Mäster...

Fredagkväll (16/4), jag pratar med Elisabet och tackar för nya indiska mössor, de sitter i en läsecirkel och läser om Mäster Palm, Alexandra Coelho Ahndorils fina roman... Kommer på att jag skrivit om boken i Ny Tid, den likaledes fina finlandssvenska veckotidningen och här...

Mäster Palm, välkommen tillbaka!

Han hankar sig fram i tre månader, fram och tillbaka mellan tegelfasaderna där vätan kommit murbruket att mörkt fröande falla sönder, där droskorna ränner förbi honom medan han själv blir allt mer långsam, allt mer pappersskör när han går längs de skuggiga gatorna, anar sin bild i repiga metallskivor nere i hamnen.

Han som befinner sig på villkorslös arbetsvandring är den unge skräddarlärlingen August Palm i 1800-talets fattigsverige. Och Danmark, Tyskland. Han som med nål och tråd skall erövra sin titel, vilken också gett denna sällsynt vackra roman dess namn: Mäster.
August Palm, legendarisk gestalt i den svenska arbetarrörelsen. Hans levebröd (en bit in i romanen) är tillskärarens, men hans arbete blir socialismen. Och för sin övertygelse, som han förvärvat bland annat genom kontakten med Ferdinand Lassalles skrifter, men främst genom det egna livets hårda villkor, får han sona inpå bara kroppen – och själen.

Berättelsen drar igång i Kattarp i Skåne, året är 1859, kvav september. I eftermiddagen kommer en 10-årig pojke farande. Han är faderlös och skall nu bli skräddarlärling hos den gubbe som nyss grävt ner en säck med jamande kattungar i den skånska myllan. Pojkens syskon har modern varit nödd och tvungen att skingra, ja, ett par av dem fick följa henne till fattighuset, där hon snart dukar under och barnen går på sockenauktion. Den unge skräddargesällen August blir utsugen och misshandlad. Nattlogi och ett mål mat utgör lönen, plus skräddarmästarens signatur i gesällboken.
Vi får följa August Palm genom obegripligt hårdhänt vardag, en anstormande pubertet, skoningslösa barndomsminnen och den råa verkligheten. Genom hans möte med den småländska flickan Johanna Larsson från Oskarshamnstrakten inträder en ny dimension i romanen, som ytterligare gestaltar denna tids livsbetingelser för underklassen. Kärleken som upphäver allt, och dess gradvisa övergång till ett av bekymmer nedtyngt familjeliv med flera magar att mätta.

Men det lyser om språket. Poetiskt målar Alexandra Coelho Ahndoril den skoningslösa tillvaro som omger bokens huvudpersoner, den värld som tillhör alla hur olika förutsättningarna än må vara: ”Lever inte vi i de frön som utvecklas i mörker, som närs av det egendomliga ljus som finns i våra drömmar.”

Detta ljus är långtifrån självklart för Johanna som har ansvar för en ständigt växande barnaskara, medan August alltmera dras in i den politiska organiseringen och agitationen för arbetarnas rättigheter. Vart ska vi ta vägen? frågar hos sig mer än en gång, finns det någon möjlig framtid? Hur stora offer orkar man med…
De fattigas barn, tänker hon, bär alltid inom sig föreställningar om att det finns smaker, söta, salta eller sammansatta, som de aldrig får uppleva. /---/ Aningar om föremål som de aldrig har varit värda. Dofter som immat bort inför deras ansikten.

Den socialistiska kampen är ännu männens uppdrag. Först en generation senare skulle Kata Dahlström höja rösten, som en feminismens och demokratins pionjär. Men betänk: När Selma Lagerlöf som första kvinna fick sitt Nobelpris 1909, skulle det dröja ytterligare drygt tio år tills kvinnorna fick rösträtt i Sverige!
Hursomhelst, romanen Mäster slutar annandag jul 1881 i Lilljansskogen i Stockholm, där uppemot tusen människor väntar vid grindstugan. En resolution antas, om bildandet av en svensk arbetareförening, och i förlängningen genomförandet av allmän och lika rösträtt, fackföreningarnas organisering och kampen för ett demokratisk Sverige.

