På väg...

är man alltid, på väg. Framåt eller tillbaka i tiden. För första gången på en plats eller för tusende och man märker knappast att man är på väg för allt är så välbekant, så många gånger passerat. Men om man för första gången står under den heta solen och har en önskan om att komma ut till vattnet, stranden, hamnen då möter blicken tacksamt ett riktmärke.

I skuggan av baobab

Ett träd väntar alltid tills man kommer fram. Det har lagrat tid nog för att hysa det stora tålamodet. Det breder ut sin skugga under het mittpådagensol, i dess grenverk hittar fåglarna hem och ur dess rötter strömmar växandets kraft uppåt. Baobabträdet bjuder också på ätliga frukter och frön, till och med bladen ätas.
Apbrödsträdet kan utmana eken i mäktig omkrets ochi dess breda stam samlas vatten som under torrtiden kan göra stor nytta för tör törstiga strupar. Plus C-vitaminer... Ett 25 meter högt grönt moln svävande strax ovan jordskorpan.

Tanzania-bio

Det är i utkanten av Dar es Salaam, det är söndag, hett och fattigt i detta område av staden. Vi kikar in i ett välfyllt rum som fungerar som en sorts lokal biograf med en hyfsat stor tv-ruta som filmduk. Kommer osökt att tänka på heta sommardagar i norra Värmland, året 1960. Precis lagom till invigningen av Romolympiaden hade mitt hel välsignats med en splitter ny TV, ur vilken Wilma Rudolph kutade rakt in i svenska folkets vardagsrum och hjärtekammare. Till och med testbilden som startade en halvtimme före själva programmet hörde till det stora miraklet, innan tant Mård, alias Maud Husberg, sa god afton i stugorna... Ännu kan jag erinra mig den upphetsande doften av ljummet Telefunkendamm, det som med ett mikrograms vikt hade samlats i dunklet på apparatens baksida. Och nu, i Tanzania, samma stora förväntan men jag spanar frgäves efter doften från upptinade kanelbullar.