Framme i Hanoi

"...óean kunde inte ha bọat bảtte!" (maste lera mig talamod med det vietnamesiska tangentbordet!)...resan kunde inte ha borjat bettre: mitt pass var stukat och dermed ogiltigt! En och en halv timme till avgang: taxi till Arlanda-polisen och ett grisskaert passprovisorium i handen pa 5 min; taxi tillbaka... och sa upp i luften, ner i KHV, upp igen. Blir sittande intill en stor och hostande norrman, inklemd mot nodutgangsdorren i dryga 10 timmar. Nytt byte i BGKOK och ett mindre, trivsamt ThaiAirplan. Och sa ut i den fuktvarma Hanoi-lùten... med klockan 7 timmar framvevad.

Hämtar våren i Vietnam...

(Den stora gröna sjön,Hoan Kiem, mitt inne i Hanoi är den nästan enda lugna platsen i den brusande staden)

Det har varit en riktig vintervinter och om det har även denna sida präglats. Men nu åker jag på 14 dagarstur till Hanoi och Vietnam. Hoppas kunna lägga in lite hälsningar därifrån. Om inte fortsatt fin vinter, och bortom den, en gryende vår.
Bengt.

Åsa Linderborg drog fullt hus

Efter en tågresa tvärs över landet kliver Åsa Linderborg ur rälsbussen till en av sportlovsungdomar myllrande perrong vid slutsattionen i Torsby. Hennes besök är efterlängtat och en lång rad bilar står prydligt parkerade utmed snöploskanten i Fensbol. Kakelugnarna är heta och glöder i kapp med den förväntansfulla publikens kinder. Åsa hälsas välkommen med ”Fröken Fräken”, en sång som hon sjöng som barn och som nu slås an av Lasse Pettersson och går över i munter allsång.Boken handlar om hennes egen uppväxt i Västerås på 70-talet, om kärleken till en härdarmästare till far som dricker och försöker få fason på sina drömmar och om hennes egen klassresa fram till doktorshatten. Efter kaffepaus och boksignering följer en andra halvlek med frågor från en påtagligt engagerad publik.
Så här vackert kan ett eternithus inramas: Huset var kvadratiskt med en fasad av grå eternitplattor och låg i hörnet av en stor trädgård som levde sitt eget liv till lycka för den som inte hade ansvaret. Den prunkade av blåsippor, astrar, gullvivor, hallonbuskar med bär stora som tomteluvor och bigarråträd som nuddade stjärnorna.
(ur Mig äger ingen, Atlas. Finns i pocket.)

Hovfjället III

Hovfjället II

Hovfjället – i vintersjälen

Det minglas och det mejlas, det lobbas och bloggas, det dejtas och messas … Ja, nog håller vi på! Mobiltelefonen glöder i fickan, kallar på hantering med olika mer eller mindre pockande signaler. Handskrivna brev och personliga samtal över en kaffekopp, dessa gammaldags umgängesformer, har blivit exklusiva rariteter. Vi googlar oss fram till information och vi släpper ner våra jag-poletter i Facebook-automaten och hoppas på jackpot.
Jag vet, det har runnit en del vatten under Klarälvens broar sedan vi kutade runt med autografblock eller samlade på handkolorerade filmstjärnor och fylldes av den magi som dessa utsöndrade. Och: jag moraliserar inte, jag är själv med i snurren, om än med viss reservation i bagaget: det går att stänga av!

Ett sätt att vara med sig själv, är att ta sig upp till Hovfjället, för att där mötas av ett drömlikt vinterlandskap, som ibland är insvept i dis och dimma, där en blå M-skylt i snöplogskanten utgör landskapets enda färginslag. Och en annan dag: gnistrande snökristaller, när solen släpper ut sin strålglans. Det är där jag njuter av tystnaden och rörelsens meditativa kraft. Jag åker längd alltså, på ett par slitna men trogna av märket Karhu, som inspirerar mig till att odla amatörismens totala frihet, med följande resultat:
1. Ingen vallning (skidorna är räfflade).
2. Jag spänner på dem direkt vid bilen och knallar över bilvägen (mina mera strömlinjeformade medåkare bär – efter genomförd vallning – utrustningen i händerna fram till skidspåren).
3. Fickan på mina säckiga träningsbyxor putar av apelsin ( – vilken njutning att stå där mellan de vindpinade tallarna på Hovfjällets sydsluttning och iaktta Osloplanet högt där uppe i skyn, klyfta för klyfta).

