Det är den drömmen

När det ofattbara händer är det orden som fattas oss, vi äger ett språk men orden gömmer sig. Orden som skall kunna uttrycka vad vi känner och samtidigt säga något mer. Vi vill så gärna att allt skall ha en mening, men ibland är det just det meningslösa som iscensätts och försätter oss i ett tillstånd av vanmakt, förtvivlan, sorg.
Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.
Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.

Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.

Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst. Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.
Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.

Bengt Berg

Ändhållplats Palestina

Kära vänner, här kommer en rapport från en annan verklighet än den nordiska sommaridyllen. Det är Marcus Engström som skriver, en ung man som vistas i det Heliga landet som främjare av fred, humanism och medmänsklighet. Jag fick hans brev och bilder och vill gärna dela med mig av dem.
Med varmaste sommarhälsning (under ett paraply)!
Eder Bengt i norra Värmland – och nu byter vi breddgrad...

Ändhållplats Palestina
Marcus Engström, Hebron på Västbanken, 2011-07-15

I skuggan under ett träd strax utanför Hebrons stadskärna sitter en gammal man och vakar över sitt land. Han har levt alla sina åttio levnadsår här. Från sin mark har han sett de historiska årtalen i Israel-Palestina-konflikten komma och gå: 1948, 1967, 1993…

Abd al-Hasib Atta Zaloum håller hårt i den mark som han fortfarande har i sin ägo. För länge sedan ägde han 21 dunam jordbruksmark, men nu har han bara fyra dunam kvar. Resten har konfiskerats och hamnat på andra sidan av det stängsel som skiljer Abd
al-Hasibs nuvarande land och övriga palestinska områden från Kiryat Arba, Hebrons största bosättning med åtminstone sju tusen invånare (2008). Det är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen att som ockupationsmakt förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperad mark. Kiryat Arba är därför, liksom alla övriga israeliska bosättningar, olaglig enligt internationell humanitär rätt. Därtill utgör bosättningarna ett enormt hinder på vägen mot fred. Med åren har Abd al-Hasib fått ett allt större folkrättsbrott till granne.

När kontrollen över Västbanken delades upp mellan den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten under Osloprocessen, hamnade Abd al-Hasibs land under ”Område C”, det vill säga under full israelisk kontroll. Det är extremt svårt för palestinier att få bygglov för hus inom ”Område C”. Abd al-Hasib gjorde därför som så många andra, och byggde sitt hus utan bygglov. Det var därför ganska väntat att israelisk militär förr eller senare skulle komma för att riva huset. Det gjorde det säkert inte lättare när det väl var dags en dag år 2000. Ruinerna av huset ligger fortfarande kvar endast tjugo meter från det spartanska hem som han bott i sedan dess: en två gånger åtta meter stor gammal buss som hans son köpt åt honom för 400 shekel (800 kr) från ett bussbolag i Beit Sahour. Man skulle kunna tro att han skulle vara förbittrad, men inte:

¬¬- Jag har allt jag behöver här: bröd, vatten, radio och tv. Jag bor mycket hellre här på min egen mark än i ett femstjärnigt hotell, säger Abd al-Hasib.

Synen av insidan av bussen får mig att bli ödmjuk inför den gamle mannens tålamod och styrka. Där finns några madrasser, en TV och en mycket enkel spis men varken rinnande vatten eller toalett. Hur han klarar vintern är bortom min föreställningsförmåga.

Han vägrar lämna sitt land av rädsla för att bosättare skall försöka ta över det för att kunna expandera Kiryat Arba. Förr hände det med jämna mellanrum att bosättare kom ner för att bråka med honom, men det har varit lugnare sen stängslet byggdes för åtta år sedan. Och bosättarna har visat intresse för hans land. För två-tre år sedan kom en advokat och erbjöd ett högt pris för jordbruksmarken. Abd al-Hasib spelade med och lyckades få upp priset till cirka tio gånger det normala priset för den arealen, innan han till slut inte kunde hålla sig längre utan skällde ut och jagade iväg advokaten. Ett sådant högt pris är det mest sannolikt bara bosättarna som är beredda att ge.

Fram tills för åtta månader sen hade Abd al-Hasib sällskap av sin fru i bussen, men numera bor han själv. Diabetes fick frun att flytta över till sonens familj, några hundra meter bort. Jag frågar om han är nöjd med att bo här eller om han blir uttråkad ibland.

