onsdag 18 februari 2009

Hovfjället – i vintersjälen


Det minglas och det mejlas, det lobbas och bloggas, det dejtas och messas … Ja, nog håller vi på! Mobiltelefonen glöder i fickan, kallar på hantering med olika mer eller mindre pockande signaler. Handskrivna brev och personliga samtal över en kaffekopp, dessa gammaldags umgängesformer, har blivit exklusiva rariteter. Vi googlar oss fram till information och vi släpper ner våra jag-poletter i Facebook-automaten och hoppas på jackpot.
Jag vet, det har runnit en del vatten under Klarälvens broar sedan vi kutade runt med autografblock eller samlade på handkolorerade filmstjärnor och fylldes av den magi som dessa utsöndrade. Och: jag moraliserar inte, jag är själv med i snurren, om än med viss reservation i bagaget: det går att stänga av!

Ett sätt att vara med sig själv, är att ta sig upp till Hovfjället, för att där mötas av ett drömlikt vinterlandskap, som ibland är insvept i dis och dimma, där en blå M-skylt i snöplogskanten utgör landskapets enda färginslag. Och en annan dag: gnistrande snökristaller, när solen släpper ut sin strålglans. Det är där jag njuter av tystnaden och rörelsens meditativa kraft. Jag åker längd alltså, på ett par slitna men trogna av märket Karhu, som inspirerar mig till att odla amatörismens totala frihet, med följande resultat:
1. Ingen vallning (skidorna är räfflade).
2. Jag spänner på dem direkt vid bilen och knallar över bilvägen (mina mera strömlinjeformade medåkare bär – efter genomförd vallning – utrustningen i händerna fram till skidspåren).
3. Fickan på mina säckiga träningsbyxor putar av apelsin ( – vilken njutning att stå där mellan de vindpinade tallarna på Hovfjällets sydsluttning och iaktta Osloplanet högt där uppe i skyn, klyfta för klyfta).

Den blånande utsikten mot Rattsjöberget och Ensamtjärnen, hasandet över Vargmossen som om ett halvt solvarv skall förvandlas till en hjortronmyr, rådjursspåret som rört sig i riktning mot Bondfugestorp, där man om sommaren kan upptäcka Jungfru Marie nycklar, ängsskallra och brudborste. Vilka namn som vilar i tjälen under snötäcket …
Allt ingår i denna februaristund uppe på Hovfjället. Här fungerar det självklara nätverket mellan natur och människa, du är uppkopplad på såväl tystnaden som din egen puls.
Amatör, det är en människa som älskar det hon håller på med. Som för mig idag inneburit skidåkning på hög höjd, kanske 540 m. ö.h. Fort går det inte och jag gråter bara i nerförsbackarna. Framme vid bilen är jag nöjd och glad. Och trött, trött på ett alldeles naturligt sätt, som den Vasaloppsåkare jag aldrig kommer att bli.

Under de där timmarna, knappt två, uppe i den vita tystnaden på Hovfjället, har jag alltså varit utom räckhåll. Ej tillgänglig. Egentligen har jag inte funnits till – vare sig på mobil eller vid tangentbordet. Och ändå har jag idkat närvaro i mig själv, i min tankevärld, i mina barnsliga vinterminnen. I snödoften och februariluften. I knarrande stavtag och flåsiga motlut. Inte minst i apelsinglädjen, kylig mot tungan, frisk i smaken, som en vederkvickelse. Så enkelt är det, och så svårt. Men det går – utan både mobiltelefon och Swix Blå. Dock inte utan apelsin!
Jag hinner inte mer än innanför dörren sedan jag kommit hem, hör telefonsignalen när jag knyter av mig pjäxorna. Kollar inkommande mejl, konstaterar att en gammal bekant från förra århundradet vill ha mig som vän, öppnar Facebook och…

Bengt Berg

6 kommentarer:

Helena von Hofsten sa...

Hallå Bengt Berg!
En sådan exakt beskrivning av sakers tillstånd, ackompanjerad av den läckraste av bilder. Gott! Hälsar Helena

Bengt Bergs Blog Heidruns sa...

Tusen tack, när vintern är vintern blir man glad som en apelsin!
B.

Helena H sa...

Hej! Läste det här fantastiska inlägget i Värmlands affärer. Rätt i prick. Men för min del så tror jag faktiskt att det blir öppet spår på söndag...om jag törs med tanke på att det är 9 mil. Kram Helena

Helena H sa...

Förresten, är du säker på att du aldrig kommer bli en vasaloppsåkare?

Anonym sa...

jo du Bengt

olika landskap

skilda tonarter

som nu denna vinter

med ett oändligt snöfall

faller alla här samman

i en kamp att ta sig granngårds

radions israpporter

blifver en nära blå poesi

av avstånd till hav å ekonomi

ska vi våga gå

genom vida hav å stormar

till varandras eldstad

efter allt som varit

*

jag är lugn

hemma

*

joa

.

Anonym sa...

Hej,

Hörde raderna om "jagpoletter i Facebook-automaten" läsas upp i radion (P1:s Publicerat, tror jag). Träffande.

Hälsar Jean Lindén, Åbo (vi träffades på Åbo bokmässa en gång när jag intrevjuade dig och Ambai)