Björkarna II

Nu har de fallit, björkarna som jag skrev om igår, visste inte att motorsågsmännen skulle komma idag, men det gjorde de. 

Doften av spån blandades med den från fallande snöfnugg. 

Med ett BRAAAK stöp bjässen över vägen, genom onsdagsstillheten. 

– Nu har du nåt å göra i vinter, sa Nisse,
min granne, och pekade ut 

över de grova björkstockarna
i slänten på andra sidan vägen. 

Björk ger den bästa spisvärmen, heter det,
gäller även för kakelugnar, 

antar jag.
Liksom att det godaste kaffet
kokas på björkved, kokades, 

på den tiden man kokade kaffe. 
Innan latten ännu var påtänkt. 

Ja, till och med té, var främmande
och nyttjades bara av folk med dålig mage.

Björkarna

ska ner, en stor ute vid vägen, som höststormen knäckte en murken gren på, och den andra en bit in på körvägen, också den på väg ut ur växandet. Björkens skugga, suset en sommardag, värmen från veden, de ljusa gläntorna i taigan... Varför skriva om dessa överåriga björkar, ikväll, när rådjuren perforerar snön under päronträdet, som också det är halvknäckt av vindkraften. Kväll, och åter kväll. 

Idag kom ett brev, en Ekelöf-dikt, en vackert vårlig dikt, "Havets blommor", som börjar: "För länge sedan slutade vi minnas/vad grund vi vuxit ur./För länge sedan slutade vi ana/vad mål som sattes för vårt växande..." En dag består av olika stråk, energier, tankar och händelser, inifrån/utifrån, vi tar den till oss, dagen, lägger den till handlingarna, eller bland de andra fröna som väntar på att gro, med ljusets hjälp.