Den blånande utsikten mot Rattsjöberget och Ensamtjärnen, hasandet över Vargmossen som om ett halvt solvarv skall förvandlas till en hjortronmyr, rådjursspåret som rört sig i riktning mot Bondfugestorp, där man om sommaren kan upptäcka Jungfru Marie nycklar, ängsskallra och brudborste. Vilka namn som vilar i tjälen under snötäcket …
Allt ingår i denna februaristund uppe på Hovfjället. Här fungerar det självklara nätverket mellan natur och människa, du är uppkopplad på såväl tystnaden som din egen puls.
Amatör, det är en människa som älskar det hon håller på med. Som för mig idag inneburit skidåkning på hög höjd, kanske 540 m. ö.h. Fort går det inte och jag gråter bara i nerförsbackarna. Framme vid bilen är jag nöjd och glad. Och trött, trött på ett alldeles naturligt sätt, som den Vasaloppsåkare jag aldrig kommer att bli.

Under de där timmarna, knappt två, uppe i den vita tystnaden på Hovfjället, har jag alltså varit utom räckhåll. Ej tillgänglig. Egentligen har jag inte funnits till – vare sig på mobil eller vid tangentbordet. Och ändå har jag idkat närvaro i mig själv, i min tankevärld, i mina barnsliga vinterminnen. I snödoften och februariluften. I knarrande stavtag och flåsiga motlut. Inte minst i apelsinglädjen, kylig mot tungan, frisk i smaken, som en vederkvickelse. Så enkelt är det, och så svårt. Men det går – utan både mobiltelefon och Swix Blå. Dock inte utan apelsin!
Jag hinner inte mer än innanför dörren sedan jag kommit hem, hör telefonsignalen när jag knyter av mig pjäxorna. Kollar inkommande mejl, konstaterar att en gammal bekant från förra århundradet vill ha mig som vän, öppnar Facebook och…

Bengt Berg

Skåne anar vår, hälsar rakt in i värmländska vintern...

Från de södra provinserna anländer ett vårtecken, en dikt av Bo Bjelvehammar, som får utmana dagens skidtursbild från Hovfjället sydsluttning:

förvåren är mager
tyst utan skuggor
vattnet står högt och slammigt
sångsvanar formar klena skrivtecken
vita mot det dunkelgrå
ljus från värmelampan
ser på fläckarna på golvet
kvinnan går förbi mitt fönster
hon är solmild i synen

Spetskompetens

Februarivinden biter, motluten tar, stavarna knirkar, skuggan är blå.

Vildpäronträdet

Vinterdikt

Ulf Andersson, som senare i vår ger ut en ny diktsamling – Det självklaras tyngd – bjuder på en dikt ur sin förra diktsamling Trädens diplomati:

Högvinter, solsken, vindstilla
och sju grader kallt.

Skidspåren förflyttar sig
med lätthet och glädje
genom landskapet.

De mötandes ansikten är vänliga.
Någon plats för oro eller
misstänksamhet finns inte.

Om vädret står sig
kan vad som helst hända.

Kartoffelkarisma

Om du betraktar dessa nyskalade potatisar noga skall du märka att deras respektive karisma lagt sig på vattenytan.
Av jord är vi komna, av jord skall vi leva...

Ett brev, en dikt, en sorg...

Mens snøen faller. Bengt. Av stunder Åsmund Bjørnseth
og du var sammen, husker jeg best den sommernatta
i geitramsen på Sillegården i 1988. Begravelsen er
i Åsnes kirke fredag 6. feb. kl. 11.00. Jeg vil sende deg
dette minnediktet. Ha det riktig bra, Bengt!
Vi møtes før eller seinere.
Frank

DU SPILTE VÅR ENSOMHET
(Minnedikt om Åsmund Bjørnseth, Flisa,
født 20/4 1918 – død 24/1 2009)

Du spilte vår ensomhet
várt og så lint.