- Nej! Här på min mark är jag kung. Jag har en TV och kan lyssna på Umm Kulthum på radion [alla tiders arabiska sångdiva, från Egypten]. En gång var jag på en av hennes konserter i Kairo! Jag får många besök också. Kungen av Jordanien må ha fler livvakter, men jag behöver bara en beskyddare: Gud!

När vi lämnar Abd al-Hasib går solen sakta ned över hans tysta, ståndaktiga protest. Ikväll somnar en gammal man på bussen, och vaknar igen på ändhållplatsen. Yrvaket ser han sig om och ser ett landskap som bara vagt påminner om det där hans resa tog sin början: Palestina.
......
1 dunam = 1000 kvadratmeter, Wikipedia, Sökord: Dunam, http://en.wikipedia.org/wiki/Dunam, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Settlements & land, http://www.btselem.org/settlements/statistics, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, International law, http://www.btselem.org/international_law/humanitarian_law, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Planning & building, http://www.btselem.org/planning_and_building, Hämtad: 2011-07-15

Marcus Engström: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (engstrom.marcus@gmail.com), och/eller Johanna Wassholm på Sveriges Kristna Råd; (johanna.wassholm@skr.org).

I begynnelsen var Ordet, sen kom värmländskan …

Häromdagen tog jag en tur genom försommargrönskan. Som att sväva i ett grönt akvarium, liljekonvaljernas knappt förnimbara doft, rönn i blom och i fjärran de blånande nordvärmländska bergen.
Spoven som lågtflygande lägger ut sina osynliga ovaler över marken och älvens mörka vatten mellan snartutblommade vitsippsstränder.
I början av ännu en sommar, tidig blomning. Det är så vackert att det nästan gör ont.
Vid bönhuset står det för ovanlighetens skull flera bilar parkerade, klockan är fem i sex en lördagseftermiddag och på affischtavlan som måste använda all sin kraft för att stå upprätt läser jag på A4-bladet:

E F S
Vi lyssnar på Ordet
Vi sjunger Lina Sandells sånger
Servering

Så vackert och så enkelt. Inga krusiduller, några få välkomnande rader. I begynnelsen var Ordet, sedan kom Evangeliska Fosterlandstiftelsen och fyllde på, både språk och kaffekopp.

+

Men det är inte alltid som tillvaron ter sig så enkel och vacker. I det stora landet i väster har följande välkända aforism kommit till, den lyder i svensk tappning:
Inte nog med att det inte finns någon Gud. Försök få tag på en rörmakare under veckoslutet.
Det är sådana aforismer som tyder på att Woody Allen faktiskt har sina förfäder vilande på kyrkogården i Västra Fågelvik.

+

För många utanför Värmland betraktas vår dialekt som snällt pålitlig, på gränsen till enfaldig kan jag tänka mig. Det är nog svårt att bli riktigt arg på en värmlänning som med ett leende bemöter kontrahentens ilska.
Men vi värmlänningar upplever inte att värmländskan är ett gemensamt språk för hela provinsen:
Det östvärmländska tungomålet är färgat av Bergslagens malmklang, medan jössehäringarna låter norskt muntra, vilka katastrofer de än talar om.
Nedåt Karlstad och Vänerdeltat är tonfallet särdeles snällt om man jämför med den dovare dialekten som brukas norr om Tossebergsklätten, den som uppåt Finnskogen än mer hittar sin rytm av vajande granskog.
+
Om värmlänningar sägs det annars att vi ”vrir och ljuger” – ingenting kunde vara mera sant. Nils Ferlin preciserade, när han skulle definiera diktens uppgift: Jo, dikten är ett sätt att ljuga sig fram till sanningen på …
Många är de historier som visar just detta, värmlänningens osvikliga sinne för att leverera ett svar utan att ta en massa hänsyn till vad som är sant eller inte. Ofta är det de numera utdöda originalen som förvaltade denna svåra konst, att ge sin version av tillstånden i verkligheten.
Ett av dem, Olles Johan, bodde i Torsby och var en lokal ordvrängarlegend som ofta blev utmanad. Som den gången när ett par rödkindade östmarkingar kom fram till honom vid Koppra och sa:
– Kan du int ljug lite för oss!
– Nej, svarar Olles Johan, jag hinner int nu för de deler ut potatis gratis ôpp ve järnvägsstation. Vilken man naturligtvis inte gjorde.
Det är sådana små anekdoter som den likaledes insomnade tidskriften Finnbygden kunde bjuda på. Alla dessa gulnade, snart bortglömda historier som bjudit på många glada skratt.

