Från Gultbergets topp...

... syns inte Bryssel

Tog mig en tur på den sista så vackra av majs dagar. Först cykel på krokig, grusig byväg av 50-talsmodell och sedan till fots in bland träden, uppför berget. Ensam med mig själv, en vattenflaska och fågelsången som strömmade ut ur lövverket.
Gultberget består av hyperit som tillsammans med det naturliga källflödet främjar det som till skapelsen hörer vad gäller markens blomster och svampbestånd. En rik miljö är det, något att både värna och besöka.
Väl uppkommen på bergets topp belönas man med en bedårande utsikt mot söder, det blågröna försommarlandskapet och Hänsjön inbäddad i det hela. Ett par fjärilar gör mig sällskap. Kanske en gulryggig fältmätare. Eller en skiktdynemott. Det lär finnas snudd på 300 arter i detta naturvårdsområde, så för amatören är det inte lätt att gissa rätt.

Sitter där och glor, och tänker: Vad är motsatsen till detta? Till detta tillstånd av delaktighet i naturen, motsatsen till det okommenterade lugn som råder, motsatsen till, ja, till att bara finnas till den sista söndagskvällen i maj 2009. Vad skulle det tänkas vara?
Jo, det förestående EU-valet förstås. Alla dessa lockrop och mananden: Det är din medborgerliga plikt… Runt om i Europa finns samma folkliga tröghet, samma obegripliga ointresse, som resulterar i skrämmande låg röstprocent. Kan detta bero på så enkla orsaker som att maktlösheten håller på att ersätta det demokratiska medbestämmandet? Att EU:s byråkrati och ekonomiska slöseri underminerar det folkliga förtroendet för den nya ekonomiska överklassen. Att de fina parollerna om fredlig samexistens skyms av dem som talar om samordnade militära styrkor och en gemensam utrikespolitik för alla medlemsländerna inom den europeiska gemenskapen?

Ja, så där håller jag på. Sitter och kastar sten i glashus, nej bollar mina tankar i vacker utsikt. Det som jag just där och då ser av Europa är vajande granskog och glittrande vatten, jag hör lövsångaren sjunga sin hymn och jag inser, dettas motsats är inte EU-valet. Faunans växtnamn skulle visserligen kunna ersätta dagens partibeteckningar om Carl von Linné fått bestämma: rödblära, springkorn, stinksyska, lundarv, kransrams, dvärghäxört och förstås myskmåra …
Nej, stundens motsats är verkligheten runtom och längre bort, som de oresonliga striderna på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Och andra konflikter i världen, där folks lidande är ofattbart. Där gapen mellan rik och fattig är omänskliga.

Jag inser att valet knappast gäller de stora, avgörande frågorna i världen, de som handlar om rättvisa, människovärde och framtid. Och ändå handlar det om att välja sida. Jag är själv delaktig i både den underbara stund som mig förunnats där på Gultbergets topp och samtidigt har också jag ett ansvar för den sargade värld vi lever i.
Till och med i EU-valet är jag delaktig, vare sig jag röstar (och det tänker jag göra) eller hedrar sofflocket (en icke avgiven röst lär inte gynna mina idéer och ideal). Så därför tänker jag alltså rösta på ett parti som vill banta EU:s budget och skapa större regional rättvisa i Sverige och andra länder. Gissa vilket?
Men helst skulle jag nog velat lägga min röst på fladderpartiet, med kryss för kovallnätfjärilen.

Bengt Berg

Den blomstertid nu kommit

Känner mig som en nektarstinn humla, på dagens promenad, all denna blomning på en sträcka av 200 meter. Som att vada genom en tunnel av dofter, efter regnet, upp ur jorden, sötman.

Flickan som inte ville klippa sig

Om den här flickan, Vilda, handlar Maria Elanders första barnbok. Hon svarar för både text och bild.
I Svensk Bokhandels vårboksnummer presenterar Maria sig själv och sin bok på detta sätt:

Allt är möjligt, vad som helst kan bli till på papperets yta. Så kan det kännas i alla fall ibland.
Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av bilder, av deras förmåga att berätta något eller förmedla en känsla. Bara några få enkla streck kan bära så mycket innehåll.
Det var aldrig något medvetet val att börja teckna, det var snarare så att jag inte kunde föreställa mig att inte göra det. Dragningskraften var så stark. Bilderna fångade mig. Som barn var jag fullständigt uppslukad av att rita, det hände att jag hellre stannade hemma med mitt ritblock och mina pennor än följde med på utflykter eller kalas. Så är jag nog fortfarande, helt uppslukad i vissa stunder. Men det blir svårare att hitta de där stunderna. Man börjar ställa krav på sig själv, vill styra och ställa över bildernas innehåll. Man vill alldeles för mycket ibland. När man sitter där med pennan vilande i ena handen och har det vita papperet framför sig, alldeles tomt och ändå fyllt av möjligheter, då upplever man en slags total frihet.
Det är bara jag som bestämmer, ingen annan. Pennans tunna linjer kan bilda precis vadsomhelst. Det är både underbart och fruktansvärt plågsamt på samma gång med alla val och möjligheter att utforska.
Men när man väl sätter ner pennans stift mot det vita och gör första strecket då förvandlas genast allt. Ibland tar någonting form utan att man själv är medveten om vad som händer, handen gör några lätta rörelser och en bild växer fram. De stunderna är likt magi. Andra gånger brottas man och tvingas kämpa mot både sig själv, sina krav, sin vilja och mot linjerna som inte går att styra utan tycks ha en annan alldeles egen vilja.
Det är oftast de lite udda eller skeva linjerna som är de mest levande, de mest uttrycksfulla. Jag tycker allra mest om just de teckningarna. När jag inte hade riktig kontroll, när det istället blev lite som det blev.
Det var så som Vilda kom till.
Det trassliga stora håret växte fram över papperet och tog liksom över.
Jag har länge drömt om att göra en barnbok med mina egna bilder, men det var först när jag hittat Vilda figuren som det kändes rätt. Hon är inte en del av det perfekta, hon är inte tillgjord eller kontrollerad. Hon är fri. Precis så som jag själv försöker förhålla mig till mitt eget skapande.
Jag vill berätta om en flicka som trots motgångar bestämmer sig för att våga tro på sig själv. Som inser att det blir roligare om varje människa inte försöker vara som alla andra utan istället är på sitt eget vis. Som inser att hon duger bra som hon är.