Genom sitt lätta, lyriska, måleriska språk kan författaren förflytta sig till synes helt naturligt mellan den råa, yttre verkligheten präglad av djupa orättvisor och miserabla villkor för de lägre klasserna – och den inre världen, där känslor och tankar byggt sina bon.
Det finns i Mäster mycket som kastar ljus över vår egen tid: utanförskapet, klassklyftorna, allt det som döljs av den skendemokratiska retoriken, där ekonomismen ersatt allt vad ideologi och utopi heter. Det skulle förvisso behövas en ny August Palm, men Alexandra Coelho Andhoril har i alla fall gett oss en roman, som i sig är mästerlig. Vid läsningen har ett ord kommit åter gång på gång: värdighet. Jag tror att kampen ytterst gäller det, att återerövra den mänskliga värdigheten, som är en rättighet – för oss alla.
I romanen Stjärneborg (2003, om Tycho Brahe) handlade det om vetenskap, medan Birgitta och Katarina (2006, om Heliga Birgitta) rörde teologin handlar Mäster om ideologin. Och än en gång: en nödvändig, vacker och trots allt hoppfull bok, som får oss att se vår samtid i ett historiskt perspektiv.



Bengt Berg

Det är nu det händer, och där, där nere på marken!

Vi är på väg in i våren, snart är också de grå drivorna borta, tussilagon stiger fram och visar var skåpet ska stå.
Morsk, gul, trotsig där i vägdammet. Skiter i både avgaser och storslaget porslin, vill helst bli plockad av en knubbig barnhand, överräckt till en mormor och nedsatt i ett litet sprucket glas...

Vi är också på väg in i en valrörelse. Hittills har det mest handlat om siffror. Plånboken svävar som en gloria över Reinfeldt & Co. I stället för samhällsnyttiga och för alla nödvändiga jobb i äldrevården, på sjukhus och i skolor, spar man in på dem som utför dessa arbeten och kallar det "arbetslinjen"... Nej, sänk blicken till verklighetens nivå, det är vad som behövs. Tillsammans kan vi skapa ett bättre, rättvisare, roligare och mera mänskligt samhälle – kom igen!

KRYP

Välsignade de små i världen
som höll fast vid att vara små,
krypet som fortsatte krypa
den gången vi lärde oss gå.

Snigeln med hjorthorn
och eldigt knyckande nacke,
masken som korsar havet,
som de stora kallar en backe.

Skalbaggen gungar på bladet
som fiskaren i sin båt,
larven hänger i ljuset
som dykaren i sin tåt.

Den enda utväg som jag vet
när allting har gått i stå:
gå hela vägen tillbaka
och börja om hos de små.

Välsignade de små i världen –
åh, låt mig på djupet förstå:
det är nödvändigt att krypa
för den som vill lära sig gå.

(ur Den musikalske ål, 1960,
tolkn Bengt Berg)

Poeten heter Benny Andersen, en dansk legendarisk diktare, inte minst genom Svantes visor. Denna dikt ingår i en urval på svenska (i tolkning av Juris Kronbergs & Elisabeth Korndahl) som Heidruns Förlag ger ut under titeln Världens sista dikt.

Till Stockholm...

BENGT BERG
möter våren i Stockholm med två program:

Måndag 22 mars 18.00
Hörbar med Öppen scen!
Sensus Salonger, Medborgarhuset 4, plan 5.

”Möt poeten Bengt Berg”
– värmlänning och kosmopolit, som läser och berättar.

Aktuell med CD:n ‘‘Sång till ingenting’’ och diktsamlingen ‘‘De gröna skuggornas sjö’’. (i samarbete med Bokbandet)

Efter paus: Öppen scen. Publiken framför egna texter eller sånger.
Alltid efterlängtat och alltid lika magiskt! Entré 80:- Pauspaj med pilsner 40:-
Föranmälan till: stockholmgotland@sensus.se – eller 08 615 57 00.


&

Torsdag 25 mars 18.00
ABF-huset, Sveav. 41 i Stockholm
Entré 50 kr

Värmland – världen, tur & retur
BENGT BERG, poet från Torsby bjuder på en resa till östan om skratt, västan om gråt. Världen är vår hembygd, detta är en hyllning till avstånd och olikheter…
De gröna skuggornas sjö, namnet på Bengt Bergs nya diktsamling, ligger som ett stormens öga i den brusande mångmiljonerstaden Hanoi. Kontrasten mel¬lan den stillsamma vardagen i norra Värmland är stor, men samtidigt finns och uppstår livskänslan där som här – känslan av nu, att livet pågår just nu, i denna stund.