På solen jeg ser.

Det var langt mellom oss
siste gangen.
Vi var nesten uten navn, sted og tid.
Men minner lyste opp
langt innafra.
Da jeg skulle dra,
reiste du deg opp,
fulgte meg gjennom rom og dører
like ut på trappa
- vinket.

Jeg hører fiolinstykket ditt, Åsmund
spre seg under Sirius i vest,
vindmjuke strå
hvor de nå er hen
når vi går over til
stjerner.


– Frank, inte bara snön faller, också två stora björkar har idag fallit.
Som vi alla skall, en gång. Tack för dikt og melding om Åsmund, jag
hoppas kunna komma. Han var en särpräglad människa, en av de
alltför få. Svart i hår och blick, varm i smil och spel. En broder bland
bröder, en kamrat bland kamrater. Och en människa lika ensam som
vi alla. Frank, varma natt-tankar: B.

– Takk for ordene dine som varmet meg
på mårråskvisten! "Hva er det største?" spurte
konsulent Sigmund Hoftun i Gyldendal Rolf Jacobsen
i 1984 (fra tidsskriftet PoesiMagasinet). Dikteren
i Skappels gate 2 på Hamar svarte: "Hver dag!"
Kanskje ses vi alt imorgen da, Bengt -
Frank

Björkarna II

Nu har de fallit, björkarna som jag skrev om igår, visste inte att motorsågsmännen skulle komma idag, men det gjorde de. 

Doften av spån blandades med den från fallande snöfnugg. 

Med ett BRAAAK stöp bjässen över vägen, genom onsdagsstillheten. 

– Nu har du nåt å göra i vinter, sa Nisse,
min granne, och pekade ut 

över de grova björkstockarna
i slänten på andra sidan vägen. 

Björk ger den bästa spisvärmen, heter det,
gäller även för kakelugnar, 

antar jag.
Liksom att det godaste kaffet
kokas på björkved, kokades, 

på den tiden man kokade kaffe. 
Innan latten ännu var påtänkt. 

Ja, till och med té, var främmande
och nyttjades bara av folk med dålig mage.

Björkarna

ska ner, en stor ute vid vägen, som höststormen knäckte en murken gren på, och den andra en bit in på körvägen, också den på väg ut ur växandet. Björkens skugga, suset en sommardag, värmen från veden, de ljusa gläntorna i taigan... Varför skriva om dessa överåriga björkar, ikväll, när rådjuren perforerar snön under päronträdet, som också det är halvknäckt av vindkraften. Kväll, och åter kväll. 

Idag kom ett brev, en Ekelöf-dikt, en vackert vårlig dikt, "Havets blommor", som börjar: "För länge sedan slutade vi minnas/vad grund vi vuxit ur./För länge sedan slutade vi ana/vad mål som sattes för vårt växande..." En dag består av olika stråk, energier, tankar och händelser, inifrån/utifrån, vi tar den till oss, dagen, lägger den till handlingarna, eller bland de andra fröna som väntar på att gro, med ljusets hjälp.

så var det februari

och nog börjar ljuset på att växa till sig. En måndag med brevlådan bågnande av papper, tidningar, helgens skörd med dagens nyheter i riks- och länstappning. Så snabbt nyheterna blir onya. Hur spännande är det inte att råka på en drös riktigt gamla gulnade, dammiga kvällstidningar från Innerspaltens och Björn Nilssons tid. Aftonbladet eller Expressen? När det hunnit bli något decennium mellan då och nu, när tidsspannet är en egen livserfarenhet, när man kan avläsa vilken samhällsförändring som ägt rum. Men kråkan på Gunnar Svenssons teckning, hon rör sig fritt i nuet, vet hur man meddelar sig så där vardagsarketypiskt, hur man skapar lite friktion i väderleken. Vet hur man förmedlar nyheten att allt i stort är sig likt, till och med den här februarimåndagen liknar en vinterdag från tiden före den globala vårdagjämningen.