Dagens hyllning 4: Det fräscha alternativet

Denna veteran i tecknarsvängen, Gunna Grähs, tillhör de ohyllade värmlänningarna bara för att hon vuxit upp i Hallstahammar, men hon är född i Ferlinstad i som det heter en genuin arbetarmiljö. I tidskriften Ordfront litterära magasin - OLM - porträtteras eldsjälen (Ship to Bosnia), konstnären, samhällsdebattören och medmänniskan Gunna Grähs av Marianne Steinsaphir.

Världen enligt Gunna är i all sin bedrövlighet ändå möjlig att ta till sig. Hon gör den verkligen inte finare än vad den är, hon backar inte, väjer inte för sånt som annars de små förskonas ifrån när vi vill förskona dem från allt det som de redan känner till av egen bistererfarenhet eller en medfödd mänsklig intuition. Att inte låtsas, eller göra sig till, är en förutsättning för det som Gunna Grähs tar sig för attgestalta vare sig det nu gäller sataniskt satiriska bilder för dem som vet vad "utanförskap" inte betyder eller om det är bildberättelser för barn - och vuxna. Nästa års julklappstips - tala om framförhållning - heter med andra ord DET FRÄSCHA ALTERNATIVET, det vill säga namnet på Gunnas samlingsalbum som kommer att glädja/förarga med början 2012 nångång.

- Jag är fostrad i tanken att humor och satir har ett bäst-före-datum. Men när jag hade gått igenom alla mina lådor tänkte jag: det var ju precis så här det inte skulle få bli. Jag ritade med glatt humör ur den jävligaste vinkel jag kunde tänka mig. Och nu är allt genomfört. "Implemenetrat", som Carl Bildt säger. Vi var helt oförberedda på nyhögerns framfart...

Ja, hon är ingen medhårsstrykerska Gunna Grähs, men absolut nödvändig i vårt samhälle som alltför lätt vänder hennes huvudpersoner ryggen. Hon riktar sin muntra ficklampa mot dessa "våra minsta små" och lämnar plats för dem på ritblocket.
OLM-samtalet avslutas som en nyårsförhoppning: ... Jag vill ha ett roligare samhälle att vara medborgare i. Och solidaritet och rättvisa vill jag också ha - när jag ändå är i farten och beställer. Men allt det där kanske kommer snart.

Jo, det får vi hoppas - och kämpa för!

Ett nytt år

Ett nytt år kommer sällan ensamt,
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa
Karlavagnen, medan champagneklirret
alltmer låter som någons hemväg
över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser
sin längtan tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande
nya som oliverna innan de landat
i Quattro Staggione-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer
att äga rum, att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där
mötas av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?

Bengt Berg

Dagens hyllning 3: En clementin, eller två?

Det är bara att ta! Varsågod. Lättskalade och sött droppande. Vissa dagar liknar clementiner: det flyter på, nästan angenäma stunder. Till och med de intetsägande passagerna känns som ett clementinskal innan man singlar ner det i glömskans soppåse.

Dagens hyllning 2: Lokal Buddha

Vi möttes för en hel del år sedan i Bangkok, ett kort möte som skulle dröja sig kvar åtminstone tills jag lämnar tideräkningen. Det är detta outrannsakliga, omutliga, fridfulla som kanske grep tag. Om det nu finns buddhastatyer i naturlig storlek så är detta en sådan, manshög och inte helt enkel att få med i handbagaget. Jag fattar faktiskt inte hur det gick till, men nu står han där intill trappan, dag ut och natt in. Utsöndrar ett lugn och samtidigt en intensiv närvaro i varje ögonblick, sedda som osedda.

Dagens hyllning 1: Disksvampen!

Från det ena till det andra, som det brukar heta. Till diskbaljan närmare bestämt. Den speciella känslan av oöverblickbarhet efter annandagskalaset med släkt, barnbarn och en generation som fanns redan före tv:n. Dessa, de uppvärmda läckerheternas förlovade tid. Och Jansson fortsätter fresta, men nu disksvampen. Till vilken denna hyllning riktas. Den gul-gröna, namnlösa medhjälparen när det gäller att gå lös på emaljkanterna på frestelsefatet, för att befria detta från de sista ansjovisinplantaten. Utan tvättsvamp skulle motivationen gå över i total uppgivenhet, feg kapitulation och ett ännu fegare undanställande av den eldfasta formen i grytskåpet.
Alltid lika pigg och beredd på nya prövningar är disksvampen. Jämför bara med den småsura disktrasan som motsträvigt torkar till där den hänger över diskbänkskranen. Utan disksvamp upphör i alla fall min glädje i diskbaljans skum. God fortsättning!