Väl mött! Skicka gärna detta meddelande vidare till vänner och bekanta…

Konstvår i Karlstad

Mitt i mars och frasande skarsnö, solblå himmel, nattfrost och dagsmeja. Det är en härlig tid, föränderligheten pågår, de bara fläckarna på byvägen påminner om kulspel för längesedan och hur allt pågår parallelllt: minnen och synintryck, då och nu.

Det blev en veritabel konstrunda för mig i lördags och Karlstadsvernissagerna stod s0m spön i backen (för att nu ta till en rejäl klyscha). Så fint att se att Jörgen Zetterquist är igång efter sin sjukdom, allt finns kvar i hans måleri kunde man se på de tre nya målningarna, även om tekniken också var avläsbar. Det är så med livets olika trösklar, man ska över dem för att komma vidare. Roligt också att se nya galleriet mittemot gamla saluhallen, trivsamt och centralt.

Sedan blev det Barbro Hemers drömska tuschlaveringar på Konstfrämjandet, som förmedlar drömlika tillstånd, liksom klippta ur en film. Tänkte att dessa bilder skulle kunna utgöra förunderliga fonder för en scen, en föreställning, där de skapar rum och samtidigt öppnar dessa rum.

På Värmlands Museum, Cyrillusrummen, finns Vildhjärtas figurer, skulpturer, mojänger, pinnar, tankar, dikter, mobiler, berättelser att beskåda fram till 18 april. I lördags var det inte lätt att se skogen för alla människor. Men så roligt med detta ”skogssug” som Maria Westerbergs arbeten och livshållning framkallar!

ALL MAKT ÅT SKOGEN, VÅREN och MYRORNA!

Vildhjärta på Värmlands Museum

MARIA "VILDHJÄRTA" WESTERBERG I CYRILLUSRUMMEN
"Jag följer faunens flöjt och går ut i skogen med öppet sinne och tom korg och ser vilka pinnar som önskar hoppa i den. Sen täljer jag i trä och i ord det som berättas vill."

Så skapar Maria Westerberg - Vildhjärta sina figurer som inte liknar någonting annat. Personligheter mitt emellan människa och djur, mitt emellan tamt och vilt. Vackra varelser som man stannar vid, skrattar med och rörs av. Maria fångar som ingen annan det vilda ute i naturen och det vilda inom oss alla. Med stor värme skildrar hon det lätt igenkännbara i sina fantastiska skulpturer i stort och smått.

Sedan tio år är Maria bosatt i Brunskog. I de djupa skogarna runt hemmet finner hon både inspiration och arbetsmaterial som har resulterat i ett flertal uppmärksammade utställningar och en bok. Hon menar att vår egen överlevnad är beroende av skogens överlevnad, och förhållandet mellan människa och skog kan beskrivas som en kär lek. Hennes egen uppgift är att " i trä och språk tälja vidare på det som tål att berättas."

Lördag 13 mars kl 14
Vernissage
Invigning av Bengt Berg, författare och förläggare

Politiken är drömmarnas återvinningsstation

Det finns vissa saker man bör undvika om man skall ha trevligt, sägs det. Man bör undvika att diskutera politik och religion, för om dessa stora ämnen kan vi ha delade meningar och delade meningar bör vi inte ha. Vi skall vara överens och om vi inte skulle vara det så är det bara att undvika till exempel ”politik” och ”religion”. Vare sig vi nu är politiskt engagerade eller ej, så lever vi inte i den bästa av världar men dock i det bästa av politiska system: demokratin. Vare sig vi är troende eller ej, så dör gör vi nog en vacker dag. Till våra inhemska traditioner hör begravning och klockringning och ett och annat ord av Paulus eller någon annan i Bibeln förekommande skriftställare. Jag vet, det finns alternativ och andra religioner, det finns minneslundar och det finns inte minst en massa konstiga symboler i dödsannonserna. Men ändå, vi ingår i ett sammanhang där korset lika mycket står för död som för uppväckelse och evigt liv, det finns en ”ram” av religion runt jordelivets slutpunkt, precis som det finns en ”ram” av politik runt det samhälle vi lever och verkar i.
Och – ? säger någon.
Jo, jag tänkte orda något om politik utan att gå in på värderingar och ideologier. Mera om politiken som en ingrediens i samhället. Rubriken, att politiken är en återvinningsstation för våra drömmar, kanske kräver ett något utförligare resonemang. Själva ordet politik leder oss tillbaka till den grekiske filosofen Platon. Man kan säga att politik, det är det som ”har med staten att skaffa”. Ett annat redan nämnt begrepp är demokrati, också det med antika språkrötter: folkvälde. Det är också vad som är inskrivet i vår svenska konstitution: all makt skall utgå från folket. Varje människas lika värde bevisas av att varje medborgares röst i offentliga val skall vara lika mycket värd. Och salig Verner von Heidenstam mullrade i dikten Medborgarsång:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
att medborgarrätt heter pengar…

(En lite generande omständighet i den svenska nutidshistorien är att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur, tolv år innan hon fick rösträtt i Sverige, 1921.)

Vi går alla runt med våra drömmar, tankar, idéer och förhoppningar som vi genom den representativa demokratin (våra folkvalda i kommuner, landsting, riksdag och EU-parlament) hoppas få se kanaliserade och så småningom realiserade. I gamla dagar hade vi en ståndsriksdag som fram till dess avskaffande 1866 bestod av adel, präster, borgare och bönder. Någon generation senare representerade de olika partierna i Sveriges riksdag sina naturliga väljargrupper. I vår samtid har partipolitiken alltmera kommit att likna ett smörgåsbord, där väljarna erbjuds allehanda läckerheter i form av vallöften och recept som verkligen kan få snålvattnet att rinna till. Medan politiken tidigare präglades av tydliga ideologiska kännetecken och verkliga diskussioner mellan folk och förtroendekandidater, har dagens televiserade ”valmöten” mera kommit att likna en dragkamp mellan två olika ”regeringsalternativ” där svenska folket utgör hejaklack och det lag vinner som får de högsta hejaropen. Väljaren reduceras till åskådare till en tävling mellan två lag, som duellerar mot varann i rutan och där TV-kommentatorerna för säkerhets skull talar om vem som ”vann” duellen just denna kväll. Opinionssiffror och kvällstidningsrubriker påverkar valvindens riktning lika mycket som verkliga argument och samhällsanalyser.
Vart tar då våra drömmar och visioner vägen? Vackra tankar om rättvisa och solidaritet. Dragkampen om våra röster gäller mer än hur mycket du och ni och vi och de tjänar på det eller det vallöftet. Ett samhälle består inte enbart av siffror, utan av människor fyllda av skratt och gråt, längtan, vrede och kärlek.
Själv skulle jag vilja ge ett råd till oss alla: Använd din röst varje dag, inte bara vart fjärde år.

Om mörkret i vit vinter...

Januari… är en lång månad. I ena änden hänger julen kvar, inte till påska men tills granen har släppt sitt sista barr. Så det där lite högtidliga runt nyåret, innan vardagen och almanackan hinner ikapp.

I detta tysta vita landskap lever vi en tid. Lådbilsrallyt weekendringlar mot norr och söder, ett tusental jägare drar ut i skogen för att jaga gråben, en kråka kavar iväg med skymningen i släptåg. Så plötsligt brister jordskorpan, inte här men där, långt borta i karibiska vatten: Haiti. Förödelsen är total, fattigdomen redan förut katastrofal och nu – vad skall man kalla detta?
Allt fortsätter och ingenting blir som förut. Vintern, snön, spåren i snön, djuren som gjorde spåren. Tystnaden, gryningens gråa kornighet, nya väderleksrapporter. Kaffebryggaren, tidningen och katten som vill ut. Ur TV:n väller bilderna från katastrofen, bilderna är verkliga men vi befinner oss i en overklig vit tystnad: vad kan vi göra?

Det händer åter och återigen, det obegripliga. Krig och katastrofer. För ett år sedan handlade det om Gaza. Nu Haiti. Men det är inga svarta hål i världsrymden det handlar om. Det är visserligen svarta hål som uppstår, men de är fyllda av människor. En del är redan döda, andra skadade och många trots allt vid liv.
Vi kan stödja Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser och andra organisationer som samlar in pengar till de nödlidande. Hjälpen kommer att behövas också när TV-kamerorna har lämnat Haiti för andra katastrofer.
Det är möjligt också för oss att göra något, i stort och i smått. Allt, kan vi göra, men inte blunda!