 2011-07-15

I skuggan under ett träd strax utanför Hebrons stadskärna sitter en gammal man och vakar över sitt land. Han har levt alla sina åttio levnadsår här. Från sin mark har han sett de historiska årtalen i Israel-Palestina-konflikten komma och gå: 1948, 1967, 1993…

Abd al-Hasib Atta Zaloum håller hårt i den mark som han fortfarande har i sin ägo. För länge sedan ägde han 21 dunam jordbruksmark, men nu har han bara fyra dunam kvar. Resten har konfiskerats och hamnat på andra sidan av det stängsel som skiljer Abd
al-Hasibs nuvarande land och övriga palestinska områden från Kiryat Arba, Hebrons största bosättning med åtminstone sju tusen invånare (2008). Det är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen att som ockupationsmakt förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperad mark. Kiryat Arba är därför, liksom alla övriga israeliska bosättningar, olaglig enligt internationell humanitär rätt. Därtill utgör bosättningarna ett enormt hinder på vägen mot fred. Med åren har Abd al-Hasib fått ett allt större folkrättsbrott till granne.

När kontrollen över Västbanken delades upp mellan den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten under Osloprocessen, hamnade Abd al-Hasibs land under ”Område C”, det vill säga under full israelisk kontroll. Det är extremt svårt för palestinier att få bygglov för hus inom ”Område C”. Abd al-Hasib gjorde därför som så många andra, och byggde sitt hus utan bygglov. Det var därför ganska väntat att israelisk militär förr eller senare skulle komma för att riva huset. Det gjorde det säkert inte lättare när det väl var dags en dag år 2000. Ruinerna av huset ligger fortfarande kvar endast tjugo meter från det spartanska hem som han bott i sedan dess: en två gånger åtta meter stor gammal buss som hans son köpt åt honom för 400 shekel (800 kr) från ett bussbolag i Beit Sahour. Man skulle kunna tro att han skulle vara förbittrad, men inte:

¬¬- Jag har allt jag behöver här: bröd, vatten, radio och tv. Jag bor mycket hellre här på min egen mark än i ett femstjärnigt hotell, säger Abd al-Hasib.

Synen av insidan av bussen får mig att bli ödmjuk inför den gamle mannens tålamod och styrka. Där finns några madrasser, en TV och en mycket enkel spis men varken rinnande vatten eller toalett. Hur han klarar vintern är bortom min föreställningsförmåga.

Han vägrar lämna sitt land av rädsla för att bosättare skall försöka ta över det för att kunna expandera Kiryat Arba. Förr hände det med jämna mellanrum att bosättare kom ner för att bråka med honom, men det har varit lugnare sen stängslet byggdes för åtta år sedan. Och bosättarna har visat intresse för hans land. För två-tre år sedan kom en advokat och erbjöd ett högt pris för jordbruksmarken. Abd al-Hasib spelade med och lyckades få upp priset till cirka tio gånger det normala priset för den arealen, innan han till slut inte kunde hålla sig längre utan skällde ut och jagade iväg advokaten. Ett sådant högt pris är det mest sannolikt bara bosättarna som är beredda att ge.

Fram tills för åtta månader sen hade Abd al-Hasib sällskap av sin fru i bussen, men numera bor han själv. Diabetes fick frun att flytta över till sonens familj, några hundra meter bort. Jag frågar om han är nöjd med att bo här eller om han blir uttråkad ibland.

- Nej! Här på min mark är jag kung. Jag har en TV och kan lyssna på Umm Kulthum på radion [alla tiders arabiska sångdiva, från Egypten]. En gång var jag på en av hennes konserter i Kairo! Jag får många besök också. Kungen av Jordanien må ha fler livvakter, men jag behöver bara en beskyddare: Gud!

När vi lämnar Abd al-Hasib går solen sakta ned över hans tysta, ståndaktiga protest. Ikväll somnar en gammal man på bussen, och vaknar igen på ändhållplatsen. Yrvaket ser han sig om och ser ett landskap som bara vagt påminner om det där hans resa tog sin början: Palestina.
......
1 dunam = 1000 kvadratmeter, Wikipedia, Sökord: Dunam, http://en.wikipedia.org/wiki/Dunam, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Settlements & land, http://www.btselem.org/settlements/statistics, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, International law, http://www.btselem.org/international_law/humanitarian_law, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Planning & building, http://www.btselem.org/planning_and_building, Hämtad: 2011-07-15

Marcus Engström: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (engstrom.marcus@gmail.com), och/eller Johanna Wassholm på Sveriges Kristna Råd; (johanna.wassholm@skr.org).