Bild: Disksvamp vilande på daldrällsduk.

Tredje dag jul, kväll ...

och i tv:n ett musikprogram från Kungliga slottet, inspelat för några år sedan med Domnerus och hans klarinett som spelar vackert fintstämt för finheta, det vill säga de under kristallkronorna församlade. Denna enkla visa för detta oenkla folk, som artigt applåderar den vackra musiken från de den urtvättade fattigdomens utmarker.
Vad kunde man plocka fram som motsatsen till detta?

I en kort dikt illustrerar den norske poeten Arvid Torgeir Lie det komplexa i mötet mellan högsta kvalitet, kultur, och publiken som alltsom oftast också tillhör den högsta kretsen i samhället. Dikten i svensk tolkning:
Beethoven
Kuvad av scen och salong
Han som skulle spelas
för smeder

Endast det bästa är gott nog också för det något enklare folket. Jag skulle önska mig att en symfoniorkester hade kunnat bjuda på lite Beethoven för den skara flottare som ställt upp sig till fotografering vid Frykens nordvästra strand.
De lyssnar ännu långt efter det att deras hjärtan upphörde att slå och deras namn kröp tillbaka in i kyrkböckernas dunkel. En av gubbarna heter Janne Berg, tvåan från vänster i bakersta ledet. Han var min farfars far och skulle nog ha gillat musiken även om han aldrig hört talas om Beethoven.

Vintermörkret...

Ännu ett svagt kopparfärgat stråk på himlen över skogsbrynet.
Det nordiska mörkret sänker sig, kvällen före vintersolståndet.
Tunga anklagelser har lagts på de svenska journalisterna i Etiopien,
vad kan man göra mer än kräva att Bildt & Co gör det de borde ha gjort?

Tidens tyngd...

Tidens tyngd, mörkrets lätthet
Vi använder handen till att bläddra oss
fram genom dagarnas skum

(Till en bild av Norman Sandén)

Vintersol

Det bleka solljuset sveper över ännu inte islagda Hänsjön. Det knastrar under skosulorna, landskapet bjuder på sparsam färgskala, tredje advent och en stilla klang i dagern.

Vinter, tidig frost: Det är så kallt att man
får sätta på sig dubbla långkalsonger
Under skorna knarrar alla de steg
som ännu inte är på väg, en armé
av tystnad som skall starta sin marsch
när rimfrostreväljen ljudit.

Ett nytt filmavtal, tack! Eller vädja till Mamma Staten...

Det behövs en frustande debatt och en rejäl batalj men vilka är det som drar på sig de kastade handskarna. Om nu marknaden infinner sig i ena ringhörnan och de folkvalda i den andra så lär det bara bli ännu några ronder av skuggboxning. I detta lönsamhetens tidevarv där den glupande konkurrensen nödtorftigt draperar sina monopolmuskler är begrepp som mångfald, kvalitet och demokratisk tillgänglighet enbart slag i luften. Eftersom kulturens nödvändighet knappast utgjorde den hetaste frågan i sistlidna riksdagsval får vi nu fightas med en molande, malande ”den som lever får se-känsla” också inför filmen som konstform och filmavtalets vara eller inte vara.

Filmavtalet innebär att en viss procent av intäkterna från biobiljetter går till att finansiera ny film och även att tv-bolagen är med och betalar. Det är en bra ordning, men den nya tekniken gör att vi ser på film i allt fler medier och därmed har avtalsknuten dragits åt. Just nu verkar läget helt låst. Filmproducenterna, biografägarna, bredbandsleverantörerna och de andra inblandade har inte kunnat komma överens om finansieringen av framtidens svenskproducerade film. Flera viktiga aktörer har hoppat av förhandlingarna. Om inte branschen och regeringen hittar en utväg är det illa. Katten på råttan, råttan på repet – alla vill tjäna pengar, få vill bidra!

