Rimfrosttankar

Ser mot himmelkupan och jetstripan som ristas in
i det blå bortom örats radar.
Det var häromdagen när frosten försåg landskapet
med friskt glittrande kristaller.
Vid den övergivna badplatsen, alldeles framför
den nyss utlagda, blanka isen.
Tystnaden ersattes av en stilla puls i öronsnäckan,
ett slags mentometer.
De som sitter där uppe i det blå
bara anar ett vinterlandskap
under den hastighet de vilar i,
fyllda av tankar, drömmar, irritationer,
kanske till och med någon som har lätt tandvärk,
de sitter där uppe med eller utan bekymmer,
längtande eller i halvslummer
och de vet att det finns en mark
som väntar där nere.
De vet att månadens namn är januari
och de vet vart de själva, och vi alla,
är på väg.
Men de, liksom jag tänker på annat.

Kanske finns det fina dagar

Ja, så heter min senaste diktsamling, med omslagsbild av Staffan Jofjell. En disig vinterbild, som idag, med minus och snö och januarimelankoli. Luften blir så frisk, sikten inte bättre än nödvändigt, ljuden balsamerade. 

Även om sparkföret längs gamla landsvägen är helt ok, så blev det ändå en skidtur på Hovfjället också idag. Jag och apelsinen. Träden infrusna och stelnade, de antar på sätt och vis något mänskligt. Människornas tystnad, och vinterskogens.

Mer än så var det inte. Skidspåren fortsätter en bit in i vintern även om vi byter månad snart.