+

Värmland öppnar sin gröna famn för en ny sommar, med nya möten och njutbara ensamma stunder, med dagg i gräset och med glass som smälter. Pratbubblorna kommer att ömsom fyllas av värmländska ordklasar, ömsom av andra dialekters tonfall. Och som varje sommar händer så otroligt mycket runt om i vårt vackra landskap – det är bara att lägga ifrån sig klockan om man ska hinna med! Eller som han sa, den gode vännen som likt Elis i Taserud riskerade att komma för sent till järnvägstation: Missar jag tåget, så är det inte med mycket!

Men sommaren missar vi inte, den står där och väntar på oss vid vägkanten. Som en försynt och vacker linblomma, välkommen!

Tre böcker att mota molnen med...

Hej, är mina tre boktips för sommaren – vilka är dina?

Sven-Erik Liedman: Hets! En bok om skolan
(Albert Bonniers Förlag, 2011)
Att läsa denna bok som ger perspektiv och insikt i ett så viktigt och omdebatterat ämne som skolan borde vara obligatoriskt för alla som jobbar inom och utanför skolan, det vill säga alla. Liedman skriver både enkelt och skarpt som den tänkare han är. Ämnen kan anses nog så tungt, men Liedmans prosa lyfter...

Azar Mahloujian: Älskar du någon annan?
(Atlas, 2002)
Azar Mahloujian är född i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1982. På ett mycket levande språk skildrar hon hur tillvaron kan te sig för dem som kallas “de nya svenskarna”, de som i alla fall hoppas kunna bli det. Det finns givetvis många mycket bra författare med annan språklig och kulturell bakgrund än den svenska och Azar är en av dem, som genom sina böcker berikar vår egen svenska självbild, samtidigt som vi öppnar ögonen mot världen.

César Vallejo: Uppfylld av världen
(Nordan, 1981)
Vallejo tillhör den rika latinamerikanska litteraturtraditionen, och som så många andra levde han en tid av sitt alltför korta liv i exil, i Paris.
Hans dikter skär genom liv (hans) och samhälle (vårt) och blir så påtagligt närvarande, anmodande. Denna bok som förhoppningsvis kan uppbringas på något bibliotek, ger dessutom en kurs i spanska genom att vara tvåspråkig.


Junihälsning från norra Värmland
B.

På bibblan...

får man inte stampa av sig blötsnön på syntetfibermattan, inte får man använda leverpastejsmörgåsen som bokmärke i Varats olidliga lätthet, inte sjunga ”Vildandens sång” (ens tyst) i tidningsrummet. Man får inte dansa hambo med henne i INFORMATION, man får inte släpa in Zündappen till referensavdelningen, inte låna telefon för att ringa lokalt till Nya Zeeland, inte leka Tarzan i gardinerna, inte fira guldbröllop i personalrummet, inte dricka maskrosvin ur plastmuggar, inte spela klädpoker, inte åka rullskridsko. Inte rykta hästen får man, inte ens tapetsera om, inte låna de redan utlånade böckerna. Inte ens skriva om slutet i de sorgliga romanerna, får man – men utan boken stannar Sverige!
(ur Det omöjliga alfabetet)

Och utan bibliotek har vi inga gemensamma mötesplatser för oss och böckerna! Det gäller att slå vakt om både vårt kulturarv och vår demokratiska rätt att ta del av det – utan avgifter, utan lönsamhets-
tänkande och utan styrning vare sig från kommersiella krafter eller från politiskt håll. Biblioteken skall vara oberoende oaser i samhället dit alla är välkomna. Ett bibliotek är såväl ett själens apotek som en social kraftkälla som tillhandahåller kunskap, drömmar, idéer och upplevelser av vitt skilda slag.

Vattenbärerskor

Över hela världen ser man kvinnor som bär hem vatten i krukor på huvudet. Ofta är det lång väg att gå flera gånger om dagen. I vår tid med vattenbrist och klimatförändringar ökar problemen med tillgång till rent vatten framför allt i Syd. Arbete med vatten är en stor del av kvinnors liv varje dag.