När vi får allt fler sätt att se på film är det rimligt att även aktörerna bakom dessa är med och betalar. Däremot är de krav som har rests i förhandlingarna på att bredbandsbolagen ska blockera nedladdning inte rimliga. Vi motsätter oss sådana försök att låta privata företag agera polis. Vänsterpartiet vill att fildelningen ska släppas fri och att bra ersättningssystem till upphovsmännen tas fram. Upphovsrätten ska användas i kommersiella sammanhang, inte för att jaga privatpersoner.

De digitala bibliotek som vi vill inrätta är ett sådant system. Det innebär bibliotek på internet där man fritt kan ladda ned till exempel film. De som producerat, författat, komponerat och spelat in det som sprids ska få en statligt finansierad ersättning för detta. Ett sådant ersättningssystem innebär ett konstruktivt sätt att ta sig an fildelningsfrågan. Det skulle också kunna bidra till att lösa en del av knutarna i filmavtalsfrågan genom att filmproducenterna skulle få ersättning tack vare fildelning, snarare än trots fildelning.

Det är naturligtvis upp till parterna om de vill gå med på ett avtal eller ej, men vi politiker har ett ansvar att skapa så goda förutsättningar som möjligt för ett fungerande avtal. Det är ett ansvar som den nuvarande regeringen inte lever upp till. Om det slutgiltigt visar sig att avtalsvägen inte fungerar måste vi överväga om staten ska ta ett större direkt ansvar för att få fram medel till filmproduktion.

Filmen är en demokratisk kulturform som absolut måste ges visningsutrymme över hela landet, också på mindre orter i Norrlands inland, lika väl som på kulturella oaser i storstadsregionerna, de som finns i förorter som Kärrtorp och Rosengård.
Vänsterpartiet har tidigare påtalat nödvändigheten av stöd för dessa biografers digitalisering och krävt en snabbare utdelning av stödet för att undvika filmens sotdöd i ”det övriga Sverige”. Samarbetet med Folkets Bio, Hus och Parker är också väldigt viktiga för kvalitetsfilmens plats på den alltmer amerikaniserade och kommersialiserade filmduken – och därmed ett alternativ till SF:s distributionsmonopol.

När kulturpolitiken ersätts av marknadsanpassning, konstnärlig mångfald blir strömlinjeformad enfald och sänkta skatter framstår som det främsta argumentet för satsning på konst och kultur, ja då blir det som det nu är: en evig väntan på att något ska hända!

Men vik hädan tvivel och uppgivenhet! Vänsterpartiet pekar i Kulturkompassen, vårt ambitiösa kulturprogram, också på filmen som just den gränslösa och samtidsspeglande konstform som den är. Här bara några axplock:
Vi vill se att kvinnliga filmskapare ges rättmätigt utrymme när pengar fördelas via offentliga finansiärer – enligt målen för ett jämställt bidragssystem.
Vi vill bidra till produktionssamarbete mellan de nordiska länderna, höja barn-, dokumentär- och kortfilmens status, och förstås ta ett ansvar för nya, goda svenska långfilmer.
Vi vill satsa också på regionala filmcentra och främja tillväxten av nya, yngre filmskapare. Filmen är ett medium som appellerar till ungdomen och därför kan bidra till vårt samhälles kulturella tillväxt.


Bengt Berg, kulturpolitisk talesman för Vänsterpartiet

Kåldolmen i våra hjärtan...

En nästan vintrig kväll alldeles på tröskeln till december ledde våra steg till Kungsträdgården i kungliga huvudstaden. Dagens huvudperson såg lite ensam och vilsen ut, där han stod blint pekande rakt ut i mörkret.
Vi som samlats gjorde det för att manifestera vår syn på medmänniskor och det gränslösa fosterlandet, symboliskt sammanfattad av den läckerhet som kanske Karl XII förde med sig från sin turkiska utflykt: kåldolmen. Denna maträtt som bör intas med lingonsylt och goda potäter är också en del av vårt mångbottnade svenska kulturarv. Utklädda koroloner, kaffemuggar och varm mellanmänsklig stämning präglade kvällen där i Kungsträdgården och Maja Hagerman höll ett insiktsfullt och personligt tal mellan de musikaliska inslagen. I fonden allt julglitter och glada rop från skridskobanan där stålskodda virtuoaser samsades med nybörjare som hasar runt på innanlädret.