I begynnelsen var Ordet, sen kom värmländskan …

Häromdagen tog jag en tur genom försommargrönskan. Som att sväva i ett grönt akvarium, liljekonvaljernas knappt förnimbara doft, rönn i blom och i fjärran de blånande nordvärmländska bergen.
Spoven som lågtflygande lägger ut sina osynliga ovaler över marken och älvens mörka vatten mellan snartutblommade vitsippsstränder.
I början av ännu en sommar, tidig blomning. Det är så vackert att det nästan gör ont.
Vid bönhuset står det för ovanlighetens skull flera bilar parkerade, klockan är fem i sex en lördagseftermiddag och på affischtavlan som måste använda all sin kraft för att stå upprätt läser jag på A4-bladet:

E F S
Vi lyssnar på Ordet
Vi sjunger Lina Sandells sånger
Servering

Så vackert och så enkelt. Inga krusiduller, några få välkomnande rader. I begynnelsen var Ordet, sedan kom Evangeliska Fosterlandstiftelsen och fyllde på, både språk och kaffekopp.

+

Men det är inte alltid som tillvaron ter sig så enkel och vacker. I det stora landet i väster har följande välkända aforism kommit till, den lyder i svensk tappning:
Inte nog med att det inte finns någon Gud. Försök få tag på en rörmakare under veckoslutet.
Det är sådana aforismer som tyder på att Woody Allen faktiskt har sina förfäder vilande på kyrkogården i Västra Fågelvik.

+

För många utanför Värmland betraktas vår dialekt som snällt pålitlig, på gränsen till enfaldig kan jag tänka mig. Det är nog svårt att bli riktigt arg på en värmlänning som med ett leende bemöter kontrahentens ilska.
Men vi värmlänningar upplever inte att värmländskan är ett gemensamt språk för hela provinsen:
Det östvärmländska tungomålet är färgat av Bergslagens malmklang, medan jössehäringarna låter norskt muntra, vilka katastrofer de än talar om.
Nedåt Karlstad och Vänerdeltat är tonfallet särdeles snällt om man jämför med den dovare dialekten som brukas norr om Tossebergsklätten, den som uppåt Finnskogen än mer hittar sin rytm av vajande granskog.
+
Om värmlänningar sägs det annars att vi ”vrir och ljuger” – ingenting kunde vara mera sant. Nils Ferlin preciserade, när han skulle definiera diktens uppgift: Jo, dikten är ett sätt att ljuga sig fram till sanningen på …
Många är de historier som visar just detta, värmlänningens osvikliga sinne för att leverera ett svar utan att ta en massa hänsyn till vad som är sant eller inte. Ofta är det de numera utdöda originalen som förvaltade denna svåra konst, att ge sin version av tillstånden i verkligheten.
Ett av dem, Olles Johan, bodde i Torsby och var en lokal ordvrängarlegend som ofta blev utmanad. Som den gången när ett par rödkindade östmarkingar kom fram till honom vid Koppra och sa:
– Kan du int ljug lite för oss!
– Nej, svarar Olles Johan, jag hinner int nu för de deler ut potatis gratis ôpp ve järnvägsstation. Vilken man naturligtvis inte gjorde.
Det är sådana små anekdoter som den likaledes insomnade tidskriften Finnbygden kunde bjuda på. Alla dessa gulnade, snart bortglömda historier som bjudit på många glada skratt.

+

Värmland öppnar sin gröna famn för en ny sommar, med nya möten och njutbara ensamma stunder, med dagg i gräset och med glass som smälter. Pratbubblorna kommer att ömsom fyllas av värmländska ordklasar, ömsom av andra dialekters tonfall. Och som varje sommar händer så otroligt mycket runt om i vårt vackra landskap – det är bara att lägga ifrån sig klockan om man ska hinna med! Eller som han sa, den gode vännen som likt Elis i Taserud riskerade att komma för sent till järnvägstation: Missar jag tåget, så är det inte med mycket!

Men sommaren missar vi inte, den står där och väntar på oss vid vägkanten. Som en försynt och vacker linblomma, välkommen!

Tre böcker att mota molnen med...

Hej, är mina tre boktips för sommaren – vilka är dina?

Sven-Erik Liedman: Hets! En bok om skolan
(Albert Bonniers Förlag, 2011)
Att läsa denna bok som ger perspektiv och insikt i ett så viktigt och omdebatterat ämne som skolan borde vara obligatoriskt för alla som jobbar inom och utanför skolan, det vill säga alla. Liedman skriver både enkelt och skarpt som den tänkare han är. Ämnen kan anses nog så tungt, men Liedmans prosa lyfter...

Azar Mahloujian: Älskar du någon annan?
(Atlas, 2002)
Azar Mahloujian är född i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1982. På ett mycket levande språk skildrar hon hur tillvaron kan te sig för dem som kallas “de nya svenskarna”, de som i alla fall hoppas kunna bli det. Det finns givetvis många mycket bra författare med annan språklig och kulturell bakgrund än den svenska och Azar är en av dem, som genom sina böcker berikar vår egen svenska självbild, samtidigt som vi öppnar ögonen mot världen.

César Vallejo: Uppfylld av världen
(Nordan, 1981)
Vallejo tillhör den rika latinamerikanska litteraturtraditionen, och som så många andra levde han en tid av sitt alltför korta liv i exil, i Paris.
Hans dikter skär genom liv (hans) och samhälle (vårt) och blir så påtagligt närvarande, anmodande. Denna bok som förhoppningsvis kan uppbringas på något bibliotek, ger dessutom en kurs i spanska genom att vara tvåspråkig.


Junihälsning från norra Värmland
B.

På bibblan...

får man inte stampa av sig blötsnön på syntetfibermattan, inte får man använda leverpastejsmörgåsen som bokmärke i Varats olidliga lätthet, inte sjunga ”Vildandens sång” (ens tyst) i tidningsrummet. Man får inte dansa hambo med henne i INFORMATION, man får inte släpa in Zündappen till referensavdelningen, inte låna telefon för att ringa lokalt till Nya Zeeland, inte leka Tarzan i gardinerna, inte fira guldbröllop i personalrummet, inte dricka maskrosvin ur plastmuggar, inte spela klädpoker, inte åka rullskridsko. Inte rykta hästen får man, inte ens tapetsera om, inte låna de redan utlånade böckerna. Inte ens skriva om slutet i de sorgliga romanerna, får man – men utan boken stannar Sverige!
(ur Det omöjliga alfabetet)

Och utan bibliotek har vi inga gemensamma mötesplatser för oss och böckerna! Det gäller att slå vakt om både vårt kulturarv och vår demokratiska rätt att ta del av det – utan avgifter, utan lönsamhets-
tänkande och utan styrning vare sig från kommersiella krafter eller från politiskt håll. Biblioteken skall vara oberoende oaser i samhället dit alla är välkomna. Ett bibliotek är såväl ett själens apotek som en social kraftkälla som tillhandahåller kunskap, drömmar, idéer och upplevelser av vitt skilda slag.

Vattenbärerskor

Över hela världen ser man kvinnor som bär hem vatten i krukor på huvudet. Ofta är det lång väg att gå flera gånger om dagen. I vår tid med vattenbrist och klimatförändringar ökar problemen med tillgång till rent vatten framför allt i Syd. Arbete med vatten är en stor del av kvinnors liv varje dag.

På Heidruns Bok & Bildcafé visar textilkonstnären Elsa Agélii sina Indieninspirerade och "vattenagiterande bilder".
Det är ett pågående solidaritetsprojekt som hon hållit på med sedan flera år. Hon har också utgivit en vacker bok över detta solidariska kvinnoprojekt: Vatten och öken (Heidruns, 2010)

Så här skriver Elsa Agélii i ett infoblad:
"Vid min första vistelse i öknen 2006 träffade jag en grupp socialarbetare, som gör ett hängivet och Gandhi-inspirerat arbete i öknens byar. Det gäller hälsa, näringslära, skolgång, alfabetisering, hjälp till självhjälp på olika sätt. Bl.a pågick just då en kurs i broderi för yngre kvinnor i byn Bilaon.

Jag fick idén och lusten att pröva om det vore möjligt att göra något i samarbete med denna kvinnogrupp. Traditionellt är broderierna mest dekorerande och mycket vackra och rika, men nu ville jag testa om det gick att brodera berättelser, något som kom ur kvinnornas egen verklighet, bilder om vattnet i deras liv."

Läs mer i mina resebloggar.
www.waterindesert.blogspot.com (2008-2010)
www.elsaiindien.blogspot.com (2007)

Du som vill stötta projektet, gå in på Elsas hemsida: www.agelii.net/elsa