Här brukar om sommarkvällarna boskap beta, kor ruvande på outgrundliga hemligheter. Har respekt för deras utforskande blickar och krökta horn. De står ofta vända åt samma håll, men när jag kommer smygande vrider de sina vackra huvuden mot mig och någon kan till och med utbrista i ett råmande. Man känner sig då sedd och bekräftad. "Du duger som du är!". Eller kanske snarare: "Du gör så gott du kan, du går och går men kommer sällan fram..."Men nu är det kotomt. Runt bönhuset har man buskat ur. Det används inte ofta, men en mörk kväll för kanske två år sedan var det möte och jag gick dit. Mest för känslan av att i mörkret gå på bönemöte. Det var mest sång, en kör sjöng i ett kör. När jag gick hem tänkte jag: Nu har jag i alla fall varit på bönemöte.
Just nu varken kor eller böner. Men går gör jag och fram kommer jag inte...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar