En morgon vid havet. Inandning, utandning

Jag saknar din mun, din hud och dina händer
Solen börjar gå ner och bli långsamt mindre
Nu faller flugor, fjärilar och fåglar till marken
Vi vandrar skrattande och dansande mot randen
Där står någon och väntar på min döda syster
Allt vänder till slut sitt ansikte mot gräset
Kom snart innan jag måste ta båten över
Jag känner hjärtats näve slå mot lungans iglar
Ingen vet vart våra glada skratt och lekar leder

Heidruns Förlag har den stora äran att ge ut en delupplaga av Claes Anderssons nya diktsamling En morgon vid havet. Inandning, utandning. När jag lyssnar på ett samtal mellan skalden och Katarina Gäddnäs på den finlandssvenska Arenan slås jag över den munterhet som sprider sig i publiken trots att samtalet kretsar runt åldrande och död. Jag känner till det finska talesättet "att man lever så kort tid, men är död så länge". Har det med det att göra? Eller beror det på en underliggande rädsla, som man vill skaka av sig med ett befriande skratt?

Jag håller själv ett samtal med Claes på ett seminarium som handlar om "det underfundiga åldrandet".
Tjugo minuter dunstar bort i timglaset och jag erinrar mig att Claes på frågan om livet mening svarat: Det är att försvinna. Men även då finns något kvar, i andra och i den värld vi lämnat – en berättelse, ett barn eller åtminstone ett par välanvända tofflor i garderobens dunkel. Eller en dikt, ja, många dikter ... Till exempel den här:

En morgon vid havet med sol, vind, fåglars rop och vingslag
   förstår jag hur vacker världen är
För ett ögonblick upplever jag en så häftig lycka att jag inte
   vet om jag vågar leva längre
I själva verket har jag redan lämnat allt och väntar bara
   på att jag själv skall komma efter
Det dröjer en stund och jag har all tid i världen

Boken kan beställas från www.heidruns.se