Ä
Undre halvan utav ägget
blir till moder Jord därnedan,
övre halvan utan ägget
blir till himmelen i höjden,
överdelen utav gulan blir till sol,
som steker ljuvligt,
överdelen utan vitan blir till
månens matta skiva,
allt vad brokigt är i ägget blir till
stjärnor högt på himlen,
allt svartaktigt i det ägget blir
till mörka hål i rymden.
I begynnelsen var ägget. Åtminstone enligt Kalevala,
det finska nationaleposet. Och därmed förlänas ägget
ytterligare en dimension som delaktig i skapelsemyten.
Mera vardagsnära användningsområden finns förstås
för ägget: stekt som bokmärke i någon roman av Umberto
Eco eller Margit Sandemo, rått som pricken över i på
biff á la Rydberg eller hårdkokt som Mickey Spillane,
ruttet som en projektil när konkurrensen blir outhärdlig
från andra gapiga rötägg. Eller allra helst: målade som
under Ukrainas blåa himmel.
ä
Ämnet för denna uppsats är äpplen som är så vackra att
se på, så sköna att känna och så lockande att luta tungan
mot.
Dock,
ibland sura som satan, till och med surare än Arbogaöl
innan ännu sidensvansarna avslutat sitt rönnbärskalas.
Det
finns magiska äpplen, genomskinligt svävande i
septemberluften, som får oss att lyssna som till böhmisk
kristall.
Äpplenas
enda förbindelse med omvärlden är den hårda
navelsträng som genom sin stora kärlek motstår Jordens
dragningskraft: stjälken, sällan prisad, men alltid på
plats.
På
lantliga loft, utbredda i sin egen doft, håller de sinnligheten vid liv, på kanten till höst och mörker.
Inlägg