På Heidruns Bok & Bildcafé visar textilkonstnären Elsa Agélii sina Indieninspirerade och "vattenagiterande bilder".
Det är ett pågående solidaritetsprojekt som hon hållit på med sedan flera år. Hon har också utgivit en vacker bok över detta solidariska kvinnoprojekt: Vatten och öken (Heidruns, 2010)

Så här skriver Elsa Agélii i ett infoblad:
"Vid min första vistelse i öknen 2006 träffade jag en grupp socialarbetare, som gör ett hängivet och Gandhi-inspirerat arbete i öknens byar. Det gäller hälsa, näringslära, skolgång, alfabetisering, hjälp till självhjälp på olika sätt. Bl.a pågick just då en kurs i broderi för yngre kvinnor i byn Bilaon.

Jag fick idén och lusten att pröva om det vore möjligt att göra något i samarbete med denna kvinnogrupp. Traditionellt är broderierna mest dekorerande och mycket vackra och rika, men nu ville jag testa om det gick att brodera berättelser, något som kom ur kvinnornas egen verklighet, bilder om vattnet i deras liv."

Läs mer i mina resebloggar.
www.waterindesert.blogspot.com (2008-2010)
www.elsaiindien.blogspot.com (2007)

Du som vill stötta projektet, gå in på Elsas hemsida: www.agelii.net/elsa

Möte med en annan verklighet i Bahia, Brasilien

Flygresan från Lissabon till Brasilien ägnas åt en lektyr som skall underlätta mötet med en verkligare verklighet än den vi är vana vid i vår trygga vardagslunk. Brasilien – hoppet och rädslan är en bok som skarpt och uppfordrande förmedlar tankar om världen i allmänhet och Latinamerika i synnerhet. Han känner väl till dem båda, Eduardo Galeano, när han skriver: ”Visar televisionen vad som händer? I våra länder visas det man vill ska hända; och inget hände om det inte syns på teve. Teven, det sista ljuset som räddar dig från ensamheten och från nattens mörker, det är verkligheten. För livet är en show: till den som uppför sig väl lovar systemet en bra sittplats.”






Väl framme är det verkligen inget trestjärnigt hotell som vi tar in på, men vi har en fin utsikt mot redden där fraktfartygen tålmodigt väntar på kajplats. Hamnen här i Salvador var den stora inskeppningshamnen för slavhandeln till Brasilien i mitten av 1500-talet, och än idag präglas mycket av livet och sedvänjorna i Bahia av de afrikanska rötterna. Nej, det är mer av ett vandrarhem som hyser oss under ett par veckor i detta väldiga land som just på vår ankomstdag den 1 januari kan glädja sig åt sin första kvinnliga president, Dilma Rousseff från Belo Horizonte i delstaten Minas Gerais. Ännu kan man här och var skymta spåren efter den valrörelse som förde Dilma och till presidentmakten sedan hon tagit över stafettpinnen efter den legendariske Lula. Deras gemensamma parti, PT (Arbetarpartiet), har siffran 13 inuti den röda stjärnan som pryder husväggar och murar här och var också i S:to Antonio, den både nedslitna och upputsade stadsdel som utgör vår frukostbas innan vi tar itu med dagens uppgifter.

Vi har kommit till Bahia för att träffa representanter för de jordlösas rörelse, MST, på deras delstatskontor i Salvador och för att resa runt längs krokiga, urregnade vägar i ett vackert böljande landskap och besöka bosättningar och tillfälliga läger. Både som mångkunnig Brasilienvän och portugisiskspråkig reseledare har vi Lennart Kjörling att tacka för alla hans personliga kontakter som vi får vi tillfälle att möta, både nyckelpersoner i organisationen, som t.ex. Lucia Barbosa, och för oss namnlösa men obeskrivligt öppenhjärtliga ockupanter, som vi läst om i Kjörlings bok Så länge det finns hunger.

Några representanter för dessa kämpande jordlösa träffade vi redan i höstas när de besökte Sverige. Vi möttes på en säter i norra Värmland för att diskutera gemensamma problem som har med naturresurser och en hållbar framtid att göra, i såväl Sverige som i Brasilien och den övriga världen. Här, på delstatskontoret i Salvador får vi en uppföljning om MST:s generella politik kring gender, miljö, produktion, utbildning och kultur.