Mer om boken på www.heidruns.se

Första dagen...

i strålande sol, årets varmaste dag och de första gästerna såg ut att trivas i trädgårdens lummiga inramning. Rönnen blommar, i vägkanten de första tindrande smultronblommorna och man har lusta att bara sätta sig mitt i doftriket. Ja, just det, var så god!

Nu är trädgården snart möblerad...

Efter regnet sol, och grönskan grönare än grönt. Håller på med trädgårdsmöblerna, ut ur dunklet i Öster stôga och in med dem i trädgårdsgrönskan. Det tilltufsade päronträdets grenverk är starkt reducerat, men ännu skapar ett par kraftiga stammars lövverk vacker skugga. I början av ännu en sommar. Helgöppet nu till att börja med. Ett slags social uppvärmning. Från och med 13 juni har vi öppet varje dag, hela sommaren. Nu ställer jag ut stolarna som ni ska sitta i, ni som komemr till Heidruns Bok & Bildcafé för att ta del av "Öst möter väst", sommarens dubbelutställning, för att botanisera i bokhandeln och få goda råd av Gurli, för att njuta av våra söndagsprogram eller bara för att ta en kopp kaffe och läckert hembakat.

Vi ses!

Långflon – tur & retur

En odyseé genom Nordvärmland, längs Klarälvdalens bergssidor, över karga tallhedar och upp över gränsen för äppelträd.
Vi lyssnade på Strängsforsens brus och funderade över både gångna och kommande tider. Samt konstaterade att Torsby kommun är vidsträckt, att det är långt mellan centrum och periferi, och ännu längre mellan Vänerdeltat och Bastuknappen.

"Nu är Klarälven är bred och stark. Forsarna brusar och dalgången grönskar. Det gäller att passa på här i livet! Våren är kort men älven är lång.
Onsdagen den 20 maj kör jag från Hagfors mot Långflon med ordinarie buss 300. Efter att ha lastat det gods som ska med norrut kör jag från Hagfors till Sjögränd och vidare på väg 62 till Värnäs via Ekshärad. Där möter vi bussar från Torsby och Malung, byter resenärer och gods, skyltar om till linje 211 och åker vidare norrut.
Så dessa underbara namn: Amnerud, Transtrand, Ambjörby, Likenäs, Ransby och Sysslebäck. Logistik, blommor,
maskindelar, bildörrar och däck, bröd till butikerna och enstaka resenärer. Klarabro, Brattmon, Kärrbackstrand, Båtsta och Höljes. Varor till Petter i boa, bråttom, bråttom, tidtabellen är orimlig men människorna är tåliga. Några mil kvar, vi anar Höljessjön, kraftverksdammen till höger. Sjumilaskogar till vänster, Uggleheden, Aspberget, Bastuknappen. Förbi Klaråsen och över Höljan.
Mycket vatten, häggfloden bör kulminera den tiden. Så kommer vi fram till Långflon. Jag lastar varor till butiken. Ni kan hjälpa till eller strosa runt. Butiken ligger alldeles vid vattnet. Parkering vid gränsskylten, precis bakom störtar Trysilelva ner i Höljessjön. Nu har vi paus i en och en halv timma enligt tidtabell. Vi kan räkna med ca 1 timma.
Inne på Långflons handel kan man äta lunch och botanisera i gränshandelsutbudet, Bord och bänkar vid sjön för lunchpakke.
I bussen hoppas jag att det kan finnas fungerande högtalare och mikrofon. Svante Karlsson, kulturgeograf på KAU berättar hur allt ligger till och hänger ihop.Bengt Berg läser en dikt om margarinresor. Gunnar Svensson om ryska floder och stor ömhet..."

Ja, ungefär så löd busschaufför Staffans inbjudan och det belv en glad dag. Kalops i Långflon, bruset från Strängsfrosen – en annorlunda utflyft i det vackra försommarlandskapet. Tack Staffan och alla som var med!

En tur i bygden XIV

Inte så mycket folk i bygden idag, knappt hundskall, liten vind, lövsprickning, jo, men inga människor. Man får nöja sig med en bil, han svarar i alla fall...