”Lutar nâo é crime!” står det på de jordlösas röda kepsar, vilket har sin grund i den grundlag som säger att jorden är till för att brukas, alltså inte bara ägas som grund för makt och prestige. Dessa människor som tar sitt öde i sina egna händer kan ibland riskera både livet och hoppet om de angrips av dem som formellt anser sig äga rätten till den jordlapp som de ockuperat. Den här organiserade kampen har pågått sedan 1980-talets mitt och omfattar idag runt en halv miljoner familjer som antingen bor på legaliserad grund eller i tillfälliga läger – i väntan på svart på vitt.

Landskapet är böljande vackert, men den usla vägen utmanar chaufförens improvisationsförmåga och avsaknaden av fjädring våra rumpor, där vi sitter instoppade i en lånad bil vars framruta bär den nytillträdda Dilmas bild.
Vi besöker några bosättningar utanför Santo Amaro och träffar de ansvariga för utbildningen både lokalt och ute i regionen. Här föds också idén om att stöda bygget av en skola i en MST-bosättning som länge saknat en skolbyggnad.

Vi fortsätter till den region inom MST som ligger strax söder om Salvador, Baixo Sul, till den lilla staden Wenceslau Guimarães. Bosättningen som tillägnat Che Guevara sitt namn ligger precis granne med staden, men man ser knappt gränsen. Då vi besöker platsen har MST just kallat samman unga människor för att utveckla sin produktion i området, det handlar i första hand om kakao. Här finns en del av regnskogen (Mata Atlantica) kvar, vilket betyder att klimatet är något mildare så att det är möjligt att producera frukt.

Det politiska läget i Wenceslau Guimarães är intressant; en allians bakom PT, bestående av MST och facket (lantarbetare och lärare), tror att de kan vinna borgmästarvalet 2012. Flera av de lokala aktivisterna kommer och besöker oss och alla är frikostigt öppna och generösa i sitt möte med oss.

Även i Bahia ter sig livet på vischan lugnare och enklare än vad det gör i storstaden, där fattigdomen sticker i ögonen mot det prunkande överflöd som också finns, och dessutom de stora problemen med knark och kriminalitet. En förmiddag har vi stämt möte med Ana Vaneska som helt ideellt arbetar för De taklösas rörelse (Sem Teto) inne i Salvador, i en serveringslokal som får visst stöd av den schweiziska organisationen Kök utan gränser. Där möter oss en tyngre verklighet präglad av brottslighet, arbetslöshet, droger och hotet från den våldsamma polisen.

Samma slags omgivning brottas Bagunçaço med, en kulturförening (namnet betyder ”det stora kaoset”) som arbetar med ungdomar i Salvadors utkant. Där får vi lära oss mycket om de problem barn och ungdomar har i Salvador och hur kulturen kan vara ett sätt att arbeta med problemen. Sedan starten är det Joselito Crispin som både styr och skapar utrymme för barnens och ungdomarnas lek och kreativitet.

– Jag vill ge barnen deras värdighet, man behöver en bra barndom för att bli en bra vuxen, säger Joselito med ett brett leende. Hans dröm är att skapa liknande hus i andra delar av Salvador och Brasilien.

I det tidigare så förfallna huset, som varit tillhåll för både droghandel och prostitution innan det ockuperades av unga entusiaster som ville ägna sig åt musik, sjuder det idag av olika aktiviteter även om resurserna är mindre än små: det trummas på oljefat och en saxofon finns till utlåning. En inspelningsstudio finns också, men framförallt en känsla av gemenskap och energi. Ett kreativt kaos helt enkelt.

I efterhand känns det som om vi från den rika delen av Europa skulle ha väldigt mycket att lära oss, men också att vi har massor gemensamt när det gäller att handskas med jordens resurser och att formera våra krafter. Eller som en av våra nya vänner uttryckte saken: ”Vi måste också kunna globalisera våra drömmar om en bättre värld, inte bara slås ner av de mäktigas makt”.

”Mötet med de jordlösa fyller oss med hopp”, artikel i Ny Tid (Fi),
text&foto Bengt Berg

Lästips:
Lennart Kjörling, Så länge det finns hunger.
De jordlösas rörelse i Brasilien (Ordfront, 2004).
Lennart Kjörling, Lula. Brasilien – hoppet och rädslan (Ordfront, 2005).
Eduardo Galeano: Omfamningarnas bok (Lindelöws, 2010. Övers. Kerstin Jonsson).